Missfall vecka 20

Åh! Beklagar er enormt stora förlust! Det är så jobbigt och hemskt!

Hur upptäckte ni att ert barn inte levde?

Jag förlorade mitt barn i v.17, men det upptäcktes inte förrän i v 20. Själv hade jag på känn att inget stod rätt till, hela min kropp skrek att något var fel men ingen inom vården ville lyssna på mig. Jag blödde inget och hade heller inga smärtor. Gynakuten ville inte ta in mig pga de vaga förklaringarna, det fanns inga tider på privata gynekologmottagningar och min bm tyckte att jag ändå gjort kub där allt såg bra ut då jag skulle inte oroa mig. Ringde tillbaka två dagar senare (gick i en dvala en dag och fick för mig att allt nog var inbillning) och grät för att få en tid att lyssna på hjärtat för att lugna mig. Fick en tidig tid dagen efter. Bm hittade inga hjärtljud och skickade mig vidare till gynakiten där det bekräftades att han var död :(

Var ju på kub i v 12 och allt var bra där. Men någonstans på vägen gick nåt fel :( och vi förlorade vår pojke, obduktionen visade även att han var frisk. De visste inte vad som fick honom att ge upp. Det blir så ibland, var det svaret vi fick. Tyckte det känns svårt att smälta den informationen.. jag kan inte låta bli att undra om det var jag som gjort nåt galet? Hade det varit att han var sjuk eller nåt hade det (tror jag) varit lättare att förstå.

Jag blödde i ca 3-4 veckor. Jag var helt förstörd efter, även om detta barn inte var planerat så var han ändå älskad från pluset på stickan och trots att det skulle bli tätt mellan honom och syskonet så skulle vi fixa det! Men ödet ville annorlunda :( vi vågade inte skaffa en till efter, jag ville, men rädslan tog över. 1,5 år efter vart jag gravid. Det tog sin tid efter dels pga min rädsla och oro men också för att vi inte aktivt försökte skaffa en till. Vi hade inte sex direkt på äl dagen, men ändå hoppades jag på ett plus varje månad. Nu är jag i v 30 och oron och rädslan försvann inte förrän jag kände rörelser, visst finns oron ändå kvar, men hur ont det än kan kännas när han möblerar om i min mage eller sparkar så att det ilar i urinblåsan så känner jag mig ändå glad, han lever (och visar det med råge också :D)

Kom ihåg att sörja så länge du/ni behöver! Ingen kan sätta en gräns på din/er sorg. Även om barnet hann dö i magen så var det ändå ett barn som var efterlängtat.

Många många kramar till er! <3