Missfall vecka 20

Hej!

Skönt att läsa om andra som är i samma situation. Emellanåt känns det som att jag är på väg att bli knäpp, då lättar det lite med dessa trådar.

Kub test i v 13 då såg allt bra ut, jag fick många fina bilder och barnmorskan så att det var en aktiv liten bebis

Jag fick en blödning i v 15, det bara forsade ut blod men hade ingen smärta. Dom sa att blödningem var mellan livmodertapp och graviditet, fick blodstoppande medicin i några dagar och kontroll efter 1 vecka. På kontrollen så dom att det fanns kvar ett hematom, jag skulle blöda ett tag. Om blödningen blev färsk skulle jag kontakta dom igen.

Jag blödde hela tiden, det var så svårt att avgöra vad som var mycket eller lite och vad som räknades som färskt blod. Jag jobbar ändå i sjukvården, men detta var ändå svårt för mig att avgöra. 3 veckor efter första blödningen kom det mycket koagulerat blod när jag var på väg till jobb, jag kände att något var fel men dum som jag var ville jag inte gå ifrån jobb innan jag gjort vad jag behövde göra där. Det började göra ont en timme efter det koagulerar blodet, denna smärta ökade successivt. Sen börjar det gå fort, jag känner att mer blod är på väg ut. Hinner till toaletten, förstår av mängden att detta är illa.

Ambulans till sjukhuset i grannstaden. Där ser man att livmodertappen har minskat, varje gång jag får en sammandragning så minskar den ännu mer. Jag får besked att prognosen är dålig. Dom ger mig antibiotika i blodet ifall det är en infektion som orsakar detta, när jag varit där i ungefär två timmar har smärtorna ökat enormt mycket. Det gör så ont så att jag gör ljud och vrider kroppen. I samband med en sammandragning går vattnet. Det gör så ont i mitt hjärta när jag inser att detta är på väg att gå så fel... Jag får krysta ut min lilla (17+2), det är definitivt det värsta jag gjort.

Dom vet inte än om detta hände pga blödningen eller en infektion. Dom kunde bara säga att bebisen såg frisk ut, det luktade inte som att det var någon infektion. Kanske får jag aldrig veta, men jag väntar ändå på svaret efter moderkakan som dom tittat på.

Jag har startat en annan tråd för jag undrar om detta kan ha samband med att jag opererade bort vänster äggledare i slutet av maj förra året. Men det kan ju lika gärna bara vara så att jag har otur.

Sorgen är svår, tårarna kan komma utan förvarning. Känner ofta att jag vill bli gravid fort igen, samtidigt som jag förstår att det bara är ett sätt att lindra sorgen, jag har inga barn. Hur tänker tänker ni, blir ni också lite besatta av fel tankar? Jag tar äl test varje dag för att jag vill veta när min kropp kommer igång igen. Har oturen att ha en oregelbunden cykel också, mens ca 6ggr per år. Det är också en jobbig tanke, att kroppen sällan är fertil. Jag är 34 så åldersstressen finns också.

Tack för att du läst. Tack för era inlägg.