Inlägg från: Anonym (Barn till narcissist) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Barn till narcissist)

    Mamma, varför?

    Anonym (Jo) skrev 2018-01-28 23:05:46 följande:

    Det kan hon visst det. Hon kan söka hjälp men väljer medvetet att inte göra det. Sluta ursäkta idiotiska beteenden med diverse diagnoser.

    Kram till dig TS. Jag har en mamma som faller in på alla dina punkter utom den sista. Jag har slutat älska min mamma och sörjer henne i stället. Eller inte henne egentligen utan snarare en mamma..


    Problemet med narcissister är ju att de inte alls har någon självinsikt.

    De anser att de är perfekta och det är fel på alla andra som har andra åsikter eller inte gör som narcissisten vill.

    Min morsa är helt säkert narcissist, det var ett helvete att ha henne som förälder. Gjorde man inte som hon sa eller sa emot så blev hon helt galen och det är tur att hon inte slog ihjäl oss.

    Idag förnekar hon att hon ens daskat till oss och säger att det är fruktansvärt att folk kan misshandla barn och att det inte är friska föräldrar som gör det.
  • Anonym (Barn till narcissist)
    Anonym (Jo) skrev 2018-01-28 23:27:02 följande:

    Jag har också en mamma med narcissistiska drag men jag ser inte varför det helvetet hon skapat för mig (jag blev den utvalda av fem barn) skulle ursäktas med någon diagnos och/eller störning. 

    Människor runtomkring henne har flertalet tillfällen påpekat att hon gör fel, vänt henne ryggen, sagt åt henne att söka hjälp etc etc. Jag skiter fullständigt i om hon saknar självinsikt eftersom att hon kan skilja på rätt och fel. 

    Jag vet inte, jag har otroligt svårt att ursäkta hennes beteende med någonting. Kanske för att jag hatar henne så jäkla mycket.


    Det är ingen ursäkt utan en förklaring. De som sagt så och vänt din mamma ryggen, dem anser din mamma bara vara idioter eller uppfinner någon fantasi om att det beror på att de är avundsjuka på henne.

    Jag kunde aldrig hålla med henne när hon hade fel eller liknande, så jag råkade ofta ut för hennes sjuka egenkärlek och egoism. Hon slog med det hon kände för stunden.

    Nu är hon gammal och likadan, skillnaden är att nu kan hon inte slå mig (hon kan knappt gå) när hon säger något felaktigt och jag säger emot.

    Jag känner ingenting för henne, varken hat eller någon kärlek.

    När jag var yngre hatade jag henne, nu tycker jag synd om henne.

    Hon lever i någon slags livslögn om att hon var en underbar mor och hustru.

    Min syster och jag brukar prata om om hon förträngt sanningen och att hon tror på vad hon själv säger.

    Försök släppa hatet du känner för henne, det förtär bara dig och det är väl inte din mamma värd?

    Jag förstår precis hur du känner.

    Kram
Svar på tråden Mamma, varför?