Bli sambo för första gången. Vad ska jag tänka på?

Att flytta in i den enas lägenhet kan vara knepigt. Se till att verkligen börja om från början. Släng ut hälften av dina möbler/tavlor och ta in hans. Möblera om, fixa till. Kanske måla eller tapetsera ett av rummen på ett sätt ni gemensamt kommit fram till. Det måste bli hans hem lika mycket som ditt.

Prata i förväg om era förväntningar. Hur mycket ni vill vara hemma tillsammans, hur ni gör när ni tar hem vänner och släktingar.

Gör ett städschema INNAN han flyttar in och kom överens i detalj om vad schemat innebär (ska den som städar toan torka av vattenledningar, ingår listerna i dammsugning, ingår det att torka av spisen när man ansvarar för disken etc). Det kan verka onödigt, men om det visar sig vara onödigt är det bara att slänga schemat efter några månader när ni upptäcker att allt flyter på.

Kom överens om vem som ska betala vad INNAN han flyttar in. Skriv ner vad ni kommit överens om.

Läs sambolagen tillsammans.

Angående jul så har jag för mig att vi firade med respektive familj tills vi fick barn.

Kan tillägga att jag och min sambo gjorde så som jag beskrev och vi har inte haft några av de problemen som du tog upp. Men sen är ju folk så klart olika.

Tror inte att det finns någon instruktions manual för väl fungerande samborelationer. Däremot tycker jag att din rädsla är större än din kärlek. Sov över den idén. 

Om man börja använda ordet krav i sitt förhållande, så tycker jag man tänker fel. Förväntningar och önskningar, absolut.
Prata om vad ni båda önskar/förväntar er av ert samboförhållande. Kom överens hur ni ska hantera gemensamma kostnader, om ni har ungefär samma syn på ekonomi. Jag föreslår att ni inte ska ha några gemensamma konton eller gemensam ekonomi från dag 1, hur det blir sedan får framtiden avgöra.
Vad är viktigt för dig och för honom i ert hem

Åh, jag tror säkert att det kommer att gå bra för er! Prata med honom om allt som du tar upp i trådstarten (eller visa den för honom) så kan ni tillsammans prata om hur ni vill ha det. Det är klart att det är annorlunda att bo tillsammans, men det kan ju vara väldigt fint och roligt också. Det låter som att dina vänner har ganska jobbiga förhållanden, det där är inte det normala (inte bland folk jag känner iaf). Lycka till!

Du verkar veta vad du tycker är viktigt för dig så kommunicera detta till honom innan ni flyttar ihop. Ta även reda på vad han önskar i ett samboförhållande.

Jag hyrde ut min hyreslägenhet i ett år (vilket är normalt). Ansökte om tillstånd hos hyresvärden. Var inga problem.

Med samboskap så kommer ni lära känna varandra bättre. Se fler dåliga sidor. Det är lätt att man blir mer som kompisar som bor ihop. Kanske att man tycker att man ändå ses varje morgon/kväll och därför börjar lägga ännu mer tid på sina egna intressen vilket gör att partnern inte känner sig sedd eller uppskattad.

Men prata regelbundet om hur ni har det i relationen. Det finns mycket positivt att hämta från samboskap också. För min del så djupnar känslorna. Man blir familj på något sätt. Ett team som hjälps åt.

För mig har det varit viktigt att fira högtider ihop, vilket gör att man får komma överens/turas om hos vems familj man firar.

Den största fällan är att tro ni kan/måste leva efter en förutbestämd manual. Det funkar inte så.

Viktigaste biten är ju en rättvis ekonomi och att ni båda två gör lika mycket i hemmet.

Ska han flytta in till dig så MÅSTE ni tänka att det är ERT gemensamma hem. Han blir inte en inneboende som får en garderob och en hylla i badrummet. Han har rätt att möblera om och vilja ha sin fula lampa på bästa platsen.. Ni får kompromissa och köpa gemensamma möbler.

Gör inte heller det misstaget att hamna i nån mammaroll eller kvinnofälla. Passa inte upp på honom. Att göra saker för varandra av kärlek är något helt annat än att passa upp.

Vad gäller allt annat brukar det lösa sig automatiskt. Firande av högtider brukar oftast bli gemensamt. Fyller du år blir det oftast att du firas hemma och båda era föräldrar deltar tillsammans med syskon.

Vi är överens på de flesta punkter.

Ekonomin tex. Vi ligger på samma nivå lönemässigt. Dock lever jag ganska sparsamt och har ett mycket större sparande. Han sparar "lagom" mycket. I det fall vi blir sambo skulle jag eventuellt få minska mitt sparande så att vi har någorlunda lika levnadsstandard. Han tycker ju att mitt snålande på maten kanske går till överdrift ibland och är inte intresserad av att leva på nudlar för att kunna lägga större andel på sparande. Ska vi ta gemensamt ansvar för inköp och matlagning krävs det att jag kompromissar där och det är helt okej.

Han älskar min lägenhet och har själv sökt i samma område men det har inte varit många försäljningar. Dock är han inte överförtjust i min inredningsstil som går åt det mörka och svala hållet så för att han ska trivas lär det bli en del förändringar. Men vi är inne på att inte ändra några fasta detaljer som väggar eller kök tills vi bestämt om det fungerar eller inte. Däremot skulle han ta med mycket av sina möbler och inredningsdetaljer som vi båda trivs med. Under tiden vi provar på livet som sambos tänkte vi lägga en varsin lika stor del på sparande till hemmet. Vill vi fortsätta leva tillsammans efter prövotiden går potten till renovering. Om inte så delar vi och var och en gör vad vi vill för pengarna.

Avtal om städning osv var en jättebra idé! Vi gillar båda ordning och reda. Har pratat lite löst om det både med varandra och vänner. Vi upplever båda två att vänner var negativa till att skriva avtal om sådant. Att det är för höga krav att ställa. Men det handlar väl mer om att gemensamt komma fram till en standard vi trivs med och se till att båda har ansvar för att upprätthålla den.

Min största fasa är att allt flyter på bra den första tiden och sedan börjar man hitta strumpor i soffan, disk överallt, skägg i handfatet och annat äckligt slarv som mina vänner beskriver.

Det spelar ingen roll hur mycket jag hade älskat personen, sådant kan jag inte leva med.

I de fall jag hört talas om sådant har det varit saker som smugit sig in med tiden.

Hur mycket tid avsätter andra för varandra i samborelationer? Ingen av oss är typen som sitter i soffan och vill hålla handen varje kväll.

Som icke sammanboende har vi träffats ett par timmar några kvällar i veckan med övernattningar. På helgerna lite mer. Ibland har jag följt med honom på träning och ibland har han följt med mig till stallet. Vissa dagar har vi bara setts för lunch eller sen frukost innan jobb.

Vi har inte högre förväntningar än så på att bo tillsammans heller men kan väl kanske känna att om man väljer att bo ihop så gör man det för att man vill ha mer tid tillsammans. Vi har ingen aning om hur vi skulle kunna få mer tid tillsammans utan att välja bort något annat.

Att vi diskuterar att eventuellt bli sambo är ju för att det måste vara det första steget framåt i relationen mot en gemensam framtid vilket är något vi båda hoppas på.

Tror nog att det är bättre TS att du fortsätter vara särbo eller singel. Du verkar inte alls redo att leva med en annan människa. Du skriver om dina tankar kring samboskap som nån affärsuppgörelse, och inte att ni är kära och vill leva tillsammans med allt vad det innebär.

Jag tänker också lite så då jag läser. Vill du leva och bo med honom eller tänker du mer att det nog ska vara så i din ålder och eftersom ni varit tillsammans flera år? Jag och min man träffades 2006 och blev sambo egentligen på en gång eftersom jag hade egen lägenhet och han bodde hos sin mamma då. Vi ville helt enkelt umgås jämt eftersom vi blev så kära och han flyttade in. Det praktiska löste vi efterhand med städning m.m. I ärlighetens namn städade vi extremt lite den första tiden eftersom vi ägnade mycket tid åt andra aktiviteter  Jag hade inte en tanke på någonting av allt det du räknar upp eftersom det enda jag ville var att vara med honom jämt. Det kanske är den biten du ska fundera på främst, om du verkligen känner för att bo med någon annan eller om det passar bättre att fortsätta som särbos?