När krisade ni som värst efter otrohet
Åh vad jag känner med er i tråden. För över 6 år sen kom jag på min sambo med att smsa andra kvinnor. Två gånger kom jag på honom och efter andra flyttade jag. Jag kände på något sätt att om jag inte stålsatte mig och hade noll acceptans skulle det bara fortsätta och jag skulle ha noll värdighet. Han brukade droger på den tiden och var personlighetsförändrad emellanåt. Vårt förhållande var otroligt dåligt och även jag hade problem med mig själv och var inte alltid så snäll mot honom.
Efter en kort tid pratade vi ut och bestämde oss för att vi ville vara tillsammans. Han slutade med droger, jag jobbade med mig själv och vårt förhållande blev helt annorlunda. När vi träffades tog det inte lång tid förrän jag insåg att han var mitt livs kärlek, även om jag var ung. Samma för honom. Och det är som att först efter allt det hemska hände och vi byggde om vårt förhållande som många av er nämner man måste göra, först då nådde vårt förhållande den där potentialen det hade när man hittar den där starka kärleken.
Jag vet ju inte exakt vad som hänt, han säger att han inte rört någon utan att det var smsande för bekräftelse med olika tjejer under en kort tid. Om något mer hänt får jag antagligen aldrig veta. Han visste nog att jag inte tagit tillbaka honom om han berättat att han gjort mer. Samtidigt känns det som det han berättar stämmer överens med tiden och så.
Vi har iaf fått ett väldigt bra förhållande efter detta så det är möjligt även om min situation är långt ifrån ts. Tilliten finns klart inte där 100% men jag hade inte det innan det hände heller så det är inte händelsen i sig som förstörde tilliten. Och ibland när jag tänker på det kan jag bli ledsen, undra vem eller vilka det var och föreställa mig att det pågått under dessa 6 åren och att jag är totalt lurad. Men mest är jag lycklig och vi har det bra. Under dessa år har vi gift oss och skaffat två barn till.
Hade jag stannat om det hände igen? Antagligen inte. Och hade jag vetat att han hade legat med någon annan hade jag absolut inte stannat. Jag känner att allt blir mindre svart och vitt och mer grått för mig ju äldre jag blir men med tanke på hur dåligt jag mått för bara dessa sms i flera år efter kan jag inte ens tänka mig hur dåligt jag hade mått efter 1 års förhållande bakom min rygg. Det är liksom osäkerheten som tär på en. Sen hade jag varit förstörd utan honom också. Han är min bästa vän, andra halva och fantastiskt på så många sätt och vis så jag antar det är därför så starka känslor gör att man stannar. Hoppet är det sista som lämnar. Jag tror aldrig han hade lämnat mig, för livet har han sagt och det tror jag på. Så ibland fruktar jag att något liknande ska hända för det förstör så mycket. Och om det händer i ett bra förhållande utan substanser, finns det ju inget som kan hindra beteendet.
Ursäkta det blev långt här men har ni som blivit bedragna funderat över hur ert förhållande var innan? Alltså inte att det rättfärdigar för dippar ska man kunna ha utan att ena parten bedrar men det verkar allmänt känt att ett dåligt förhållande ofta leder till otrohet. Som att den otrogna tappar samvete och lojalitet mot sin partner även om det inte är en notoriskt otrogen person men där och då inte längre bryr sig.