Vilket alternativ hade ni valt i mitt fall? IVF eller insemination?

Jag vill bara höja ett varningens finger så att du inte har för höga förväntningar vad gäller IVF. Både jag och min syster har genomgått det medan en vän valde insemination. För det första är själva IVF-processen både fysiskt och psykiskt påfrestande, speciellt om det inte fungerar direkt. En del relationer klarar inte pressen och tar slut. Alla hormoner man tar gör att motgångarna kan kännas hundra gånger värre. Om du har högt AMH riskerar du även att bli överstimulerad vilket kan vara farligt. Syrran låg inlagd på sjukhuset i två veckor pga detta. Dessutom behöver många ägg inte nödvändigtvis betyda bra ägg. Jag fick ut 17 st mitt första (ganska smärtsamma) äggplock och inte ett enda hamnade i frysen. Det är ungefär 1/3 tror jag som får ägg till frys. 2/3 får det inte.

Insemination är mycket mildare för både psyke och kropp.

Med detta sagt så ångrar jag självklart inte min ivf-behandling. Vårt andra försök fungerade och vi fick till frysen så jag är nu gravid i v 14. Men tänk över ditt val ordentligt. Såhär i efterhand önskar jag att jag varit lite mer förberedd på "baksidorna" med behandlingen .

Oavsett vad du väljer så önskar jag er tre fantastiska små barn i framtiden:)

Hej. För min vän och mig var det olika grader av manlig faktor. Min man hade nedsatt nivå och min väns man var helt steril och de valde donerade spermier. Min syster har pcos så där var det kvinnlig faktor. Både min vän och jag blev gravida medan min syster och hennes man har valt att separera trots embryon i frysen. Iallafall tillfälligt.

Jag vet hur du känner med att allt hänger på dig. Det är otroligt jobbigt att misslyckas när man ska vara den "friska" parten. Vårt första försök föll främst på min äggkvalitet. Det tyckte jag var otroligt jobbigt eftersom att jag ju skulle vara den som rodde iland projektet så att säga. Det var några månade där som jag verkligen trodde att det var kört. Hade vi inte fått ett bättre utfall andra behandlingen tror jag att det hade kunnat bli riktigt tufft. För min del var det främst progesteronbehandlingen som var jobbig då den gjorde mig otroligt deprimerad (som pms gånger 100). Dock ska man inte glömma att det är ruggigt svårt för ens partner också. Att få se dig bli stucken med nålar hit och dit, sätta morfin och få en jättenål uppstucken i vaginan, sjukskriven efter äggplock och öm och svullen efter det pga något som är "hans fel" kommer vara svårt för honom. Han älskar ju dig och vill inte vara anledningen till att du får lida.

Om du känner att ni har ett starkt förhållande och att du är psykiskt redo för att bege dig in i ivf-djungeln tycker jag att ni ska göra det, chansen är ju ändå snäppet högre än för insemination. Var dock beredd på att det kan ta tid och att processen tär mer än man väntat. Det finns ju vissa som blir gravida på första försöket, knappt får en enda biverkning och får en massa ägg i frysen men det är ju tyvärr inte så för alla. Det kan vara en otroligt spännande resa men det kan också vara tufft och jobbigt för både kropp och själ. Ge er in i det med öppna ögon och se till att hålla varandra i handen vid varje steg. Sen är ni unga i fertilitetssammanhang(vi är lika gamla du och jag). Barn kommer det att bli på något sätt. Försök bara att ta hand om varandra på vägen och se det som en process och en flerstegsbehandling mer än en mirakelkur. Dessutom, är man förberedd på att det kan bli tufft uppskattar man ju ännu mer om det skulle gå smärtfritt:)

Tycker det låter som om du går in i det här med helt rätt attityd. För mig var det viktigaste inte att få ett barn utan att få ett barn med honom. Att vi fick en familj och inte att jag fick det. Sen spelade det mig mindre roll hur det gick till.

För min vän tog det ca 4 år från det att de började försöka till att de stod med barnet i famnen. Men mycket av denna tiden var bearbetning. Det tog lång tid innan de kände sig redo för donation. När de väl var igång med inseminationerna dock så tog de dem 3 månader ungefär innan plus. För dem var själva graviditeten också viktig. De ville ha hela upplevelsen. Men det var tungt och tog tid innan de båda var redo för donationen. Så mycket som behövde sörjas innan man kunde gå vidare. Både var person för sig och som par. Idag kan de självklart inte tänka sig ett annat barn och är tacksamma för hela processen.

Jag minns inte mitt exakta amh-värde men jag vet att det var högt. Jag startades på jättelåg dos pga risk för överstimulering. Därav fick jag också ut många ägg per plock.