När krisade ni som värst efter otrohet

Men snälla TS, har du läst tråden öht? Eller letar du med kupp efter bara det du vill se? Det låter på dig som att du letar desperat efter det du vill höra, någon som säger att allt kommer bli bra, att han aldrig kommer göra om det, osv...

Om du läser igenom hela tråden från början till slut, ser du någon röd tråd? Verkar det som om de flesta trivs och mår bra efter att ha stannat kvar? Ser det ut som att de litar på sin partner?

Vännen, det vet du inte. Du kommer aldrig veta. Jag är exakt där du är. Det har gått så långt att jag funderat på att köpa in övervakningsutrustning för hur mycket pengar som helst Komme dock inte att göra det. Kostar för mycket...). För att jag inte klarar av att inte veta. Att var den som konstant blir lurad. Att känna som du: om det var så lätt att ljuga innan, varför skulle det vara svårare nu?

Min fru tog ju det vidare till en andra omgång. Men från att första rundan prata, sms;a och maila, till att skaffa en Hotmailadress som båda hade inlogg till och mailade till. De skrev alltså sina mail till samma adress som de mailade ifrån = inga bevis utåt. Fanns ingenstans det gick att hitta. Det var bara min frus oaktsamhet som gjorde att jag hittade det.

De lär sig att sopa igen sina spår, tro inget annat. De blir bara skickligare och skickligare på det också.

OM du känner och har tagit beslut om att stanna, blir detta något ni måste jobba med tillsammans. Han får ge dig full tillgång när som helst. Och du måste bearbeta din misstänksamhet. Annars kommer det äta upp dig.

För somliga tror jag att det går. Men för majoriteten är det nog tyvärr tvärtom.

Oavsett så kommer det inte vara lätt. Och det kan så klart vara svårare när allt har pågått en längre tid eller i flera omgångar. Jag kommer personligaen aldrig att kunna lita på min fru om detta igen. Inte ens om hon ger mig full tillgång. De har hitintills varit så j***a kreativa på att hitta osynliga sätt. Jag kommer alltid att misstänka att de har kontakt. Om jag stannar, får jag istället välja att skita i vilket...

Och du gör enligt mig (och säkert de flesta) helt rätt i att googla, söka, läsa och fråga så mycket du bara kan. Det är en del av arbetet du måste gå igenom. Det är bra att du greppar efter halmstrån för det gör att du förmodligen inte kommer att ta ett förhastat beslut.

Tänk bara på att de flesta som svarar dig i denna tråden, är folk som råkat ut för samma svek som du. Och när de läser om dig och det du går igenom, väcks deras känslor och minnen till liv. Vi VET hur du mår och önskar inte ens vår värsta fiende att må så dåligt. Därför blir det många svar som säger "tyvärr, men vi tror inte på att det går" som svar. Många av oss, tog inte tag i det när vi kankse borde ha gjort det. Och det vi går igenom nu, vill vi bespara alla om vi kan.

Jag har i alla forum jag finns med i, frågat både folk som råkat ut för otrohet men också de som är otrogna. Tyvärr så är det absolut flest som inte klarar av att leva vidare. Inte i en sund relation i alla fall. Det blir aldrig som förr, tilliten är död och misstänksamheten ligger alltid på lur. Det blir ett nytt förhållande helt enkelt. Om du visste vad din make är kapabel till INNAN ni inledde ett förhållande, hade du då inlett förhållandet? Tråkig fråga, jag vet! Men faktum är helt enketl att om han så lättvindigt kunde leva ett dubbelliv innan, så länge, så kan han utan tvekan göra det igen.

När jag skriver med de som är/varit otrogna, så är svaret alltid att de endast kunnat leva vidare för att deras partners aldrig fått reda på otroheten.

Det säger också en del.

Pratar man med en terapeut eller läser i det de skriver, så uttrycker de sig alltid med "Det går att komma över en otrohet". De skriver dock inte att deras arbete i högre grad består av att hjälpa de drabbade att komma på fötter.

En terapeut sa till mig att där var 3 saker som var viktiga för att vi skulle kunna gå vidare:

1. "Var ärlig".

Jo men är inte det huvudproblemet? Min partner har ju inte varit ärlig på väldigt länge, av helt egoistiska skäl. Vad är det som säger att h*n är det nu eller blir det sen?

2. "Hitta orsaken".

Visst, det är ju också bra. Men finns det ett svar som vi drabbade kan tycka är ok? Finns det verkligen någonting överhuvudtaget som kan motivera en otrohet eller ett dubbelliv? Kan du hitta något?

3. "Börja om på nytt".

Ok, men då måste jag fråga mig själv; Personen framför mig som jag ska "starta" ett nytt förhållande med, har en tendens till att vara oärlig, egoistisk och oärlig. H*n har inga problem med att vara otrogen eller leva dubbelliv bakom min rygg.

Kan jag tänka mig att riskera mitt välmående med denna informationen till handa?

Kan du svara positivt på alla frågorna, är du en fantastiskt stark person och chanserna för dig och din man är ganska stora.

Är du osäker eller inte kan se att det blir positiva svar på frågorna, vad finns där då för dig att greppa efter? Då är nog tyvärr halmstråna slut.

Hej! Fattar att ni inte kanske vill höra från en som mig, men jag var i mitt förra äktenskap otrogen med samma tjej i ca 1,5 år innan det kom fram. Vi blev kära i varandra, jag visste att jag älskade henne. När det kom fram, ville min fru fortsätta. Våra barn var då små (3 o 6 år). Jag stannade, bröt all kontakt med den andra tjejen och ?satsade? på vårt äktenskap.

Nu till ts fråga, när krisade ni som mest? Svaret är att vi slutade aldrig krisa. Min fru hade ingen tillit till mig och jag kunde inte riktigt släppa den andra. Tänkte på henne ofta, på jobbet, på semestrar och när jag och min fru hade sex. Tillslut såg jag att mitt svek bara fortsatte. Min fru fick aldrig chansen att läka. Tillslut var skilsmässa ett faktum. Då hade vi ändå gjort ALLT som man skulle. Terapi, samtal, bråk, öppenhet.

När min skilsmässa ställdes jag inför ett ?pest eller kolera?-val. Lämna en person jag visste att jag ville leva med eller lämna min familj. Min exfru har efteråt sagt att hon skulle ha lämnat. Och jag skulle ha lämnat.

Jag vet inte om mitt inlägg hjälper på nåt sätt och hag är inte ute efter att såra nån. Kanske kan det öppna för samtal i era situationer.

Tack, hör gärna allas historier.

Hej! Fattar att ni inte kanske vill höra från en som mig, men jag var i mitt förra äktenskap otrogen med samma tjej i ca 1,5 år innan det kom fram. Vi blev kära i varandra, jag visste att jag älskade henne. När det kom fram, ville min fru fortsätta. Våra barn var då små (3 o 6 år). Jag stannade, bröt all kontakt med den andra tjejen och ?satsade? på vårt äktenskap.

Nu till ts fråga, när krisade ni som mest? Svaret är att vi slutade aldrig krisa. Min fru hade ingen tillit till mig och jag kunde inte riktigt släppa den andra. Tänkte på henne ofta, på jobbet, på semestrar och när jag och min fru hade sex. Tillslut såg jag att mitt svek bara fortsatte. Min fru fick aldrig chansen att läka. Tillslut var skilsmässa ett faktum. Då hade vi ändå gjort ALLT som man skulle. Terapi, samtal, bråk, öppenhet.

När min skilsmässa ställdes jag inför ett ?pest eller kolera?-val. Lämna en person jag visste att jag ville leva med eller lämna min familj. Min exfru har efteråt sagt att hon skulle ha lämnat. Och jag skulle ha lämnat.

Jag vet inte om mitt inlägg hjälper på nåt sätt och hag är inte ute efter att såra nån. Kanske kan det öppna för samtal i era situationer.

Vi försökte i 3 år. Och ja, jag bröt kontakten helt. Hon försökte ta kontakt då och då det första året, men jag vågade inte svara henne (mer än en gång) för att jag skämdes över vad jag hade gjort mot min exfru och jag ville inte såra henne mer nu när jag hade lovat att försöka. När jag svarade henne den enda gången var jag kall och sa att jag inte var kär, att jag aldrig varit det, att jag insåg att det var min fru jag egentligen älskade. Det betyder dock inte att jag inte ville svara henne varje gång Att jag inte ville krama och trösta henne. Att jag inte ville vara med henne. Allt det ville jag egentligen.

Det blev inte hon och jag som du kanske förstår. Efter ett år ungefär träffade hon en annan man. Det har nu gått 2 år sedan skilsmässan och jag tänker fortfarande på henne nästan dagligen och såklart finns det ett hopp om oss fortfarande. Men, jag har bränt mina broar. Jag förtjänar det antagligen.

Ja, men det känns som om du missar Fd otrogens poäng lite (jag kan ju såklart ha fel!!). Både hans exfru och han själv anser att de skulle ha lämnat tidigare.

Krisade i några veckor efter sveket.

Sen var det okej i någon timme.

Sen krisade det i några veckor till.

Den skiten går upp och ner och jag har varit med om det en gång tidigare. Tog över ett år att komma över och denna gången var det mer brutalt så det vettitusan hur lång tid det kommer ta.

Otrohet dödar verkligen en människa.

Det kan säkert vara ett alternativ för många. Testa att leva isär ett tag, känna hur det känns. Lite "vet inte vad man saknar förrän man förlorat det"-tänk.

För min/vår skull, tror jag tyvärr att det inte kommer hjälpa alls.

I och med att hon gjort detta två gånger nu (vad jag vet), med samma man, och så beräknande och länge, vet jag inte vad bo i sär skulle göra för oss.

Hon har flera ggr skrivit till honom att hon visste vad hon riskerade och hur det kunde sluta. Men hon tyckte att det var värt det. Och hon visar ju det genom att gå tillbaka till honom en andra gång. Och i 3,5 år. Hur ska bo isär hjälpa då?

Jag tror tyvärr att jag måste inse att han står högre i kurs än vad jag gör, även om hon lever med mig fortfarande. Och samma sak här; jag kommer aldrig att veta varför hon gör det. Är det för att hon verkligen älskar mig på det sättet och vill leva med mig? eller är jag bra att ha, tills hennes ex lämnar sin fru? Är det för tryggheten och det praktiska?   Jag kommer aldrig känna att jag vet vilket. Jag kan bara välja att tro på det ena eller det andra. Och efter det hon gjort, är där inte så många alternativ.

Nu är inte detta min tråd, så jag ber om ursäkt för att jag skriver så mycket om min egen situation.

Jag hoppas bara att min öppenhet kring den, kan hjälpa någon i liknande situation.

Min fru och älskaren, skrev totalt runt 30 000 mail till varandra, nu den andra rundan. Och då har vi inte räknat med alla Messenger-meddelanden, samtal, chats, osv.

Innehållet var blandat. Ofta med väldigt mycket känslor.

Texten nedan skrev min fru till honom en dag när de diskuterade huruvida de var otrogna eller inte. Hon tyckte att han visade för lite känslor och "bara" var intresserad av sex. En av alla texter som ligger till grund för att jag inte tror att bo i sär kommer hjälpa något.

"Det känns som ett slag i magen när du skriver att du förnekar att vi är otrogna. Jag är i allra högsta grad otrogen mot min man och är en dålig förebild för mina barn. Men det är ett val jag gjorde tillsammans med dig innan allt blev fel. Och när vi tog det beslutet så hoppade jag rätt ut i känslohavet. Och nu är jag ensam där... För du förnekar och väljer annat... (hans fru, menar hon här)

Och här är jag. Otrogen och glad över mitt beslut att vara det. För det är det som gör mig lycklig. Du är värd det. För mig är du viktigare än allt det där andra."

Tankar kring det?

Är där någon som inte förstår att jag känner att vi inte kan vara rätt för varandra?

Och detta är bara en text av 1000-tals med liknande kärleks- och känsloutfall.

Men min fru gav mig historien att det aldrig var några känslor inblandade.

Ni skulle bara se vad hon skrev i sina egna anteckningar...

TS, hur mår DU?

Var är du i dina känslor?

Hur går det för dig/er?

Många svar, tankar och andras historier i tråden.

Hjälper det dig något?