När krisade ni som värst efter otrohet

Vilken jobbig situation!

Min fd va också otrogen. Jag tog tillbaka, men inget blev detsamma. Jag kunde inte släppa o gå vidare. Kände mig så jäkla sårad.

Ca 1 år senare hände det igen. Då lämnade jag.

Tro mig! Du har det bättre själv!

Leva med ngn som inte går att lita på är faktist mkt värre än att leva själv

Lägg din energi på barnen o dig själv

Åh vad jag känner med er i tråden. För över 6 år sen kom jag på min sambo med att smsa andra kvinnor. Två gånger kom jag på honom och efter andra flyttade jag. Jag kände på något sätt att om jag inte stålsatte mig och hade noll acceptans skulle det bara fortsätta och jag skulle ha noll värdighet. Han brukade droger på den tiden och var personlighetsförändrad emellanåt. Vårt förhållande var otroligt dåligt och även jag hade problem med mig själv och var inte alltid så snäll mot honom.

Efter en kort tid pratade vi ut och bestämde oss för att vi ville vara tillsammans. Han slutade med droger, jag jobbade med mig själv och vårt förhållande blev helt annorlunda. När vi träffades tog det inte lång tid förrän jag insåg att han var mitt livs kärlek, även om jag var ung. Samma för honom. Och det är som att först efter allt det hemska hände och vi byggde om vårt förhållande som många av er nämner man måste göra, först då nådde vårt förhållande den där potentialen det hade när man hittar den där starka kärleken.

Jag vet ju inte exakt vad som hänt, han säger att han inte rört någon utan att det var smsande för bekräftelse med olika tjejer under en kort tid. Om något mer hänt får jag antagligen aldrig veta. Han visste nog att jag inte tagit tillbaka honom om han berättat att han gjort mer. Samtidigt känns det som det han berättar stämmer överens med tiden och så.

Vi har iaf fått ett väldigt bra förhållande efter detta så det är möjligt även om min situation är långt ifrån ts. Tilliten finns klart inte där 100% men jag hade inte det innan det hände heller så det är inte händelsen i sig som förstörde tilliten. Och ibland när jag tänker på det kan jag bli ledsen, undra vem eller vilka det var och föreställa mig att det pågått under dessa 6 åren och att jag är totalt lurad. Men mest är jag lycklig och vi har det bra. Under dessa år har vi gift oss och skaffat två barn till.

Hade jag stannat om det hände igen? Antagligen inte. Och hade jag vetat att han hade legat med någon annan hade jag absolut inte stannat. Jag känner att allt blir mindre svart och vitt och mer grått för mig ju äldre jag blir men med tanke på hur dåligt jag mått för bara dessa sms i flera år efter kan jag inte ens tänka mig hur dåligt jag hade mått efter 1 års förhållande bakom min rygg. Det är liksom osäkerheten som tär på en. Sen hade jag varit förstörd utan honom också. Han är min bästa vän, andra halva och fantastiskt på så många sätt och vis så jag antar det är därför så starka känslor gör att man stannar. Hoppet är det sista som lämnar. Jag tror aldrig han hade lämnat mig, för livet har han sagt och det tror jag på. Så ibland fruktar jag att något liknande ska hända för det förstör så mycket. Och om det händer i ett bra förhållande utan substanser, finns det ju inget som kan hindra beteendet.

Ursäkta det blev långt här men har ni som blivit bedragna funderat över hur ert förhållande var innan? Alltså inte att det rättfärdigar för dippar ska man kunna ha utan att ena parten bedrar men det verkar allmänt känt att ett dåligt förhållande ofta leder till otrohet. Som att den otrogna tappar samvete och lojalitet mot sin partner även om det inte är en notoriskt otrogen person men där och då inte längre bryr sig.

Många som upplevt samma sak ser jsg och många som velar, att gå eller stanna. Risken är ju att det händer igen, att man blir totalt lurad. Många som valt att gå vidare där det händer igen väljer stt gå. Men som någon sa det har ju redan hänt om och om för mig. Jag önskar alla,slapp det här.

Nu tolkar du väl lite vinklat TS?

Om du läser tråden igen, så kommer du se en ganska tydlig röd tråd. Hur många av de som stannade kvar ser det ut att ha gått bra för? En majoritet av de som skrivet verkar ångra sitt beslut och nu pratar jag inte bara om de där otroheten repeterade sig nästan ALLA verka må skit i sitt förhållande.

Oj, vad hemskt. Hur bestämde du dig för att lämna?

Förlåt, du kanske har sagt det tidigare, men när blev otroheten känd för dig? Alltså hur länge har ni levt tillsammans efteråt?

 Jag undrar hur JAG ska klara av att släppa.

TS, jag ser nu att jag kanske ledde in till att någon skulle be mig skriva mer om det min fru har skrivit. Detta är din tråd om din tragiska situation och det är absolut inte min mening att kapa den från dig. Ber om ursäkt!

Men nu var det du som bad mig visa, så då förutsätter jag att det är ok

Min fru har i sin telefon, skrivit anteckningar. Hon har skrivit sina tankar och känslor, för sig själv. Som en dagbok. Detta kom jag över av en tillfällighet och har det sparat. En av mina "favorit-anteckningar" är en väldigt lång text. Inget hon har visat eller skrivit till honom, utan bara sig själv. Den är skriven i omgångar. Jag vet inte när hon började skriva den men jag vet att hon skrev i den som senast 1 månad innan jag konfronterade henne. Och det är naturligtvis inte mig ho skriver om. Mig nämner hon inte en enda gång...

Glöm nu inte bort att när jag konfronterade min fru, gav hon mig "sanningen" att där var INGA känslor inblandade alls i hennes förhållande med ex:et. Det var bara kul med bekräftelsen...

JAG VARNAR ALLA REDAN NU FÖR ATT DET ÄR MYCKET TEXT!
Orkar ni inte läsa långa texter, sluta då läsa redan nu.

Ni som orkar, får gärna återkomma med tankar och tycken.

"Jag älskar dig" är orden som ekar i mitt huvud. "Jag behöver dig" är orden som värker i mitt bröst. "Jag saknar dig" är orden som fyller min själ.
Varje dag, timme och minut är som en evighet utan dig, och jag vet inte hur jag ska stå ut en enda sekund till.

Snälla älska mig så djupt som jag älskar dig, sakna mig så innerligt som jag saknar dig, och behöv mig så desperat som jag behöver dig...
Jag är vilsen utan dig, jag är tom, jag är ensam, jag är halv, jag är bara jag... Jag vill vara din.

Jag tänker på dig hela tiden. På vad du gör, hur du mår, vad du tänker på. Om du är glad eller nere...hur mycket du tänker på mig...tänker du på mig alls? Finns jag med dig så som du finns med mig? I allt du gör, i allt du drömmer, i allt du tänker, vill och önskar?

Jag vill ge dig allt. Hela mig. Precis så som jag är. Trött, slutkörd, färdig, förbrukad, frustrerad, vilsen, förvirrad, orolig och rädd. Jag hade velat att du fångade mig, höll om mig och berättade att nu är det du och jag. Bara vi. Sen hade jag velat att du älskade mig. Mig, bara mig.
Då, bara då, kan jag ge dig mig.
Det är min stora dröm, min hemlighet.

Jag saknar känslan av att vara din. Känslan att vara det du vill ha, det du beundrar, den du längtar efter, den du prioriterar främst. Jag älskar känslan du kan fylla mig med. En känsla av att vara den mest fantastiska människan som finns... Bara du kan få mig känna så. Men bara du kan få mig känna mig oönskad som jag gör just nu.

Jag hatar att jag inte fungerar utan dig!!!! Jag avskyr att känna sorgen och saknaden äta upp mig. Jag föraktar mig själv för jag inte kan kontrollera mina känslor. Jag skäms för att jag är så svag. Jag vill inte behöva dig för att fungera. Jävla du!!

När längtan blir såhär svår, såhär smärtsamt naken och blottad...känns det som om jag ska drunkna... Klumpen i halsen värker, luften i lungorna spänner, sorgen i hjärtat ömmar, tankarna dansar i mitt huvud...snubblar, faller, reser sig igen, bara för att åter igen trassla in sig i varandra och falla.
Med bulor, skrubbsår och tårar som strömmar ner över mina kinder fortsätter jag min kamp, min resa... Mot att finna kraften att leva utan dig.

När man inser att drömmarna blivit din verklighet och verkligheten som en dröm man vill vakna upp från. Då förstår man hur sorglig man blivit.

Från början ville du att jag hela tiden skulle berätta hur jag kände. Att jag detaljerat skulle beskriva, för du sa du ville förstå och du ville inte jag någonsin skulle känna så. Du fick mig till och med att lova att alltid göra det.
Nu, om jag gör det, så svarar du inte ens. Om jag skriver mail så lämnar du de mailen obesvarade. Om jag tar det med dig i telefon så avslutar du samtalet och sen hör jag inte från dig på flera dagar... Hur ska jag kunna känna att jag är viktig för dig? Hur ska jag våga satsa mina känslor på dig?

Jag rev upp mina sår, slet upp mitt bröst och blottade mitt hjärta... Jag öppnade upp igen...för att låta dig välja...men du valde fel ???? och jag sa hejdå... jag tror det va mitt livs misstag. Vad har jag gjort? Vad har Du gjort...? Varför väljer du aldrig Mig? Jag är ganska underbar.
Nu ligger jag här igen, som i en hög av misslyckanden, på golvet. Fylld av självförakt, saknad och längtan. Snälla älska Mig. Välj mig. Ta mig. Jag är din

Fuck. Jag saknar dig så jag mår illa. Fan fan fan. Aldrig igen. Jag trodde ju jag hade kommit över det mesta..att jag byggt upp styrka ???????? Jag är så svag. Så ensam. Så oerhört vilsen.

Jag är så besviken över att du inte slåss för oss... Att du inte ens försöker fixa detta

Gud vad jag saknar dig

Saknar dig vansinnigt idag. Känns ledsamt. Sen tänker jag riktigt noga på vad det är jag saknar med dig och framförallt är det nog den du va förr... Den bekräftelsen du gav, det du fick mig känna, hur du fick mig att må... Men det försvann för länge länge sen. Jag måste försöka komma ihåg det, när det känns såhär svårt.

Jag saknar dig så mycket. Känns som om mitt hjärta aldrig kommer läka. Snälla hör av dig till mig. Jag står inte ut med tystnaden....

Jag behöver höra dig min kärlek. Saknaden äter upp mig. Jag står inte ut utan dig

Önskar du ringde mig, eller sökte upp mig på något vis. Vill känna dig nära. Jag behöver dig

Livet är så tråkigt utan dig. Dagarna är så långa, känns som om de aldrig tar slut.

Jag saknar dig. Allt känns meningslöst

Jag orkar snart inte mer. Känner mig fullkomligt ofullständig utan dig.

Jag älskar dig

Jag mår illa av längtan och saknad...

Du är borta... och verkar inte komma tillbaka till mig. Antar det är över nu ???? min själ, mitt hjärta, min glädje har slocknat utan dig.
Men i mina drömmar är det vi. Så kommer det alltid vara. Jag är din när du vill ha mig.

Nu hörde du av dig...vet inte om jag vågar...

Jag vågade...men du svarade med tystnad. Än en gång valde jag fel. Varför fortsätter jag utsätta mig för detta...?

Sitter och funderar...är det så att jag behöver dig för att vara lycklig? Kan jag verkligen inte bli det utan dig? Hur kan det vara så...?

Kontakten är igång, åh lycka. Ångesten börjar lätta och jag har sovit hela natten för första gången på flera veckor. Det känns härligt... Hoppas så att han ger det en rättvis chans nu.

En dag, en dag fick jag känna mig önskad och efterlängtad.
Sen återgick du till att låta mig vänta...vänta och undra.

Jag bad dig ju inte höra av dig förrän du va redo...förstår du inte att du gör mig ledsen. Du krossar mitt hjärta...jag vet inte hur jag ska hantera situationen. Du kallar mig älskling och säger att du vill ha mig, men visar mig motsatsen. Varför gör du så när du vet att jag blir ledsen?
Ditt jävla rövhål

Ok...se det som en sysselsättning. Ett tidsfördriv. Plocka ut känslorna och tillfredsställ dina begär istället. Han kan inte ge dig kärleken du saknar och önskar...men han kan ge njutningen.
Kom bara ihåg att inte ge mer än du får! Önska inget, hoppas inget. Lek, bara lek. Eller gå.

Jag leker men det gör ont. Jag vill ha allt. Men ändå inte. Jag skulle aldrig byta. Finns inget förtroende men ändå är det den enda jag vill ha. För tusan vad ska jag ta mig till... Nu är han här men jag vill bara han ska gå. Jag känner inte att han ger tillräckligt. Är jag aldrig nöjd...? Jag känner mig som ett tidsfördriv. Jag vill vara allt. Hela hans värld.

Beslut... Vi kan leka. Hålla lusten brinnande och slippa längta hjärtat i bitar.
Men det är svart & vitt.... Jag träffar dig och ger dig det du vill ha när jag fått det jag vill ha. När du får mig att känna som jag gjorde i början. Som den viktigaste. Som den enda.

Vad är det du vill mig? Varför drar du igång allt igen när du inte är redo? Förstår du inte att jag blir ledsen?

Du ger mig ingen tid. Jag känner mig oviktig. Varför vill du inte prata med mig?

Jag gjorde det. Jag sa åt honom att jag inte ville mer. Att han va självisk. Att han inte fanns här för mig när jag behövde honom. Att jag inte kan stanna. Att jag vill avsluta helt. Han sa okej och bad mig inte bli arg och radera mailen om några dagar... Vad menar han med det...? Varför är han en sån hemsk människa? Varför måste jag vara förälskad i en sån? Vad är det för fel på mig!?
Och nu...nu har jag så ont. I varje cell. Jag känner att jag faller itu. Inte bara mitt hjärta. Utan hela jag, varje cell... Jag kan inte andas, jag kan inte finnas. Han älskar inte mig. Han har aldrig gjort det. Han har bara velat erövra ett sista ligg... Hur kan jag låta mig känna så här? Jag hatar mig själv. Hatar hatar hatar.
Jag behöver hjälp... Och jag vet inte vart jag ska få den."