Hatar autism

Det är inte fel på dig. Du är bara en unik individ som alla andra.

Det är INGENTING du kan göra åt saken, eller hur?
För en stund funkar det ju att använda sig av inlärt beteende när du behöver mingla, men det blir ju jobbigt i skallen.

Själva essensen i min meningslösa post är;

När det inte går att göra något åt saken är det ju fullkomligt idiotiskt att bekymra sig.

Fast samtidigt är man unik. Nästan alla har någon form av handikappad med något som man inte kan göra eller förstå. Du är svag på en eller flera punkter men är sedan stark i en eller flera andra delar. Detta gör varje människa unik.

Det är inget handikapp. Det är en funktionsnedsättning.

Det är dock människor som tycker alla ska vara lika som det är något fel på.

Problematik här inom autismspektrat, adhd o mycket OCD innan. Återkommande depressioner och varit utbränd. Så jag fattar. Tycker inte heller det är så kul. Men det tog tills jag hade egna barn med svårigheter innan jag fick reda på vad som var "fel" och varför vanliga saker ibland var så oöverstigliga. Nu är jag snällare mot mig själv och ser till att bromsa i tid. Övar på att säga nej och känna efter hur mycket jag orkar.

Kan säga att det finns rätt många jobb där förmågan att gå all in är en stor fördel. Andra är ju som de är. Inte mycket att göra åt det.

Saker som funkar för mig är att dra ner på alla stressorer för att minska ritualbeteenden. Märks direkt när vi tex resa ngnstans. Tar mig evigheter att bli klar pga resfeber av förändringen som gör att OCDn bara bubblar.

Rutiner is the shit. Har massor av återkommande alarm, lever med min bullet journal, programmerar in vanor osv. Allt handlar om att minska stressen genom att skapa förutsägbarhet och lagom små uppgifter att göra åt gången.

Tyngdtäcke! Även tyngdväst eller kompressionskläder kan vara smutt. Lugnar nervsystemet.

För mig är det mitt nya nörderi att lägga upp livet så att jag orkar med det.

Att få barn kan funka bra. Vet de som har egna diagnoser och en klase barn med extrautrustning. Men det kan också vara fördjävligt om man inte är beredd på hur lite tid man får för sina egna behov.

Hitta något att njuta av. Skogen, naturen, havet. Musik. Ngt som tankar energi.

Tack. Vill ju berätta att det finns hopp. 

 Att ha klart för sig varför det är svårt är ju en bra början så även om det år en jobbig diagnos att leva med för många så blir det ju iaf lättare att veta.

Vad är det du hatar? För mig så hjälpte det massor att få ord på varför så många saker är svåra. Jag vet att det är annorlunda för dig. Många har ju missuppfattningar av typen "autister ser bara människor som verktyg" men för mig (och många andra) är det ju snarare så att känsloresponsen blir överdriven. Problemet är att jag lider mer än andra av att tex misslyckas i sociala situationer och eftersom det också händer oftare blir det lätt en negativ spiral. Alltså är det viktigt för mig att få balans i saker så att jag får lyckas med vardagen. Nu har jag allting på autogrio tex. Ständigt strul förr om åren och mycket ångest.

Men även med dålig självkänsla och generell psykisk ohälsa så har jag alltid haft glädje av att kunna gå fullt in i saker. Att promenera en vacker morgon innan alla vaknar och ljuden börjar. Att lyssna om och om igen på de tre sekunderna där sången är så perfekt i en låt osv. Hjälper det dig?

Jag hade en rätt bra uppväxt på många sätt och fick utrymme att vara udda i viss mån även om tex ticsen drev folk till vansinne. Men om du tex är uppvuxen i att passa in i normalitet så är det ju svårt att bryta sig loss från ingrodda förväntningar. Att säga "nej jag kommer inte på familjefikat imorgon för jag träffade folk i förrgår och igår" (typ) kan ju vara tufft. Inte minst om det är det lilla problemet.

Och dessutom för att vara lite noga:

normal != bra.

Onormal != dålig.

Att du är onormal har ju ingen som helst bäring på ditt människovärde eller säger något om ifall du är en bra eller dålig person. Utöver många NPF känner jag folk med CP, neurosedynskador, dödlig cancer, muskelsjukdomar, crohns, ibs, grava synskador osv. Visst är det lättare att vara vanlig men det är vi ju inte. Alla har vi våra svårigheter och ju äldre jag blir desto mer fattar jag att sådant spelar väldigt lite roll. Vem man är inuti spelar däremot roll. Om man är en bra person.