Känslan om ensamhet och alltid vara det 50:e hjulet!

Hej:) måste få prata av mig.. Och hitta detta ställe..

Har under hela mitt liv känt mig rent utsagt ensam. Men då verkligen ensam.. Åh tror många känner likadant.

Hade en väldigt tuff barndom med alkoholmissbruk, misshandel, knark, begravningar osv.. Det gällde dock inte mig utan mina föräldrar och släkt. Nåt som tar stryk på en liten 5 åring och sätter minnen. Även skoltiden hade sina bekymmer med mobbning och utfrysning. Vilket gjorde att man levde i skuggorna hela tiden.

Fick ganska snabbt bra förstånd i tonåren och ville absolut inte bli som mina föräldrar... Som längre inte lever.

Jag gick klart skolan och gymnasiet, skaffade redigt många utbildningar. Jobbat sedan stundenten.. Åh det är väl det enda jag någonsin hört jag är bra på. Att jobba!

Åh under alla år som jag slet djuret av mig, dels för att komma iväg och sen dölja all dig sorg och hat inom mig. Men även kroppen har sina begränsningar, 2014 gick jag kraftigt in i vägen.. Och man blev slängd på soptippen ungefär.. Ingen sympati alls.

Sen när de kommer till kärlek och familj så bestämde jag mig också tidigt för att jag vill ge mina barn en bra uppväxt. En uppväxt som inte jag hade. Träffade dejter och det blev aldrig nåt utav det. Antingen jobba man för mycket, eller så va man för uppkäftig eller så va man ingen toffel.

Har aldrig heller varit den populära personen i vänskapskretser åh jag förstår inte varför. Jag framstås som väldigt ärlig och öppen person i folks ögon. Antingen är de lögn eller så vet jag inte. För jag har frågat under alla år folk jag känner om de är nåt fel på mig enligt de själva. Får alltid till svars att de är det inte.

Nää men då förstår jag inte varför man inte kan umgås!? Verkar som man är det 50:e hjulet ovasett utom jobbet.

Men de kan umgås med alla andra människor omkring de, men aldrig med mig. Så fort jag frågar så säger de att *de kan vi göra. Så fort jag får tid *

Men blir aldrig så ändå.. Även om man hör av sig 2-3 veckor i förväg. Är alla så självupptagna att de inte hinner se andra? Men de måste ju också vara lögn.. För de umgås ju med andra människor..

Jag har 5 nummer i min telefonbok.. Alla är jobb och nån bekant.

Likadant med dejting, förstår inte de heller. Folk verkar så ytliga, precis som nån tävling.. Inget intresse alls av åh lära känna en människa.. Eller finnas..

Har nog aldrig känt mig älskad eller omtyckt.. Jag är bara till för när folk har problem.. Då passar det att komma. Men då säger jah nej direkt.

Likadant med de som skaffar familj, ni här inne.. Jag dömer ingen, men verkar också vara nån sorts tävling.. Allt ska gå så fort. Villa, unge, Volvo och hus.. Helst inom en månad.

Förlovning och gifta ska man också vara inom loppet av 2 månader för man tror att man älskar en person? Sinnessjukt.. Att älska en människa tar väldigt lång tid och tillit. Iallafall för en sån som mig. Jag litar inte ens på mig själv.

Jag vet att jag låter bitter men jag försöker bara förstå hur samhället har blivit.. Jag har lärt mig mig den hårda vägen och säkert nån här inne också gjort. Men det verkar inte vara acceptabelt längre.

Viktigare om ungarna har mer leksaker än grannens unge.. Jag hade knappt leksaker när jag växte upp och minns ingen heller.. Men minns däremot andra få bra minnen som satte den person jag är idag. Jösses tankarna bara snurrar..

Jag kommer nog aldrig bli en Svensson själv. Då jag är för äventyrlig och blir uttråkad när det blir för enformigt.. Men det motsäger inte att jag vill ha familj.. Krävs variation!

Men kommer nog alltid vara en ensamvarg.. Står fortfarande här och utan familj.. Men går hellre i graven som ungkarl än skaffa familj bara för man måste. Det ska vara äkta kärlek!

Ensam men stark finns ett ordspråk.. Men håller inte med. För det klarar man inte tillslut..

Om nån har nåt bra svar så dela gärna era tankar och idéer.

Ha en bra söndag :)