Pigall skrev 2018-01-23 21:41:21 följande:
Hej. För min vän och mig var det olika grader av manlig faktor. Min man hade nedsatt nivå och min väns man var helt steril och de valde donerade spermier. Min syster har pcos så där var det kvinnlig faktor. Både min vän och jag blev gravida medan min syster och hennes man har valt att separera trots embryon i frysen. Iallafall tillfälligt.
Jag vet hur du känner med att allt hänger på dig. Det är otroligt jobbigt att misslyckas när man ska vara den "friska" parten. Vårt första försök föll främst på min äggkvalitet. Det tyckte jag var otroligt jobbigt eftersom att jag ju skulle vara den som rodde iland projektet så att säga. Det var några månade där som jag verkligen trodde att det var kört. Hade vi inte fått ett bättre utfall andra behandlingen tror jag att det hade kunnat bli riktigt tufft. För min del var det främst progesteronbehandlingen som var jobbig då den gjorde mig otroligt deprimerad (som pms gånger 100). Dock ska man inte glömma att det är ruggigt svårt för ens partner också. Att få se dig bli stucken med nålar hit och dit, sätta morfin och få en jättenål uppstucken i vaginan, sjukskriven efter äggplock och öm och svullen efter det pga något som är "hans fel" kommer vara svårt för honom. Han älskar ju dig och vill inte vara anledningen till att du får lida.
Om du känner att ni har ett starkt förhållande och att du är psykiskt redo för att bege dig in i ivf-djungeln tycker jag att ni ska göra det, chansen är ju ändå snäppet högre än för insemination. Var dock beredd på att det kan ta tid och att processen tär mer än man väntat. Det finns ju vissa som blir gravida på första försöket, knappt får en enda biverkning och får en massa ägg i frysen men det är ju tyvärr inte så för alla. Det kan vara en otroligt spännande resa men det kan också vara tufft och jobbigt för både kropp och själ. Ge er in i det med öppna ögon och se till att hålla varandra i handen vid varje steg. Sen är ni unga i fertilitetssammanhang(vi är lika gamla du och jag). Barn kommer det att bli på något sätt. Försök bara att ta hand om varandra på vägen och se det som en process och en flerstegsbehandling mer än en mirakelkur. Dessutom, är man förberedd på att det kan bli tufft uppskattar man ju ännu mer om det skulle gå smärtfritt:)
Du skriver många kloka saker. Jag har haft tid att bearbeta detta och jag försöker ställa mig in på att det kommer bli tufft. Det är lite det jag tror min man är orolig över, att jag inte kommer palla det. Men... jag måste, för jag vill ha en familj. Med HONOM. Jag har haft chansen att skaffa en annan man där detta inte ens skulle existera men det är ju med honom som jag vill detta med. Din vän som var i min sits - hur lång tid tog det för henne att bli gravid och hur tacklade de med det faktum att de valt donator?
Jag har funderat över andra alternativ men känner inte att adoption tex är ett val för mig. Jag känner mig hemsk som skriver det, men jag vill så gärna uppleva graviditet.
Gick du också genom utredning innan ni började? Vad visade ditt AMH för din (vår) ålder?
