När krisade ni som värst efter otrohet

Efter första rundan 2009, började jag försiktigt och anonymt att kontakta henne. Då var jag övertygad om att jag skulle berätta för henne. Men de hade barn, var gifta, köpt nytt hus osv osv. Jag tvivlade på om jag egentligen var den som skulle berätta för henne och förstöra deras lycka. Tänkte väl lite att om det var meningen att hon skulle veta, så skulle hon få reda på det ändå. Och även om det var svårt, var jag tvungen att inse att det var min fru jag skulle vara arg på, inte honom.
Men hans fru fick aldrig reda på det...

Nu, andra rundan, tvekade jag inte en sekund. Jag ringde upp henne och bestämde träff 2 veckor efter min och fruns konfrontation. Såklart inget roligt besked för henne att få, men hon var tacksam att hon fick det. Hon fick en del utskrifter från mailen mellan min fru och hennes man, som jag lyckats spara. Inga bilder och inget som äventyrade min frus integritet. Inga nakenbilder på hennes man heller. Det behövde hon inte se - hon vet ju redan hur han ser ut.
Hon sa redan då att han egentligen inte förtjänade att ha en familj som deras men att hon själv inte var villig att bara ha deras tre barn varannan vecka.
Hon sa också att hon inte var helt förvånad då han tydligen är ett väldigt sexuell person.

Jag har inte pratat eller skrivit med henne sen dess. Jag vill väldigt gärna men låter bli. Vill inte riskera att bli en påminnelse för henne om hennes mans svek, om det nu är så att de klarat av att gå vidare.
Men jag hade så gärna pratat med henne för att fråga hur f** hon gör för att klara av det...

Och ändå så stannar både hon, du, jag och min man med varandra. Det måste väl ändå betyda att vi vill leva med varandra?

Det har som sagt gått 6 mån för oss och han säger att de inte har kontakt. Jag införde regler när han berättade, regler som begränsar han fritid. Vi bor i en halvstor stad, risken att de springer på varandra är stor. Känner att det kan jag åtminstone kontrollera.

Åå, vet inte längre vad jag svarar på. Allt är så förvirrat.

Fast risken är att man efter 10 år ångrar att man kastat bort de 10 åren då man hade chansen att bygga något nytt, men nu är man för gammal för det.

Sedan går man där bitter livet ut.

Fyra månader drygt. Hur släpper man den känslan, om jag nu ska välja att lita på honom så ja då måste jag släppa.. men går det? Han är ångerfull... Hur har andra gjort det? Finns dom som säger, ja han va så ångerfull, han kommer aldrig göra om det... ja vad sjutton vet man om det? Oro som gnager stt de kan ha så mkt fortsatt kontakt utan attman har en susning. De blir bara bättre på att dölja.

Jag har förstått poängen... Det jsg menar är att ingen av dom ville ju sitta i den här sitsen. Såklart. De kämpar, tillit förstörd, bråk, inser senare stt det borde brutit tidigare osv. De fick alltså inte nåt av det de kanske hoppats på. Sitsen är tuff. Menade i all välmening för jag antar att ingen av dom ville hamna här överhuvudtaget...

Jo man väntar ju med spänning på om du skall ta mod till dig och göra slag i saken. Även om man stundtals tröttnat på din ovilja att ställa din fru mot väggen.

Så många olika tips vet jag inte heller om du fått. I stort sett bara två...Lämna eller konfrontera.
Jag har all förståelse för att det är svårt att agera. Speciellt efter ett så långt förhållande som ert. Dessutom med två barn att ta hänsyn till. Men...Jag tycker i ditt fall, är inte konfrontera att bråka.

För att kunna gå vidare utan att ha detta i tankarna hela tiden, kan du inte bara bygga upp egna fantasier om vad som hänt, och vad breven du nämner har betytt. Du måste ha fram fakta. Sen... När du är nöjd  med den informationen du fått. Då kan du jobba med hur du känner, och vad du vill med resten av livet.
Skit i om hon går i taket. Du vet vad du vet, och hon är faktiskt skyldig dig ärliga svar.

TS, jag ser nu att jag kanske ledde in till att någon skulle be mig skriva mer om det min fru har skrivit. Detta är din tråd om din tragiska situation och det är absolut inte min mening att kapa den från dig. Ber om ursäkt!

Men nu var det du som bad mig visa, så då förutsätter jag att det är ok

Min fru har i sin telefon, skrivit anteckningar. Hon har skrivit sina tankar och känslor, för sig själv. Som en dagbok. Detta kom jag över av en tillfällighet och har det sparat. En av mina "favorit-anteckningar" är en väldigt lång text. Inget hon har visat eller skrivit till honom, utan bara sig själv. Den är skriven i omgångar. Jag vet inte när hon började skriva den men jag vet att hon skrev i den som senast 1 månad innan jag konfronterade henne. Och det är naturligtvis inte mig ho skriver om. Mig nämner hon inte en enda gång...

Glöm nu inte bort att när jag konfronterade min fru, gav hon mig "sanningen" att där var INGA känslor inblandade alls i hennes förhållande med ex:et. Det var bara kul med bekräftelsen...

JAG VARNAR ALLA REDAN NU FÖR ATT DET ÄR MYCKET TEXT!

Orkar ni inte läsa långa texter, sluta då läsa redan nu.

Ni som orkar, får gärna återkomma med tankar och tycken.

"Jag älskar dig" är orden som ekar i mitt huvud. "Jag behöver dig" är orden som värker i mitt bröst. "Jag saknar dig" är orden som fyller min själ.

Varje dag, timme och minut är som en evighet utan dig, och jag vet inte hur jag ska stå ut en enda sekund till.

Snälla älska mig så djupt som jag älskar dig, sakna mig så innerligt som jag saknar dig, och behöv mig så desperat som jag behöver dig...

Jag är vilsen utan dig, jag är tom, jag är ensam, jag är halv, jag är bara jag... Jag vill vara din.

Jag tänker på dig hela tiden. På vad du gör, hur du mår, vad du tänker på. Om du är glad eller nere...hur mycket du tänker på mig...tänker du på mig alls? Finns jag med dig så som du finns med mig? I allt du gör, i allt du drömmer, i allt du tänker, vill och önskar?

Jag vill ge dig allt. Hela mig. Precis så som jag är. Trött, slutkörd, färdig, förbrukad, frustrerad, vilsen, förvirrad, orolig och rädd. Jag hade velat att du fångade mig, höll om mig och berättade att nu är det du och jag. Bara vi. Sen hade jag velat att du älskade mig. Mig, bara mig.

Då, bara då, kan jag ge dig mig.

Det är min stora dröm, min hemlighet.

Jag saknar känslan av att vara din. Känslan att vara det du vill ha, det du beundrar, den du längtar efter, den du prioriterar främst. Jag älskar känslan du kan fylla mig med. En känsla av att vara den mest fantastiska människan som finns... Bara du kan få mig känna så. Men bara du kan få mig känna mig oönskad som jag gör just nu.

Jag hatar att jag inte fungerar utan dig!!!! Jag avskyr att känna sorgen och saknaden äta upp mig. Jag föraktar mig själv för jag inte kan kontrollera mina känslor. Jag skäms för att jag är så svag. Jag vill inte behöva dig för att fungera. Jävla du!!

När längtan blir såhär svår, såhär smärtsamt naken och blottad...känns det som om jag ska drunkna... Klumpen i halsen värker, luften i lungorna spänner, sorgen i hjärtat ömmar, tankarna dansar i mitt huvud...snubblar, faller, reser sig igen, bara för att åter igen trassla in sig i varandra och falla.

Med bulor, skrubbsår och tårar som strömmar ner över mina kinder fortsätter jag min kamp, min resa... Mot att finna kraften att leva utan dig.

När man inser att drömmarna blivit din verklighet och verkligheten som en dröm man vill vakna upp från. Då förstår man hur sorglig man blivit.

Från början ville du att jag hela tiden skulle berätta hur jag kände. Att jag detaljerat skulle beskriva, för du sa du ville förstå och du ville inte jag någonsin skulle känna så. Du fick mig till och med att lova att alltid göra det.

Nu, om jag gör det, så svarar du inte ens. Om jag skriver mail så lämnar du de mailen obesvarade. Om jag tar det med dig i telefon så avslutar du samtalet och sen hör jag inte från dig på flera dagar... Hur ska jag kunna känna att jag är viktig för dig? Hur ska jag våga satsa mina känslor på dig?

Jag rev upp mina sår, slet upp mitt bröst och blottade mitt hjärta... Jag öppnade upp igen...för att låta dig välja...men du valde fel ???? och jag sa hejdå... jag tror det va mitt livs misstag. Vad har jag gjort? Vad har Du gjort...? Varför väljer du aldrig Mig? Jag är ganska underbar.

Nu ligger jag här igen, som i en hög av misslyckanden, på golvet. Fylld av självförakt, saknad och längtan. Snälla älska Mig. Välj mig. Ta mig. Jag är din

Fuck. Jag saknar dig så jag mår illa. Fan fan fan. Aldrig igen. Jag trodde ju jag hade kommit över det mesta..att jag byggt upp styrka ???????? Jag är så svag. Så ensam. Så oerhört vilsen.

Jag är så besviken över att du inte slåss för oss... Att du inte ens försöker fixa detta

Gud vad jag saknar dig

Saknar dig vansinnigt idag. Känns ledsamt. Sen tänker jag riktigt noga på vad det är jag saknar med dig och framförallt är det nog den du va förr... Den bekräftelsen du gav, det du fick mig känna, hur du fick mig att må... Men det försvann för länge länge sen. Jag måste försöka komma ihåg det, när det känns såhär svårt.

Jag saknar dig så mycket. Känns som om mitt hjärta aldrig kommer läka. Snälla hör av dig till mig. Jag står inte ut med tystnaden....

Jag behöver höra dig min kärlek. Saknaden äter upp mig. Jag står inte ut utan dig

Önskar du ringde mig, eller sökte upp mig på något vis. Vill känna dig nära. Jag behöver dig

Livet är så tråkigt utan dig. Dagarna är så långa, känns som om de aldrig tar slut.

Jag saknar dig. Allt känns meningslöst

Jag orkar snart inte mer. Känner mig fullkomligt ofullständig utan dig.

Jag älskar dig

Jag mår illa av längtan och saknad...

Du är borta... och verkar inte komma tillbaka till mig. Antar det är över nu ???? min själ, mitt hjärta, min glädje har slocknat utan dig.

Men i mina drömmar är det vi. Så kommer det alltid vara. Jag är din när du vill ha mig.

Nu hörde du av dig...vet inte om jag vågar...

Jag vågade...men du svarade med tystnad. Än en gång valde jag fel. Varför fortsätter jag utsätta mig för detta...?

Sitter och funderar...är det så att jag behöver dig för att vara lycklig? Kan jag verkligen inte bli det utan dig? Hur kan det vara så...?

Kontakten är igång, åh lycka. Ångesten börjar lätta och jag har sovit hela natten för första gången på flera veckor. Det känns härligt... Hoppas så att han ger det en rättvis chans nu.

En dag, en dag fick jag känna mig önskad och efterlängtad.

Sen återgick du till att låta mig vänta...vänta och undra.

Jag bad dig ju inte höra av dig förrän du va redo...förstår du inte att du gör mig ledsen. Du krossar mitt hjärta...jag vet inte hur jag ska hantera situationen. Du kallar mig älskling och säger att du vill ha mig, men visar mig motsatsen. Varför gör du så när du vet att jag blir ledsen?

Ditt jävla rövhål

Ok...se det som en sysselsättning. Ett tidsfördriv. Plocka ut känslorna och tillfredsställ dina begär istället. Han kan inte ge dig kärleken du saknar och önskar...men han kan ge njutningen.

Kom bara ihåg att inte ge mer än du får! Önska inget, hoppas inget. Lek, bara lek. Eller gå.

Jag leker men det gör ont. Jag vill ha allt. Men ändå inte. Jag skulle aldrig byta. Finns inget förtroende men ändå är det den enda jag vill ha. För tusan vad ska jag ta mig till... Nu är han här men jag vill bara han ska gå. Jag känner inte att han ger tillräckligt. Är jag aldrig nöjd...? Jag känner mig som ett tidsfördriv. Jag vill vara allt. Hela hans värld.

Beslut... Vi kan leka. Hålla lusten brinnande och slippa längta hjärtat i bitar.

Men det är svart & vitt.... Jag träffar dig och ger dig det du vill ha när jag fått det jag vill ha. När du får mig att känna som jag gjorde i början. Som den viktigaste. Som den enda.

Vad är det du vill mig? Varför drar du igång allt igen när du inte är redo? Förstår du inte att jag blir ledsen?

Du ger mig ingen tid. Jag känner mig oviktig. Varför vill du inte prata med mig?

Jag gjorde det. Jag sa åt honom att jag inte ville mer. Att han va självisk. Att han inte fanns här för mig när jag behövde honom. Att jag inte kan stanna. Att jag vill avsluta helt. Han sa okej och bad mig inte bli arg och radera mailen om några dagar... Vad menar han med det...? Varför är han en sån hemsk människa? Varför måste jag vara förälskad i en sån? Vad är det för fel på mig!?

Och nu...nu har jag så ont. I varje cell. Jag känner att jag faller itu. Inte bara mitt hjärta. Utan hela jag, varje cell... Jag kan inte andas, jag kan inte finnas. Han älskar inte mig. Han har aldrig gjort det. Han har bara velat erövra ett sista ligg... Hur kan jag låta mig känna så här? Jag hatar mig själv. Hatar hatar hatar.

Jag behöver hjälp... Och jag vet inte vart jag ska få den."

TS, jag ser nu att jag kanske ledde in till att någon skulle be mig skriva mer om det min fru har skrivit. Detta är din tråd om din tragiska situation och det är absolut inte min mening att kapa den från dig. Ber om ursäkt!

Men nu var det du som bad mig visa, så då förutsätter jag att det är ok

Min fru har i sin telefon, skrivit anteckningar. Hon har skrivit sina tankar och känslor, för sig själv. Som en dagbok. Detta kom jag över av en tillfällighet och har det sparat. En av mina "favorit-anteckningar" är en väldigt lång text. Inget hon har visat eller skrivit till honom, utan bara sig själv. Den är skriven i omgångar. Jag vet inte när hon började skriva den men jag vet att hon skrev i den som senast 1 månad innan jag konfronterade henne. Och det är naturligtvis inte mig ho skriver om. Mig nämner hon inte en enda gång...

Glöm nu inte bort att när jag konfronterade min fru, gav hon mig "sanningen" att där var INGA känslor inblandade alls i hennes förhållande med ex:et. Det var bara kul med bekräftelsen...

JAG VARNAR ALLA REDAN NU FÖR ATT DET ÄR MYCKET TEXT!

Orkar ni inte läsa långa texter, sluta då läsa redan nu.

Ni som orkar, får gärna återkomma med tankar och tycken.

"Jag älskar dig" är orden som ekar i mitt huvud. "Jag behöver dig" är orden som värker i mitt bröst. "Jag saknar dig" är orden som fyller min själ.

Varje dag, timme och minut är som en evighet utan dig, och jag vet inte hur jag ska stå ut en enda sekund till.

Snälla älska mig så djupt som jag älskar dig, sakna mig så innerligt som jag saknar dig, och behöv mig så desperat som jag behöver dig...

Jag är vilsen utan dig, jag är tom, jag är ensam, jag är halv, jag är bara jag... Jag vill vara din.

Jag tänker på dig hela tiden. På vad du gör, hur du mår, vad du tänker på. Om du är glad eller nere...hur mycket du tänker på mig...tänker du på mig alls? Finns jag med dig så som du finns med mig? I allt du gör, i allt du drömmer, i allt du tänker, vill och önskar?

Jag vill ge dig allt. Hela mig. Precis så som jag är. Trött, slutkörd, färdig, förbrukad, frustrerad, vilsen, förvirrad, orolig och rädd. Jag hade velat att du fångade mig, höll om mig och berättade att nu är det du och jag. Bara vi. Sen hade jag velat att du älskade mig. Mig, bara mig.

Då, bara då, kan jag ge dig mig.

Det är min stora dröm, min hemlighet.

Jag saknar känslan av att vara din. Känslan att vara det du vill ha, det du beundrar, den du längtar efter, den du prioriterar främst. Jag älskar känslan du kan fylla mig med. En känsla av att vara den mest fantastiska människan som finns... Bara du kan få mig känna så. Men bara du kan få mig känna mig oönskad som jag gör just nu.

Jag hatar att jag inte fungerar utan dig!!!! Jag avskyr att känna sorgen och saknaden äta upp mig. Jag föraktar mig själv för jag inte kan kontrollera mina känslor. Jag skäms för att jag är så svag. Jag vill inte behöva dig för att fungera. Jävla du!!

När längtan blir såhär svår, såhär smärtsamt naken och blottad...känns det som om jag ska drunkna... Klumpen i halsen värker, luften i lungorna spänner, sorgen i hjärtat ömmar, tankarna dansar i mitt huvud...snubblar, faller, reser sig igen, bara för att åter igen trassla in sig i varandra och falla.

Med bulor, skrubbsår och tårar som strömmar ner över mina kinder fortsätter jag min kamp, min resa... Mot att finna kraften att leva utan dig.

När man inser att drömmarna blivit din verklighet och verkligheten som en dröm man vill vakna upp från. Då förstår man hur sorglig man blivit.

Från början ville du att jag hela tiden skulle berätta hur jag kände. Att jag detaljerat skulle beskriva, för du sa du ville förstå och du ville inte jag någonsin skulle känna så. Du fick mig till och med att lova att alltid göra det.

Nu, om jag gör det, så svarar du inte ens. Om jag skriver mail så lämnar du de mailen obesvarade. Om jag tar det med dig i telefon så avslutar du samtalet och sen hör jag inte från dig på flera dagar... Hur ska jag kunna känna att jag är viktig för dig? Hur ska jag våga satsa mina känslor på dig?

Jag rev upp mina sår, slet upp mitt bröst och blottade mitt hjärta... Jag öppnade upp igen...för att låta dig välja...men du valde fel ???? och jag sa hejdå... jag tror det va mitt livs misstag. Vad har jag gjort? Vad har Du gjort...? Varför väljer du aldrig Mig? Jag är ganska underbar.

Nu ligger jag här igen, som i en hög av misslyckanden, på golvet. Fylld av självförakt, saknad och längtan. Snälla älska Mig. Välj mig. Ta mig. Jag är din

Fuck. Jag saknar dig så jag mår illa. Fan fan fan. Aldrig igen. Jag trodde ju jag hade kommit över det mesta..att jag byggt upp styrka ???????? Jag är så svag. Så ensam. Så oerhört vilsen.

Jag är så besviken över att du inte slåss för oss... Att du inte ens försöker fixa detta

Gud vad jag saknar dig

Saknar dig vansinnigt idag. Känns ledsamt. Sen tänker jag riktigt noga på vad det är jag saknar med dig och framförallt är det nog den du va förr... Den bekräftelsen du gav, det du fick mig känna, hur du fick mig att må... Men det försvann för länge länge sen. Jag måste försöka komma ihåg det, när det känns såhär svårt.

Jag saknar dig så mycket. Känns som om mitt hjärta aldrig kommer läka. Snälla hör av dig till mig. Jag står inte ut med tystnaden....

Jag behöver höra dig min kärlek. Saknaden äter upp mig. Jag står inte ut utan dig

Önskar du ringde mig, eller sökte upp mig på något vis. Vill känna dig nära. Jag behöver dig

Livet är så tråkigt utan dig. Dagarna är så långa, känns som om de aldrig tar slut.

Jag saknar dig. Allt känns meningslöst

Jag orkar snart inte mer. Känner mig fullkomligt ofullständig utan dig.

Jag älskar dig

Jag mår illa av längtan och saknad...

Du är borta... och verkar inte komma tillbaka till mig. Antar det är över nu ???? min själ, mitt hjärta, min glädje har slocknat utan dig.

Men i mina drömmar är det vi. Så kommer det alltid vara. Jag är din när du vill ha mig.

Nu hörde du av dig...vet inte om jag vågar...

Jag vågade...men du svarade med tystnad. Än en gång valde jag fel. Varför fortsätter jag utsätta mig för detta...?

Sitter och funderar...är det så att jag behöver dig för att vara lycklig? Kan jag verkligen inte bli det utan dig? Hur kan det vara så...?

Kontakten är igång, åh lycka. Ångesten börjar lätta och jag har sovit hela natten för första gången på flera veckor. Det känns härligt... Hoppas så att han ger det en rättvis chans nu.

En dag, en dag fick jag känna mig önskad och efterlängtad.

Sen återgick du till att låta mig vänta...vänta och undra.

Jag bad dig ju inte höra av dig förrän du va redo...förstår du inte att du gör mig ledsen. Du krossar mitt hjärta...jag vet inte hur jag ska hantera situationen. Du kallar mig älskling och säger att du vill ha mig, men visar mig motsatsen. Varför gör du så när du vet att jag blir ledsen?

Ditt jävla rövhål

Ok...se det som en sysselsättning. Ett tidsfördriv. Plocka ut känslorna och tillfredsställ dina begär istället. Han kan inte ge dig kärleken du saknar och önskar...men han kan ge njutningen.

Kom bara ihåg att inte ge mer än du får! Önska inget, hoppas inget. Lek, bara lek. Eller gå.

Jag leker men det gör ont. Jag vill ha allt. Men ändå inte. Jag skulle aldrig byta. Finns inget förtroende men ändå är det den enda jag vill ha. För tusan vad ska jag ta mig till... Nu är han här men jag vill bara han ska gå. Jag känner inte att han ger tillräckligt. Är jag aldrig nöjd...? Jag känner mig som ett tidsfördriv. Jag vill vara allt. Hela hans värld.

Beslut... Vi kan leka. Hålla lusten brinnande och slippa längta hjärtat i bitar.

Men det är svart & vitt.... Jag träffar dig och ger dig det du vill ha när jag fått det jag vill ha. När du får mig att känna som jag gjorde i början. Som den viktigaste. Som den enda.

Vad är det du vill mig? Varför drar du igång allt igen när du inte är redo? Förstår du inte att jag blir ledsen?

Du ger mig ingen tid. Jag känner mig oviktig. Varför vill du inte prata med mig?

Jag gjorde det. Jag sa åt honom att jag inte ville mer. Att han va självisk. Att han inte fanns här för mig när jag behövde honom. Att jag inte kan stanna. Att jag vill avsluta helt. Han sa okej och bad mig inte bli arg och radera mailen om några dagar... Vad menar han med det...? Varför är han en sån hemsk människa? Varför måste jag vara förälskad i en sån? Vad är det för fel på mig!?

Och nu...nu har jag så ont. I varje cell. Jag känner att jag faller itu. Inte bara mitt hjärta. Utan hela jag, varje cell... Jag kan inte andas, jag kan inte finnas. Han älskar inte mig. Han har aldrig gjort det. Han har bara velat erövra ett sista ligg... Hur kan jag låta mig känna så här? Jag hatar mig själv. Hatar hatar hatar.

Jag behöver hjälp... Och jag vet inte vart jag ska få den."

Jag har precis fått veta att min man har haft kontakt med den andra. Han säger att det bara var för att hon ville prata lite för att hon mådde dåligt. Samtidigt ser jag ju att han ser orolig ut. Kanske han oroar sig för henne? Vet inte riktigt hur jag ska känna just nu...

Efter hur lång tid tog era respektive upp kontakten igen med den andra? Det kanske finns ett mönster?

Jättebra skrivet och tack för att du kastar dig in i tråden!

Det låter kanske konstig, men det var lite av en befrielse att få höra från den sidan också. Jag har själv ?bara? hört från de otrogna eller de drabbade. Men det finns ju såklart en tredje part som kanske lätt glöms bort.

Kan du inte berätta mer från din synvinkel?

Om du orkar och vill.

Håller med dig där att jag inte kommer glömma det någonsin, men komma över det kan man göra om man får alla sanning framför sig. Då kan man ta ställning till hur man vill göra. I mitt fall så har ja inte fått all sanning ja bara vet det o då är det svårt o lämna utan att fått svar på allt.

Ja du, bra skrivet måste jag säga.

Du har många bra slutsatser där. Men det hände för 14 år sedan. Ska man slänga allt för det? 2 barn och allt man har byggt ihop?

Jag vet inte jag velar fram o tillbaka.

Men alla är vi olika. Som en skrev innan här att ta allt hon sagt gånger 10.

Kan var mer och därför drog hon ut på det för att dölja andra saker? Vet inte faktiskt.

Men återigen bra skrivet av dig.

Jag krisade ett år efter . Jag fick reda på att det var flera stycken min sambo varit otrogen med . Två stycken jag varit ihop med har varit otrogna mot mig . Känslan att man inte duger är stor . Svårt att lita på nya sambon. Kommer man någonsin sluta vara orolig . Min nya är dessutom bästa vän med sitt ex/dejt . Känns inte bra . Å han säger att han aldrig träffar henne men jag vet att dom har kontakt . Jag vill inte bli bedragen en gång till. Inte en gång till . Mån känner sig totalt värdelös

Fuck off ni som är otrogna

Sant.

Man kan man verkligen be nån sluta umgås . Känns sådär de oxå . Tudelad känsla