Föräldrar som inte bryr sig

Jepp, jag vet känslan. Min pappa var kärleksfull och brydde sig förvisso men han dog då jag var 18. Kvar är jag med en kvinna jag avskyr mer än någon annan i denna värld, jag vägrar kalla henne för min mamma.

Hon lärde mig dock hur jag inte ska behandla min son så det får jag väl tacka henne för.

Av någon anledning kom inte hela min text med.

Hur som. Jag vet precis vad du känner. Jag har ett enormt tomrum som aldrig kommer att fyllas och är stundtals väldigt ledsen över det. 

Känslan av att känna sig otillräcklig är fruktansvärd och jag lägger mycket tid och energi på att uppnå ett högre resultat av allt jag tar för mig i livet för att det aldrig känns bra nog.

Feel you. Min pappa hade inte tid för han var upptagen med flaskan och mamma hade ingen ork för hon hade cancer. 

När jag var barn/tonåring var det jag som var förälder åt både mina syskon och mina föräldrar. Mamma är ursäktad, hon var sjuk och hon gjorde ändå sitt bästa efter sina förutsättningar, men min pappa, hans begravning gick jag inte ens på.....

En till här. Det ledde till rädsla för dockor, min mamma påminde om en docka, ett ansikte men det finns inget där bakom. Och berättade jag mina känslor så fick jag bara en dockas ansiktsuttryck tillbaka. Jag visste det inte men blev själv som en docka när jag började ha relationer, det normala att TALA och visa med kroppen hur man känner och vara öppen, det är onormalt för mig fortfarande.

Är övertygad att hur föräldrar talar och gör sätter sig i barnens bild av sig själv, kanske inte direkt, men med åren och har man ingen erfarenhet av ett band med föräldrarna så känns det som att inget hör ihop med dig, inte ens du själv och du måste jobba för att skapa ett eget band som du sedan har i relationer och till dina egna barn.

Det är inte enkelt, men definitivt enklare än att förbli som tom resten av livet.