När krisade ni som värst efter otrohet

TS, jag lider med dig!
Du har ställts inför det värsta tänkbara.
Inte allt för sällan, kommer din egen ångest och ditt velande att vara värre än sveket från din man.

Jag befinner mig i en liknande situation. Tillsammans sen 21 år tillbaka, gifta i 12 år, två barn, hus osv osv.
Min fru har dock inte varit med sin älskare irl (eller rättare sagt, jag har inga bevis för att de träffats).
Min fru hade kontakt med sitt ex i 9 månader 2009. En massa sms, mail, mms, samtal osv. Känslosamma smeknamn, underliga mail osv.
Jag kom på dem och konfronterade. Hon lovade dyrt och heligt att det inte var mer än vänskap, en tillflyktsort för att hon mådde dåligt.
Till sist köpte jag det och bestämde mig för att leva vidare med henne. Jag älskade ju henne och trodde på att hon inte skulle göra det igen.
Dec 2016 kom jag på henne igen och i maj 2017 hade jag bevis på det mesta.
Hon har då haft ett förhållande med honom i över 3 år, dock över etern vad jag vet. De har levt dels som ett par med alla känslor, kärlek, vardag, bråk osv.
Sen har de haft ett oerhört sexuellt förhållande också med allt du kan tänka dig; bilder, filmer, samtal, facetime-sex, sexleksaker som de köpt åt varandra, dominanslekar osv osv.
Under denna tiden levde hon som vanligt med mig. Vi höll till och med på med vår IVF-behandling för att få vår minsta och hann få honom också, under denna tiden.
Sakerna som hon har gjort och skrivit talar ett tydligt språk om hur mycket hon älskar och inte kan leva utan honom. Listan på all skit hon och de har gjort, kan göras milslång

Nu sitter jag här och undrar samma sak som du. När kommer jag krisa som värst? Kommer känslorna någonsin att bli bättre? Varför hände det? Är hon trogen nu? Kommer hon gå tillbaka till honom igen? Spelar det nån roll?
Jag och min fru har inte pratat om detta sen konfrontationen (idioti, jag vet).
Mycket av det beror på att jag ändå inte tror att jag någonsin kommer få sanningen, hela sanningen. Oavsett vad jag lägger fram för henne.
En som är otrogen kommer alltid att gå utom sig själv för att ljuga och skydda, både sig och älskaren. De vill helt enkelt inte att det ska bli jobbigt och de vill inte tappa ansiktet. Spåren ska sopas undan, fort som f** och sen ska man lägga locket på för alltid. De borde, men kommer aldrig, att ta upp det själva. De kommer aldrig att jobba 100% för att verkligen komma förbi det, tillsammans med sin partner. De kommer däremot att gå med på parterapi, vara extra gulliga och snälla, vara mer kärleksfulla osv. Men det räcker inte. Ska man komma förbi detta, måste DE jobba MED sin partner, på alla de jobbiga planen. Och då kommer allt komma upp till ytan, något de absolut inte vill.
Det jag skriver är högst subjektivt. Det är min mening och åsikt. Men de kommer av erfarenhet av en fru som minst två ggr och i över 4 år, har levt ett dubbelliv med sitt ex från tonåren. En fru som stundtals varit deprimerad av att älskaren inte gett henne tillräckligt med tid eller har valt att vara med sin fru istället för med min fru.
Jag lever fortfarande med min fru. Mest för att jag är en velig människa just nu, som inte litar på att jag själv kan ta de rätta besluten. Att skiljas känns inte rätt och att fortsätta känns inte heller rätt. Vad väljer man då, nu när man är mitt i det? Frågan är hur länge det håller. Känslan är inte att det kommer funka...
Många kan nog också tycka att min frus svek inte är så farligt eftersom de "inte träffats irl". Men vet du vad? Sveket är lika stort, om inte större, eftersom hon levt ett dubbelliv. Hon har inte bara varit otrogen. Hon har haft ett annat liv sidan om vårt och genom det bevisat hur lite det hon har, faktiskt betyder. Kan man komma förbi det? Kan man lita på att det bara var så under just den perioden (perioderna) och att hon nu, plötsligt börjat uppskatta det hon har på riktigt?
Hur gör man det?

Jag håller tummarna för dig/er och hoppas att ni tar er förbi det. Verkligen förbi det. Jag kan svara på alla frågor du må ha. Du får gärna skicka pm om du vill ha någon i liknande sits att prata med.

Risken är tyvärr ganska stor för det, ja.
Det beror såklart på hur man är som människa. Är man en som kan borsta av sig sveket och glömma det, så behöver man kanske inte gå runt och känna förakt. Kan man inte borsta av sig det så "lättvindigt", så kommer man nog aldrig att riktigt komma förbi det. Detta är nog fallet för 99% av alla som blir utsatta för otrohet.

Med det sagt, så betyder det inte att ni inte kan få det till att funka. T.ex så har ju Mr Human har gått igenom ett helvete han med, men han är fortfarande med sin fru, om än på ett annat sätt än vad han räknat med.
Själv är jag också kvar men det är i skrivande stund mest för att jag fastnat i ett stadie som jag inte vet vad vi ska kalla det. Hos mig, kommer det tyvärr nog inte att funka.

Bra skrivet!
Jag har också gjort den observationen och jag tror att du har rätt i det mesta du skriver. Jag kan bara skriva för min egen del, men oavsett hur gullig och snäll min fru är efter att ha blivit påkommen, så är hon plötsligt någon annan. En som jag förmodligen inte hade blivit tillsammans med för 21 år sedan om jag visste hur benägen till detta svek hon nu visat sig vara. Jag märker också att allt fler småsaker hos henne, stör mig på ett helt annat sätt. Småsaker som kanske var gulliga egenheter innan, har nu blivit saker som får mig att se rött direkt. Det, tillsammans med sveket och att det inte längre finns någon tillit, gör det förbannat svårt att se att det ens går att "ge sig fan" på att klara det. För hur gör man det? Det är ju inga små hinder man ska ta sig över. De är ju de mest fundamentala sakerna i ett förhållande. Att man älskar sin partner för sina egenheter och att man känner en trygghet i att h*n delar ens syn på hur ert förhållande ska funka.

Jag håller verkligen alla tummar och tår för att TS reder ut det på bästa sätt.
Som sagt, så blir nog tyvärr mitt bästa sätt, att lämna.

Jag tror också att förlåta, tyvärr är det enklaste. Jag förlåter min fru. För allt. Jag älskar henne. Hon har varit mitt allt i halva mitt liv. Jag vet inte vem jag är utan henne.

Men glömma? Komma över hur hon medvetet våldförde sig på mig, barnen och vårt liv och tyckte att det var värt det? Sluta tänka alla mörka tankar när jag inser hur lite hon respekterar mig som människa och make? Eller förtränga alla känslor som uppstår när jag inser att han, i hemma ögon, var/är bättre än mig?

Efter ett svek som detta, är hon ju inte längre rätt person att hjälpa mig med att klara av just det. Det kan ju en otrogen omöjligt vara. Och vem ska då göra det?

Det är som du skriver; otrohet tar död på och orsakar så mycket. Jag hoppas innerligt att så få människor som möjligt, råkar ut för det.

Alla som gör det och vill ha eller behöver någon att skriva av sig med, är alltid varmt välkomna att skriva till mig. Kanske kan vi hjälpa eller vava till nån form av stöd för varandra.

TS, (och alla andra drabbade av otrohet) du har tyvärr en oförtjänt lång och själsdödande tråkig resa framför dig. Och det finns inga quick-fixes heller. Tänk på dig själv och barnen. Lägg all din tid och energi där. Tänk inte på den otrogne. Han klarar sig oavsett. Jag håller tummarna för dig!

Exakt så tänker och känner jag med. Jag har inte pratat med min fru om detta sen jag konfronterade henne i maj förra året. Men mycket av det, är för att jag känner som du skriver; hade det varit jag som levt ett dubbelliv och min ursäkt om att ?det var aldrig känslor inblandade? faktiskt var sann, så hade jag gått utom mig själv dagligen för att visa, prata och reparera tilliten och förhållandet. Jag hade hedrat min fru som valde att stanna kvar och kämpa. Att tystna helt, att inte visa ånger eller visa att man faktiskt visst och höll med om att man gjort fel, är nog fan det dummaste en människa kan göra. Min fru pratar absolut inte om det, frågar inte mig hur jag mår efter det hon gjort, visar ingenting. Hon bytte kod på telefonen och fortsatte kräva mer kärlek, sex och uppmärksamhet.

Vissa hjärnor funkar annorlunda...

Jag önskar ofta att jag kunde leva som jag lär. Jag sitter helt fast i ett stadie av det som hänt, som jag inte kan ta mig ur. Lider varje dag av vad min fru har gjort, ligger sömnlös, hatar, är vansinnig, blir allt mer en sämre och sämre pappa osv. Ligger ofta och planerar hur jag ska förstöra för honom, som inte kan hålla sig borta från min fru, som han vet är gift (det är han också...).

Jag kanske egentligen är helt fel människa att skriva detta till dig, eftersom jag inte själv kan intala mig att göra samma sak. Men det finns en något kosmisk logik i det och jag hoppas att du kan ta det till dig;

Om din man, sökte sig till henne och blev kär i henne för att hon är snygg och smart, så vet du vad som triggar honom. Han är fortfarande gift med dig. I min hjärna betyder det att DU är snygg och smart, annars hade ni kanske inte blivit ett par från början.

Jag gissar att det var nåt helt annat som triggade honom till att inleda ett förhållande med henne. Vad det var, är egentligen oviktigt. Men att han gjorde det bakom din rygg och så länge, det är svinigt. Men det beror varken på dig eller den andra tjejen. Det är för att han är egoist i ordets sanna bemärkelse. Han har övertygat sig själv om att han står över all andra och får göra som han vill. Han har överlagt med sig själv och kommit fram till att vad detta än orsakar, så är det värt det. Han "löser det" när/om det uppdagas. För han "behöver" detta. Han har inte ägnat en enda tanke på hur detta skadar dig, era ev. barn, ert liv eller något annat. Han vill ha och "behöver" nåt, och då är det ok att göra som han vill för att få det. Jag kan nästan svära på att han hemma, också brukar säga att han gör så mycket för alla, ställer alltid upp, tänker aldrig på sig själv utan bara på andra. Men att det är få som någonsin tänker på hans behov? Eller har jag fel?

Hur svårt det än är, så vänd inte skulden mot dig själv. Det finns INGENTING du kan ha gjort eller gör, som rättfärdigar det han har gjort. Kände han som han uppenbarligen gör, skulle han lyft det med dig först. Hade ni inte klarat ut det, skulle han brutit med dig först och sen gått vidare. Då först och aldrig annars, hade han tänkt på nån annan än sig själv. Och det är rimligtvis när detta går upp för den otrogne (om det någonsin gör det) som man som par ens kan börja prata om att gå vidare och lösa det.

Efter första rundan 2009, började jag försiktigt och anonymt att kontakta henne. Då var jag övertygad om att jag skulle berätta för henne. Men de hade barn, var gifta, köpt nytt hus osv osv. Jag tvivlade på om jag egentligen var den som skulle berätta för henne och förstöra deras lycka. Tänkte väl lite att om det var meningen att hon skulle veta, så skulle hon få reda på det ändå. Och även om det var svårt, var jag tvungen att inse att det var min fru jag skulle vara arg på, inte honom.
Men hans fru fick aldrig reda på det...

Nu, andra rundan, tvekade jag inte en sekund. Jag ringde upp henne och bestämde träff 2 veckor efter min och fruns konfrontation. Såklart inget roligt besked för henne att få, men hon var tacksam att hon fick det. Hon fick en del utskrifter från mailen mellan min fru och hennes man, som jag lyckats spara. Inga bilder och inget som äventyrade min frus integritet. Inga nakenbilder på hennes man heller. Det behövde hon inte se - hon vet ju redan hur han ser ut.
Hon sa redan då att han egentligen inte förtjänade att ha en familj som deras men att hon själv inte var villig att bara ha deras tre barn varannan vecka.
Hon sa också att hon inte var helt förvånad då han tydligen är ett väldigt sexuell person.

Jag har inte pratat eller skrivit med henne sen dess. Jag vill väldigt gärna men låter bli. Vill inte riskera att bli en påminnelse för henne om hennes mans svek, om det nu är så att de klarat av att gå vidare.
Men jag hade så gärna pratat med henne för att fråga hur f** hon gör för att klara av det...

Jag förstår dig och känner exakt samma sak. Min fru säger dock att "där aldrig var känslor inblandade" utan det var nåt annat. Vad vet jag inte. Hon får gärna försöka skylla på bekräftelsebehov. Med de texter som jag har sett de skriva till varandra och som jag har sett i hennes egna anteckningar, så är det bara en ren och skär undanflykt, en dålig hitte-på-ursäkt. Texterna som handlar om känslor, lämnar inget åt fantasin och kan inte misstolkas.

Jag förstår vad du menar med att tiden inte riktigt räcker till. Jag känner också så. Men efter detta året av tystnad mellan mig och min fru, kan jag bara säga en sak;
Det är bara ett av våra sätt att sticka huvudet i sanden. Att ta tag i detta är sååå tungt, skrämmande och svårt. Känns som att det aldrig kommer ta slut, vi vet inte vad som finns på andra sidan av en eventuell separation, vem vi är utan den här personen osv.
Egentligen har jag nog inte rätten att skriva detta till dig men jag använder mig av mina egna erfarenheter och gör det ändå;
Det finns ingen tid som är mer rätt än NU. Ju längre du väntar, desto svårare kommer det att bli. Jag har väntat på att min fru ska ta upp det i snart ett år men det kommer aldrig att hända. Någonsin! Jag har intalat mig själv att efter semestern, efter födelsedagen, efter julen, efter resan etc etc.
Det kommer hela tiden ett "efter", men det är bara vi som skjuter upp det för att vi tycker att det är jobbigt. Och ju längre tid det går, desto mer går vi under. DE gör ju inte det. De trallar vidare, nöjda med att deras fuckup förblir undanstoppat och de slipper stå till svars för det de gjort.

För mig har det gått så långt, att när min fru pratar om känslor (som inte har med otroheten att göra alls) så mår jag bara illa. Där ska jag sitta och lyssna på när hon mår dåligt och vara ett stöd, när hon inte ens har frågat mig en enda gång om hur jag mår efter det hon gjort. Hon har inte ens försökt visa mig att hon verkligen har brutit upp med honom.  Såna saker är vad du har att vänta, om du inte tar tag i det. Och det är till syvende och sist, inte värt det.

Det kan, när man skriver av sig i forum, lätt bli förvirrande. Många människor engagerar sig i ens situation, kommer med råd och med sina tankar och frågor. Ibland flyter alla inläggen ihop och man tappar vem som är vem, vad man har svarat och svarat på. Men ta en stund och läs igenom dem när du ör själv. Det brukar reda upp förvirringen.

Jag har också tänkt som du. Här har hon gått och haft ihop det med honom men hon valde första gången att stanna med mig. Ett tecken på att hon kanske förstod vad hon gjort och verkligen ångrade sig, tänkte jag. Lite ?en gång -ingen gång?-tänk från min sida.

Men 8 år senare, kommer jag på henne med det på nytt och då har de haft sitt i 3,5år. Vi lever tillsammans fortfarande men nu vet jag inte varför längre. Hon har ju cementerat helt, att det är nån annan hon vill ha i sitt liv. Nu har det gått upp för mig att det spelar ingen roll hur mycket hon lever med mig och säger att det är det hon vill. Hon har ju visat, under en längre tid, att det inte är sant. Om hon inte talat sanning innan, om hon inte respekterat mig och vårt förhållande och inte brytt sig, vad är det då som säger att det är sant nu bara för att hon säger det?

Jag känner mig lite dom djävulens advokat nu. Allt jag skriver till dig, är av negativ och bitter natur. Att det inte är lönt. Det är inte min mening. Jag hoppas innerligt att du och din make reder ut detta. Att det han säger nu, är sant och ni kan gå vidare.

Fråga dig själv detta: Spelar det nån roll vad han säger nu? Kan du lita på det? Kan du känns dig trygg med det i framtiden?

Om ja, kämpa då. För kung och fosterland. Ställ dina krav och begär allt du känner att du behöver.

Om nej, då tror jag att du har förstått på många av oss här, hur det riskerar att bli.

Ja.
Jag och min fru träffades när hon var 17 och jag var 20.
Hon hade då, i stort sett bara haft en riktig pojkvän.
12år, hus och ett barn senare inleddes (vad jag vet) första förhållandet och det var med sitt ex.
Jag kom på dem efter 6-9 månader.

Andra rundan, inleddes 5 år efter det, med samma man, ex:et.
Då har vi två barn, hus osv. Det andra barnet är dessutom ett ivf-barn som föddes 2016. Hon har med andra ord haft sitt dubbelliv med honom, samtidigt som vi gick igenom vår ivf-resa och till sist (efter många tunga nederlag) fick vår siste lille.
Jag kom inte på dem förrän efter 3,5 år.

Att du inte litar på honom nu, är inget konstigt. Det kommer du inte göra på länge.
Men frågan är om du tror att du kommer kunna göra det i framtiden. Tror du att du kommer kunna köpa historien framöver, om han vidhåller den även då och inte ändrar på den? 

Svårt att svara på nu, det förstår jag med. Men känn efter. Jag vet i mitt hjärta, att den skitsnacks-historien min fru har gett mig, kommer jag aldrig att köpa. Hon påstår att det var inga känslor inblandade. Men hon jagade honom under de 3,5 åren med att han skulle vara mer konsekvent i hur han visade sin känslor och vad han ville. Hon skrev bl.a i sina anteckningar att varenda dag utan honom, var som tortyr för hjärta och själ och att varenda cell i hennes kropp smärtade när hon trodde att hon hade förlorat honom eller när han valde sin fru framför min fru.
Visst kan jag lägga fram detta till min fru. Och hon kan inse att hennes urusla bortförklaring inte håller och ändra på den. Välja att nu säga "sanningen".
Men nu inser ju jag att min fru har ljugit för mig sen 2009 (första rundan).
Ingenting av det hon säger nu, kommer ju någonsin att vara sanningen.
Hur ska det kunna vara det?
Jag har aldrig velat ha en som bara säger sanningen, när de blir påkomna eller när bevis för att de ljuger, hamnar på bordet. Jag vill ha en som säger sanningen hela tiden, oavsett hur ont den kanske gör. En som inte är egoist...