leva med obotligt/kronisk sjuk sambo

Först vill jag bara beklaga den situation ni befinner er i. Jag kan inte ens föreställa mig hur svårt det måste vara, både för honom och för dig. För att inte tala om för barnen som ju förstår mer än man tror och finns där mitt i allt detta svåra. Jag känner verkligen med er. 

Men det jag tänkte på var det här med att få hjälp av andra. Du skriver att du har väldigt lite hjälp/avlastning av dina och hans anhöriga, och att de inte verkar veta hur de ska bete sig eller hur ni har det. Men har du prövat att verkligen berätta för dem? Att sträcka ut en hand och hoppas att de tar den? Kanske är de bara rädda att tränga sig på, och tror att du klarar allt galant... (Även om det borde vara en självklarhet att inse att du omöjligen kan göra det.) 

Hur som helst så hoppas jag verkligen att du kan få mer hjälp i vardagen. Det låter som en omänsklig situation du befinner dig i. Jag känner som sagt verkligen med dig.