Anonym (finns andra) skrev 2018-01-29 14:27:04 följande:
Ja denna sitsen är övermäktig. Men ändå måste man bara klara av det. Vissa dagar vill jag bara fly och önskar att allt var en mardröm. Vissa dagar känns de som att jag kvävs. Men att skriva av sig i tråden känns ändå skönt. Få lite input av andra och bara få skriva av sig.
Ja de är väldigt jobbigt att som du skriver att hålla skenet uppe för de runt omkring, min och hans familj vet ju om det men de är bara hans pappa som vet hur de ligger till med sjukdomen i det stora hela. Men han inser tyvärr eller vill inte inse hur dålig/sjuk han är egentligen.. min man och hans pappa står väldigt nära, de är närmre varandra än jag och min man och min man väljer hellre att han är med på läkarbesök så känner mig väldigt utanför och åtsidosatt.
Han kan säga väldigt elaka saker, beter sig konstigt. Men försöker tänka att de är tumören/tumörerna som gör honom sån. De är ju inte den mannen jag gifte mig med. Men de är väldigt jobbigt och en sorg i sig. Man sörjer en mannen som inte länge finns kvar. Fast ibland så glimtar den mannen förbi när han är piggare och inte har så ont, men tyvärr blir det mer och mer sällan. (Ledsen).
Som du säger blir de nog en lättnad när han inte längre finns kvar, men då börjar en annan fas. Då ska man finnas där och stötta barnen i deras sorg samtidigt som man ska bemästra sin egna. Men då man redan nu sörjer på ett sätt så kommer ju en annan sorg efter hans död. Man kan nog aldrig förbereda sig innan på hur de kommer bli.
Dock tror jag de blir enklare att ta emot hjälp utifrån då man inte längre behöver tänka på han/vad han vill/inte. Utan då har man bara sig själv att tänka på. Hur upplevde du det efter din mammas död? Saknaden blir ju stor men på ett sätt är de ju ändå inte den personen som är kvar i slutet.
Tack för uppmuntrande ord, de gör mer än man tror! (Hjärta).
När min mamma till slut dog försvann jag in i en chockfas. Jag visste ju att hon skulle dö men var tydligen ändå inte beredd. Sorgen tog sen vid och jag gick igenom alla dess faser. Det som var svårast var tyvärr att minnas mamma hur hon var innan sjukdomen. Trots att det bara handlade om 1.5 år så blev hon så förändrad att det är svårt att inte tänka och känna att det var ?hon?. Tyvärr blev hon elak på ett ganska utstuderat sätt som gjort djupa sår i mig. Hon sa saker hon aldrig sagt utan sjukdomen men samtidigt var det saker som jag inser att de ändå ?fanns där?. Svårt att förklara och ens egna känslor är inte alltid logiska eller ?rätt? heller. Jag vet ju hur jag borde tänka men så fungerar man ju inte alltid.
Som du själv skrivit i tråden har nog inte din man mycket tid kvar. Just lungcancer är en extremt aggressiv cancer och när den spridit sig är den väldigt snabb. När min mamma började få spridning till hjärna mm levde hon ca 5 månader till varav de sista två veckorna var riktigt dåliga. Massa pepp och kram till dig.
