Varför har vi så svårt att uppskatta vårt förflutna?

När jag ser historieätarna lägger jag märke till en sak: att man gärna ser ner på äldre tider och människorna som levde då. Man förklarar gärna alla de nackdelar som existerade och det är sällsynt att man faktiskt tar sig tid att förklara varför saker var som de var.

Ett bra exempel är det första avsnittet av Historieätarna. I detta program förklarar man att förr kunde man inte välja jobb utan man fick ärva sin yrke, vilket framställer det hela som att människor totalt förbjöds att följa sitt eget kall i livet. Man säger ingenting om att det hela snarare handlade om att möjligheterna till valmöjligheter var begränsade tack vare svagare ekonomi och dåliga utbildningsmöjligheter (vilket i sig berodde på begränsningar i infrastrukturen som försämrade möjligheterna för texter att spridas), och att det var därför som många människor inte kunde "följa sin dröm". Detta väljer man att inte lägga någon som helst tid på att förklara, men man lägger väldigt tung vikt vid häxbränningar och dödsstraff. Det passar mer vår bild av det förflutna att beskriva det destruktiva.

Det här är inget nytt fenomen. Det är en allmän sanning att medeltiden var en tusen år lång dyster och mörk period. Det är en allmän sanning att människor förr var helt övertygade om att jorden var platt. Det är också en allmän sanning att livet för forna tiders bönder levde miserabelt och fattigt...

Så min fråga är: varför verkar vi ha ett behov av att trycka ner gamla tider och gamla tiders människor? Varför har vi så svårt att faktiskt hylla dem för alla framsteg de gjorde och varför har vi så svårt att faktiskt vara tacksamma för deras insatser för eftervärlden?

Vad jag har förstått så det där med den mörka medeltiden lite av en myt.
Historieforskare idag blir mer och mer övertygade om att dom hade det nog inte så jävligt ändå på medeltiden, det kunde nog rentav vara rätt trevligt. 
Men visst hade dom säkert sina utmaningar.
Precis som det alltid varit i alla tider alltså. ömsom manna och ömsom tagel. 

Återigen visar du prov på den kunskap och de fördomar människor av idag har av folk förr. Det här beror troligtvis på att du blivit inpräntad att människor förr var primitiva, korkade och saknade samma förmåga till sunt förnuft som vi... Tyvärr ingen ovanlig världsbild.

Om vi ska ta sakfrågan så är svaret nej, det var inte p.g.a. att man bara på måfå bestämt sig för att det var så det skulle vara utan anledning. I.o.m. att produktiviteten var mindre då tack vare att man saknade automatiserade maskiner (vilket vi inte skulle få förrän på 1800-talets industrialism). Det gjorde i sin tur att majoriteten av befolkningen inte kunde förlita sig på handel utan var självförsörjande (vilket vi skulle vara fram till 1900-talet). Allt detta gjorde man för att överleva och då finns det inte tid för att sitta och välja... Det är vi i vår tid, som tack vare automatiseringen har en hög produktivitet i samhället, som är unika i våra stora valmöjligheter. Dessa har varit sällsynta innan!

Vill du dock prata valmöjligheter så existerade det även förr. Att arbeta som bonde var inte likriktat i hela landet utan jordbruksproduktionen var långt mer mångfacetterad än vad vi idag tror, där du kunde specialisera dig inom odling och vilken typ av jordbruk du skulle ägna dig åt. Dessutom var det vanligt att människor också hade bisysslor, som mjölnare, skomakare, jägare, fiskare, etc. Det här med att arbeta med ett yrke perperson skulle inte komma förrän på 1900-talet. Det fanns också klasskillnader i bondeståndet. Alla var inte fattiga småbönder. Det fanns fria bönder, det fanns kronbönder, det fanns storbönder som kunde vara lika rika och inflytelserika som adelsmän.

Så nej, du har helt enkelt fel.

Som sagt fanns det valmöjligheter och det var inte helt självklart att man skulle bli smed bara för att pappa var det. De som oftast ärvde såna yrken var ett av barnen. De andra barnen fick oftast välja, inom ramen att de blev självförsörjande vilket i praktiken innebar att man arbetade inom jordbruket. Tar du en titt på släktforskningar och de yrken folk hade så kan du ganska snabbt se att det var långt ifrån alla som ärvde sin pappas specialiserade yrke, utan ofta gick det helt andra vägar.

När vi pratar om den bristande valmöjligheten förr så verkar fokus snarare ligga på borgeskapet. Där ärvde man sitt yrke tack vare att vi delade in oss i gillen och skrån (något som inte försvann förrän på 1840-talet). Men dessa var en marginell del av befolkningen.

Allt var bättra förr. Till vilken tidsåler bör vi återvända. Vikingatiden - en härlig tid då tvistemål avgjordes med eggjärn? Medeltid - härligt med tonerspel, feodalismoch. Och som upplysning - lite kättarbål? Stormaktstiden - ett 30-årigt krig som förstörde stora delar av Europa. Häxbål och ytterligare ett antal krig. 1800-talet - industrialismens genombrott och hård exploatering av arbetskraften. 1900-talet - två världskrig och tilltagande miljöförstöring.

Men visst var det tjusigare förr! Tänk bara när rytteriet fortfarande avgjorde fältslagen genom en käck kavallerichock med sabel och lans. Historielösa svenska militärer avskaffade lansen redan på 1870-talet och sabeln i mitten av andra världskriget.