När krisade ni som värst efter otrohet

Jag förstår dig och känner exakt samma sak. Min fru säger dock att "där aldrig var känslor inblandade" utan det var nåt annat. Vad vet jag inte. Hon får gärna försöka skylla på bekräftelsebehov. Med de texter som jag har sett de skriva till varandra och som jag har sett i hennes egna anteckningar, så är det bara en ren och skär undanflykt, en dålig hitte-på-ursäkt. Texterna som handlar om känslor, lämnar inget åt fantasin och kan inte misstolkas.

Jag förstår vad du menar med att tiden inte riktigt räcker till. Jag känner också så. Men efter detta året av tystnad mellan mig och min fru, kan jag bara säga en sak;

Det är bara ett av våra sätt att sticka huvudet i sanden. Att ta tag i detta är sååå tungt, skrämmande och svårt. Känns som att det aldrig kommer ta slut, vi vet inte vad som finns på andra sidan av en eventuell separation, vem vi är utan den här personen osv.

Egentligen har jag nog inte rätten att skriva detta till dig men jag använder mig av mina egna erfarenheter och gör det ändå;

Det finns ingen tid som är mer rätt än NU. Ju längre du väntar, desto svårare kommer det att bli. Jag har väntat på att min fru ska ta upp det i snart ett år men det kommer aldrig att hända. Någonsin! Jag har intalat mig själv att efter semestern, efter födelsedagen, efter julen, efter resan etc etc.

Det kommer hela tiden ett "efter", men det är bara vi som skjuter upp det för att vi tycker att det är jobbigt. Och ju längre tid det går, desto mer går vi under. DE gör ju inte det. De trallar vidare, nöjda med att deras fuckup förblir undanstoppat och de slipper stå till svars för det de gjort.

För mig har det gått så långt, att när min fru pratar om känslor (som inte har med otroheten att göra alls) så mår jag bara illa. Där ska jag sitta och lyssna på när hon mår dåligt och vara ett stöd, när hon inte ens har frågat mig en enda gång om hur jag mår efter det hon gjort. Hon har inte ens försökt visa mig att hon verkligen har brutit upp med honom.  Såna saker är vad du har att vänta, om du inte tar tag i det. Och det är till syvende och sist, inte värt det.

Jag funderar på att lämna nu på allvar!

Det funkar inte att gå varenda dag som jag gör med detta i huvudet.

Som nån annan skrev här så ser jag rött idag för saker som jag tidigare "accepterade" som en del av henne. Små egoistiska saker som jag tyckte var tråkigt men som jag bara köpte och mådde lite dåligt över. Främst för att jag själv tänker på andra först och mig själv sist. Man är väl olika som personer såklart men jag har insett att man ändå är olika och vissa prioriterar sig själv först hela tiden.

Jag är så jävla less nu. Hennes själviska egoism börjar smyga in sig mer och mer igen.

Det kan, när man skriver av sig i forum, lätt bli förvirrande. Många människor engagerar sig i ens situation, kommer med råd och med sina tankar och frågor. Ibland flyter alla inläggen ihop och man tappar vem som är vem, vad man har svarat och svarat på. Men ta en stund och läs igenom dem när du ör själv. Det brukar reda upp förvirringen.

Jag har också tänkt som du. Här har hon gått och haft ihop det med honom men hon valde första gången att stanna med mig. Ett tecken på att hon kanske förstod vad hon gjort och verkligen ångrade sig, tänkte jag. Lite ?en gång -ingen gång?-tänk från min sida.

Men 8 år senare, kommer jag på henne med det på nytt och då har de haft sitt i 3,5år. Vi lever tillsammans fortfarande men nu vet jag inte varför längre. Hon har ju cementerat helt, att det är nån annan hon vill ha i sitt liv. Nu har det gått upp för mig att det spelar ingen roll hur mycket hon lever med mig och säger att det är det hon vill. Hon har ju visat, under en längre tid, att det inte är sant. Om hon inte talat sanning innan, om hon inte respekterat mig och vårt förhållande och inte brytt sig, vad är det då som säger att det är sant nu bara för att hon säger det?

Jag känner mig lite dom djävulens advokat nu. Allt jag skriver till dig, är av negativ och bitter natur. Att det inte är lönt. Det är inte min mening. Jag hoppas innerligt att du och din make reder ut detta. Att det han säger nu, är sant och ni kan gå vidare.

Fråga dig själv detta: Spelar det nån roll vad han säger nu? Kan du lita på det? Kan du känns dig trygg med det i framtiden?

Om ja, kämpa då. För kung och fosterland. Ställ dina krav och begär allt du känner att du behöver.

Om nej, då tror jag att du har förstått på många av oss här, hur det riskerar att bli.

Anonym (härdad)

Bra råd! Oavsett hur sårad man än är, så ska man nog inte rusa iväg i första känslan man har. Faktum är ju att man är så sårad för att där är många och djupa känslor inblandade. Då finns ju risken att ett förhastat beslut, orsakar mer smärta.

Anonym (femår)

Du har också rätt. Det är såklart högst individuellt från människa till människa. För vissa kanske 6 månader är för lång tid och för andra är 10 år mer lagom.

Det viktigaste (tror jag) är att man känner att man kan ta ett någorlunda rätt beslut. Ett man kan leva med efteråt.

Om man stannar, måste man jobba på sin egen bitterhet, så gott det går.

Har man en partner som trots allt verkligen förstår och kämpar på allvar, stjälper det mer om man håller kvar vid sin bitterhet och hat. Kan man inte komma över detta, kan det kanske bero på att man inte känner att man har läkt och har svårt för det i ett fortsatt liv med den som varit otrogen. Man blir ju, på flera sätt, hela tiden påmind om sveket. I de fallen, kanske det är bäst för alla att bryta.

Lämnar man, måste man nog komma till den insikten först, att man kommer ha det bättre utan att ha människan i sitt liv som just partner. Oavsett om där är barn och ekonomi inblandat. I de fall som jag har läst och följt, är oftast svaret från de som lämnat, att de äntligen fick tid att läka. Det gjorde ont och var skakigt en tid, men efter ett tag samlade de sig och fick efter det ett liv utan bitterhet, hat och misstänksamhet.

Gladast blir man såklart när man läser om de par som VERKLIGEN löser det.

Där båda parter förstår vad som behövs göras och gör det och de kommer över det på riktigt. Tyvärr verkar det vara undantagen som bryter regeln...

Dålig dag idag. Hur vet man att det talas sanning. Hur vet man om de har kontakt. Tänk om dom ringer varann? Tänk om dom mailar varann? Hur vet man? Man kan ju aldrig veta. Aldrig. Hur ska han kunna bevisa för mig att det är sant? Man ser alla som säger, jag har fri tillgång till mobil, fb, mail..han låter allt vara öppet.. .. jaha, är det en garanti? han kanske har skaffat en ny mobil? Har en mail jag ej vet om? Osv... hur vet man? :(

Fast när jag skriver det jag skriver så syftar jag inte alls på den här trådens inlägg. Jag har en dålig dag och kommer på saker jag funderar på... jag bollar och vinklar, vrider och vänder...Jag har googlat, läst forum, läst vad terapeuter säger... å det är många som går vidare, å tror på sin man och är nöjda å tror att mannen aldrig skulle göra om det för att de varit så ångerfulla. Så det handlar om vad jag läst utöver det här. Det finns många olika vinklingar till det här. Jag vill överleva, självklart griper jag efter halmstrån, men ja jag har läst denna tråd, men jag har även läst en helsikes massa andra inlägg och rekommendationer och ser att man klarar det. Jag undrar hur JAG ska klara av att släppa.

Tack för ditt svar. Du gjorde ett försök för din fru som känns ärligt. Sen blev det i slutändan ändå inte det hon, ni hoppats på kanske. Men jag önskar dig all lycka.

Jag har förstått poängen... Det jsg menar är att ingen av dom ville ju sitta i den här sitsen. Såklart. De kämpar, tillit förstörd, bråk, inser senare stt det borde brutit tidigare osv. De fick alltså inte nåt av det de kanske hoppats på. Sitsen är tuff. Menade i all välmening för jag antar att ingen av dom ville hamna här överhuvudtaget...

Nej jag tror du fortfarande misstolkar. I din version så försätts båda i den situationen bara sådär huxflux och så försöker de göra det bästa av situationen men misslyckas. Men riktigt så var det inte. De hamnade i den situationen för att han VALDE de medvetet. Att situationen blev som den blev beror också på att han hade känslor för någon annan. Ett halvhjärtat försök där man har tankarna och känslorna någon annanstans är dömt att misslyckas. BÅDA måste vara 100% engagerade för att det ska ha en chans att lyckas och det är det inte när den ena är kär i någon annan.

Jag tycker du tolkar allt som skrivs på ett väldigt ensidigt sätt. Så som du vill att det ska vara för er. Du tolkar till exempel det som att han var ärlig när han inte var ärlig för 5 öre, ärligt hade varit att förklara för frun att han inte vsr kär i henne utan någon annan, ärligt hsde varit att ints slösa bort sin frus tid och släppa henne fri.

Vad känner du själv?

Vad vill du göra?

Får du någon hjälp och stöd i din process?

Det är bara TS känsla för huruvida hennes man är ärlig eller inte, som kan styra hennes val. Och det är förmodligen just därför det är så svårt för henne.

Vi som utsatts för otrohet, vill ha svar. Svar på en j-a massa; var, när, hur, vem, VARFÖR osv . Men oavsett svaren vi får, tvingas vi välja om vi kan/ska tro på vad personen säger nu. Och detta måste vi välja, mitt i en av de mest vridna och sjukaste känslostormarna i våra liv.

Vi kan inte ta besluten baserade på fakta, för vi har inga. Vi vet "bara" att vår partner svikit oss enormt. Men vi vet inte om det de säger efteråt är sant och kommer aldrig att veta. Personen har trots allt ljugit länge, mycket och dessutom flera gånger. Teoretiskt sett, är det inte en människa man kan lita på.

Om känslan är att personen nu talar sanning, så är det den känslan man får jobba vidare med.

Men kan man inte komma ifrån frågan "talar h*n sanning nu?", kommer vi heller aldrig att komma dit hän, där förhållandet får det som behövs för att bli ett sunt förhållande. Då är det nog tyvärr dömt att misslyckas.

För min egen del, tvingas jag inse att min fru ljög förra gången. Jag fick en historia från henne som jag absolut inte köpte eller fick ihop. Men jag släppte det till sist, och valde att tro på henne. Jag var övertygad om att hon inte skulle göra det igen. Men ni som har läst mina inlägg, vet ju hur det gick med det.

Så nu tvingas jag inse att hon ljög då, historien hon gav mig var lögn, hon fortsatte ljuga och undanhålla sanningen i alla år. Sen inledde hon ett nytt förhållande och började ljuga om det med. Hon ger mig en historia nu efteråt som inte ens ett barn hade köpt. Tror ni att jag misstänker henne för att ljuga nu?

Finns det någon chans att hon någonsin kommer ge mig "sanningen" som ger mig känslan av att vi kan lösa detta? Om hon ändrar sin historia och säger att from nu ska hon bara säga sanningen, kan jag tro på henne då?

Åter igen, jag tvingas ju välja om jag ska tro på henne nu eller inte. För jag vet inte. Jag kan aldrig veta.

Jag hoppas att jag inte missförstår din fråga nu. Menar du om jag tror att det är värt det för dig/er?

I så fall; svårt att säga. Du tvingas orättvist in i att behöva välja. Det hade varit så mycket enklare att ta beslut baserat på fakta och bevis.

Men nu har du "bara" bevis på vad han gjort. Allt annat du får nu, är hans historia, hans "sanning". Han som valt att ljuga för dig i nästan ett år. Han vars ord, just nu, inte är särskilt mycket värda. Du tvingas in i att avgöra om han är sanningsenlig eller inte, mitt i ditt livs kanske största kris.

Vad som däremot är lätt att säga, även om jag inte kommit dit själv ännu, är att barnen har det INTE bättre av att ni håller ihop med den krisen pyrandes under ytan. Att hålla ihop för deras skull, blir att lära dem att man ska tumma på sina egna känslor när det blir svårt. Detta är inte en kris om meningsskiljaktigheter. Det är inte ett tillfälligt bråk om att ingen diskar. Det är ett svek, en våldtäkt på de mest fundamentala sakerna i ett förhållande. Något som orsakar djupa, själsdödande klyftor. Om era barn, när de blivit vuxna, råkar ut för samma sak, vad hade du gett dem för råd? Hade du velat upptäcka att de gjorde som ni?

Eller ännu värre; som din make? Nånstans måste de lära sig att detta är INTE ok. Man gör inte så. Men tar man inte tag i det, är det exakt sånt de riskerar att lära sig.

Du går också igenom Hades eldar just nu. Jag beklagar verkligen! Det är inte rättvist alls. Men du, precis som TS, som jag och alla andra, måste nog sätta sig ner och välja huruvida våra partners nu (plötsligt) talar sanning eller inte.

Kan du köpa det h*n säger nu? Känner du att du har fått alla svar? Kommer du att få det?

Ett val vi aldrig har bett om att få, ett beslut som vi aldrig ville ta men ändå något vi måste. För en annan människas skitiga egoism och feghet.

Nej, du har rätt. Det har upprepats. Med samma man.

Och tyvärr känner jag nu, ett år efter jag upptäckte det, att det var sista spiken i kistan.

För oavsett vad hon känner fattas henne i vårt förhållande, så kan hon inte skylla på det. Då hade man inte gått till samma man och inte inlett att dubbelliv.

Han står helt enkelt högre i kurs än vad jag gör, även om hon inte erkänner det.

Men hennes ?sanning? kan ju omöjligt bli min sanning efter två rundor och 4 år.

Din text

Jag vet inte när de började ha kontakt igen. Men tog ca 1 år från att första otroheten kom fram till att vi bröt upp. Vi bröt upp för att jag fick veta att de träffades igen

Vi kämpar vidare. Det kommer jag/vi göra. Vart det leder vet ingen, men jag älskar honom. Söker svar öberallt. Bli ledsen för alla trista slut som många har, men ser också hopp. Vart vi hamnar vet ingen av oss, men nu vill jag överleva det här. Bli av med det mest smärtsamma. Det kommer jag få kämpa med. Vet inte längre vad som hjälper och inte hjälper. Har väl tappat mig själv lite där.