Ensombryrsig

Äldre 12 Feb 16:31

202 svar

När krisade ni som värst efter otrohet

Anonym (femår) skrev 2018-02-12 15:59:19 följande:

Fast risken är att man efter 10 år ångrar att man kastat bort de 10 åren då man hade chansen att bygga något nytt, men nu är man för gammal för det.

Sedan går man där bitter livet ut.

Anonym (härdad)
Bra råd! Oavsett hur sårad man än är, så ska man nog inte rusa iväg i första känslan man har. Faktum är ju att man är så sårad för att där är många och djupa känslor inblandade. Då finns ju risken att ett förhastat beslut, orsakar mer smärta.

Anonym (femår)
Du har också rätt. Det är såklart högst individuellt från människa till människa. För vissa kanske 6 månader är för lång tid och för andra är 10 år mer lagom.
Det viktigaste (tror jag) är att man känner att man kan ta ett någorlunda rätt beslut. Ett man kan leva med efteråt.
Om man stannar, måste man jobba på sin egen bitterhet, så gott det går.
Har man en partner som trots allt verkligen förstår och kämpar på allvar, stjälper det mer om man håller kvar vid sin bitterhet och hat. Kan man inte komma över detta, kan det kanske bero på att man inte känner att man har läkt och har svårt för det i ett fortsatt liv med den som varit otrogen. Man blir ju, på flera sätt, hela tiden påmind om sveket. I de fallen, kanske det är bäst för alla att bryta.

Lämnar man, måste man nog komma till den insikten först, att man kommer ha det bättre utan att ha människan i sitt liv som just partner. Oavsett om där är barn och ekonomi inblandat. I de fall som jag har läst och följt, är oftast svaret från de som lämnat, att de äntligen fick tid att läka. Det gjorde ont och var skakigt en tid, men efter ett tag samlade de sig och fick efter det ett liv utan bitterhet, hat och misstänksamhet.

Gladast blir man såklart när man läser om de par som VERKLIGEN löser det.
Där båda parter förstår vad som behövs göras och gör det och de kommer över det på riktigt. Tyvärr verkar det vara undantagen som bryter regeln...

Ensombryrsig

Äldre 13 Feb 14:55

#102

Anonym (Kris) skrev 2018-02-13 13:27:10 följande:

Fyra månader drygt. Hur släpper man den känslan, om jag nu ska välja att lita på honom så ja då måste jag släppa.. men går det? Han är ångerfull... Hur har andra gjort det? Finns dom som säger, ja han va så ångerfull, han kommer aldrig göra om det... ja vad sjutton vet man om det? Oro som gnager stt de kan ha så mkt fortsatt kontakt utan attman har en susning. De blir bara bättre på att dölja.

Vännen, det vet du inte. Du kommer aldrig veta. Jag är exakt där du är. Det har gått så långt att jag funderat på att köpa in övervakningsutrustning för hur mycket pengar som helst Komme dock inte att göra det. Kostar för mycket...). För att jag inte klarar av att inte veta. Att var den som konstant blir lurad. Att känna som du: om det var så lätt att ljuga innan, varför skulle det vara svårare nu?

Min fru tog ju det vidare till en andra omgång. Men från att första rundan prata, sms;a och maila, till att skaffa en Hotmailadress som båda hade inlogg till och mailade till. De skrev alltså sina mail till samma adress som de mailade ifrån = inga bevis utåt. Fanns ingenstans det gick att hitta. Det var bara min frus oaktsamhet som gjorde att jag hittade det.
De lär sig att sopa igen sina spår, tro inget annat. De blir bara skickligare och skickligare på det också.

OM du känner och har tagit beslut om att stanna, blir detta något ni måste jobba med tillsammans. Han får ge dig full tillgång när som helst. Och du måste bearbeta din misstänksamhet. Annars kommer det äta upp dig.

För somliga tror jag att det går. Men för majoriteten är det nog tyvärr tvärtom.
Oavsett så kommer det inte vara lätt. Och det kan så klart vara svårare när allt har pågått en längre tid eller i flera omgångar. Jag kommer personligaen aldrig att kunna lita på min fru om detta igen. Inte ens om hon ger mig full tillgång. De har hitintills varit så j***a kreativa på att hitta osynliga sätt. Jag kommer alltid att misstänka att de har kontakt. Om jag stannar, får jag istället välja att skita i vilket...

Ensombryrsig

Äldre 13 Feb 16:38

#107

Anonym (Kris) skrev 2018-02-13 15:23:25 följande:

Fast när jag skriver det jag skriver så syftar jag inte alls på den här trådens inlägg. Jag har en dålig dag och kommer på saker jag funderar på... jag bollar och vinklar, vrider och vänder...Jag har googlat, läst forum, läst vad terapeuter säger... å det är många som går vidare, å tror på sin man och är nöjda å tror att mannen aldrig skulle göra om det för att de varit så ångerfulla. Så det handlar om vad jag läst utöver det här. Det finns många olika vinklingar till det här. Jag vill överleva, självklart griper jag efter halmstrån, men ja jag har läst denna tråd, men jag har även läst en helsikes massa andra inlägg och rekommendationer och ser att man klarar det. Jag undrar hur JAG ska klara av att släppa.

Och du gör enligt mig (och säkert de flesta) helt rätt i att googla, söka, läsa och fråga så mycket du bara kan. Det är en del av arbetet du måste gå igenom. Det är bra att du greppar efter halmstrån för det gör att du förmodligen inte kommer att ta ett förhastat beslut.
Tänk bara på att de flesta som svarar dig i denna tråden, är folk som råkat ut för samma svek som du. Och när de läser om dig och det du går igenom, väcks deras känslor och minnen till liv. Vi VET hur du mår och önskar inte ens vår värsta fiende att må så dåligt. Därför blir det många svar som säger "tyvärr, men vi tror inte på att det går" som svar. Många av oss, tog inte tag i det när vi kankse borde ha gjort det. Och det vi går igenom nu, vill vi bespara alla om vi kan.

Jag har i alla forum jag finns med i, frågat både folk som råkat ut för otrohet men också de som är otrogna. Tyvärr så är det absolut flest som inte klarar av att leva vidare. Inte i en sund relation i alla fall. Det blir aldrig som förr, tilliten är död och misstänksamheten ligger alltid på lur. Det blir ett nytt förhållande helt enkelt. Om du visste vad din make är kapabel till INNAN ni inledde ett förhållande, hade du då inlett förhållandet? Tråkig fråga, jag vet! Men faktum är helt enketl att om han så lättvindigt kunde leva ett dubbelliv innan, så länge, så kan han utan tvekan göra det igen.
När jag skriver med de som är/varit otrogna, så är svaret alltid att de endast kunnat leva vidare för att deras partners aldrig fått reda på otroheten.
Det säger också en del.

Pratar man med en terapeut eller läser i det de skriver, så uttrycker de sig alltid med "Det går att komma över en otrohet". De skriver dock inte att deras arbete i högre grad består av att hjälpa de drabbade att komma på fötter.
En terapeut sa till mig att där var 3 saker som var viktiga för att vi skulle kunna gå vidare:
1. "Var ärlig".
Jo men är inte det huvudproblemet? Min partner har ju inte varit ärlig på väldigt länge, av helt egoistiska skäl. Vad är det som säger att h*n är det nu eller blir det sen?
2. "Hitta orsaken".
Visst, det är ju också bra. Men finns det ett svar som vi drabbade kan tycka är ok? Finns det verkligen någonting överhuvudtaget som kan motivera en otrohet eller ett dubbelliv? Kan du hitta något?
3. "Börja om på nytt".
Ok, men då måste jag fråga mig själv; Personen framför mig som jag ska "starta" ett nytt förhållande med, har en tendens till att vara oärlig, egoistisk och oärlig. H*n har inga problem med att vara otrogen eller leva dubbelliv bakom min rygg.
Kan jag tänka mig att riskera mitt välmående med denna informationen till handa?

Kan du svara positivt på alla frågorna, är du en fantastiskt stark person och chanserna för dig och din man är ganska stora.
Är du osäker eller inte kan se att det blir positiva svar på frågorna, vad finns där då för dig att greppa efter? Då är nog tyvärr halmstråna slut.

Ensombryrsig

Äldre 13 Feb 18:08

#113

Fd otrogen skrev 2018-02-13 17:15:20 följande:

Hej! Fattar att ni inte kanske vill höra från en som mig, men jag var i mitt förra äktenskap otrogen med samma tjej i ca 1,5 år innan det kom fram. Vi blev kära i varandra, jag visste att jag älskade henne. När det kom fram, ville min fru fortsätta. Våra barn var då små (3 o 6 år). Jag stannade, bröt all kontakt med den andra tjejen och ?satsade? på vårt äktenskap.

Nu till ts fråga, när krisade ni som mest? Svaret är att vi slutade aldrig krisa. Min fru hade ingen tillit till mig och jag kunde inte riktigt släppa den andra. Tänkte på henne ofta, på jobbet, på semestrar och när jag och min fru hade sex. Tillslut såg jag att mitt svek bara fortsatte. Min fru fick aldrig chansen att läka. Tillslut var skilsmässa ett faktum. Då hade vi ändå gjort ALLT som man skulle. Terapi, samtal, bråk, öppenhet.

När min skilsmässa ställdes jag inför ett ?pest eller kolera?-val. Lämna en person jag visste att jag ville leva med eller lämna min familj. Min exfru har efteråt sagt att hon skulle ha lämnat. Och jag skulle ha lämnat.

Jag vet inte om mitt inlägg hjälper på nåt sätt och hag är inte ute efter att såra nån. Kanske kan det öppna för samtal i era situationer.

Snälla, undervärdera inte det du kan ge i och med ditt inlägg. Nu är detta inte min tråd men TS är tacksam för ditt engagemang och jag är det verkligen också. Jag tror vi är många som uppskattar att du skrev.

Även om otrohet är ett svineri som inte kan jämföras med mycket, är personen som begår det ändå en människa.

Och att höra någon som varit otrogen, berätta öppet om sina känslor och sin historia, kan ge andra en djupare insikt i sin egen situation.

Hur tänkte du möt du levde ett dubbelliv?

Varför gjorde du det när du visste vad det riskerade?

Hur rättfärdigade du det för dig själv?

Ensombryrsig

Äldre 14 Feb 15:19

#127

Anonym (Hej) skrev 2018-02-14 13:47:25 följande:

Anonym (härdad) skrev 2018-02-14 09:13:57 följande:

Nej jag tror du fortfarande misstolkar. I din version så försätts båda i den situationen bara sådär huxflux och så försöker de göra det bästa av situationen men misslyckas. Men riktigt så var det inte. De hamnade i den situationen för att han VALDE de medvetet. Att situationen blev som den blev beror också på att han hade känslor för någon annan. Ett halvhjärtat försök där man har tankarna och känslorna någon annanstans är dömt att misslyckas. BÅDA måste vara 100% engagerade för att det ska ha en chans att lyckas och det är det inte när den ena är kär i någon annan.

Jag tycker du tolkar allt som skrivs på ett väldigt ensidigt sätt. Så som du vill att det ska vara för er. Du tolkar till exempel det som att han var ärlig när han inte var ärlig för 5 öre, ärligt hade varit att förklara för frun att han inte vsr kär i henne utan någon annan, ärligt hsde varit att ints slösa bort sin frus tid och släppa henne fri.

Vad känner du själv?

Vad vill du göra?

Får du någon hjälp och stöd i din process?

Jag måste nog hålla med Härdad här att båda två måste vara 100% med på att kämpa. Och det ts ser som ärligt var ju inte riktigt det.

Men hur ska man veta det? Att min man är ärlig när han säger att han vill kämpa? Fd otrogen sa ju det till sin fru, men det visade sig att han inte var det, han hade tankarna och känslorna kvar hos den andra? Ts kanske ÄR säker på att hennes man är 100% med på att kämpa? Det vet ju bara dom.

Det är bara TS känsla för huruvida hennes man är ärlig eller inte, som kan styra hennes val. Och det är förmodligen just därför det är så svårt för henne.

Vi som utsatts för otrohet, vill ha svar. Svar på en j-a massa; var, när, hur, vem, VARFÖR osv . Men oavsett svaren vi får, tvingas vi välja om vi kan/ska tro på vad personen säger nu. Och detta måste vi välja, mitt i en av de mest vridna och sjukaste känslostormarna i våra liv.
Vi kan inte ta besluten baserade på fakta, för vi har inga. Vi vet "bara" att vår partner svikit oss enormt. Men vi vet inte om det de säger efteråt är sant och kommer aldrig att veta. Personen har trots allt ljugit länge, mycket och dessutom flera gånger. Teoretiskt sett, är det inte en människa man kan lita på.

Om känslan är att personen nu talar sanning, så är det den känslan man får jobba vidare med.
Men kan man inte komma ifrån frågan "talar h*n sanning nu?", kommer vi heller aldrig att komma dit hän, där förhållandet får det som behövs för att bli ett sunt förhållande. Då är det nog tyvärr dömt att misslyckas.

För min egen del, tvingas jag inse att min fru ljög förra gången. Jag fick en historia från henne som jag absolut inte köpte eller fick ihop. Men jag släppte det till sist, och valde att tro på henne. Jag var övertygad om att hon inte skulle göra det igen. Men ni som har läst mina inlägg, vet ju hur det gick med det.
Så nu tvingas jag inse att hon ljög då, historien hon gav mig var lögn, hon fortsatte ljuga och undanhålla sanningen i alla år. Sen inledde hon ett nytt förhållande och började ljuga om det med. Hon ger mig en historia nu efteråt som inte ens ett barn hade köpt. Tror ni att jag misstänker henne för att ljuga nu?
Finns det någon chans att hon någonsin kommer ge mig "sanningen" som ger mig känslan av att vi kan lösa detta? Om hon ändrar sin historia och säger att from nu ska hon bara säga sanningen, kan jag tro på henne då?
Åter igen, jag tvingas ju välja om jag ska tro på henne nu eller inte. För jag vet inte. Jag kan aldrig veta.

Ensombryrsig

Äldre 14 Feb 16:58

#129

Anonym (Hej) skrev 2018-02-14 16:33:54 följande:

Hur känner du nu? Tror du på att det är värt att fortsätta satsa?

Jag hoppas att jag inte missförstår din fråga nu. Menar du om jag tror att det är värt det för dig/er?
I så fall; svårt att säga. Du tvingas orättvist in i att behöva välja. Det hade varit så mycket enklare att ta beslut baserat på fakta och bevis.
Men nu har du "bara" bevis på vad han gjort. Allt annat du får nu, är hans historia, hans "sanning". Han som valt att ljuga för dig i nästan ett år. Han vars ord, just nu, inte är särskilt mycket värda. Du tvingas in i att avgöra om han är sanningsenlig eller inte, mitt i ditt livs kanske största kris.

Vad som däremot är lätt att säga, även om jag inte kommit dit själv ännu, är att barnen har det INTE bättre av att ni håller ihop med den krisen pyrandes under ytan. Att hålla ihop för deras skull, blir att lära dem att man ska tumma på sina egna känslor när det blir svårt. Detta är inte en kris om meningsskiljaktigheter. Det är inte ett tillfälligt bråk om att ingen diskar. Det är ett svek, en våldtäkt på de mest fundamentala sakerna i ett förhållande. Något som orsakar djupa, själsdödande klyftor. Om era barn, när de blivit vuxna, råkar ut för samma sak, vad hade du gett dem för råd? Hade du velat upptäcka att de gjorde som ni?
Eller ännu värre; som din make? Nånstans måste de lära sig att detta är INTE ok. Man gör inte så. Men tar man inte tag i det, är det exakt sånt de riskerar att lära sig.

Du går också igenom Hades eldar just nu. Jag beklagar verkligen! Det är inte rättvist alls. Men du, precis som TS, som jag och alla andra, måste nog sätta sig ner och välja huruvida våra partners nu (plötsligt) talar sanning eller inte.
Kan du köpa det h*n säger nu? Känner du att du har fått alla svar? Kommer du att få det?
Ett val vi aldrig har bett om att få, ett beslut som vi aldrig ville ta men ändå något vi måste. För en annan människas skitiga egoism och feghet.

Ensombryrsig

Äldre 14 Feb 21:16

#131

Anonym (Hej) skrev 2018-02-14 17:45:19 följande:

Tack för ditt svar. Och ja, det gäller ju mig såklart, men jag ställde nog frgan till dig. Hur tänker du nu? Det har ju upprepats för dig. Eller har jag kanske fel nu?

Nej, du har rätt. Det har upprepats. Med samma man.

Och tyvärr känner jag nu, ett år efter jag upptäckte det, att det var sista spiken i kistan.

För oavsett vad hon känner fattas henne i vårt förhållande, så kan hon inte skylla på det. Då hade man inte gått till samma man och inte inlett att dubbelliv.

Han står helt enkelt högre i kurs än vad jag gör, även om hon inte erkänner det.

Men hennes ?sanning? kan ju omöjligt bli min sanning efter två rundor och 4 år.

Ensombryrsig

Äldre 15 Feb 11:23

#133

Anonym (Hej) skrev 2018-02-15 10:17:09 följande:

Men kanske ni skulle prova på detta med att vara särbo ett tag? Jag tror ändå att det ät ett bra alternativ, även om jag hade ju varit galen av oro att han träffar den andra. Men jag tror faktiskt att det kan vara bra.

Jag hörde förresten av en bekant att min mans älskarinna har varit sjukskriven, men är nu tillbaka. Jag hoppas att hon träffar nån annan så hon slutar jaga min man.

Det kan säkert vara ett alternativ för många. Testa att leva isär ett tag, känna hur det känns. Lite "vet inte vad man saknar förrän man förlorat det"-tänk.

För min/vår skull, tror jag tyvärr att det inte kommer hjälpa alls.
I och med att hon gjort detta två gånger nu (vad jag vet), med samma man, och så beräknande och länge, vet jag inte vad bo i sär skulle göra för oss.
Hon har flera ggr skrivit till honom att hon visste vad hon riskerade och hur det kunde sluta. Men hon tyckte att det var värt det. Och hon visar ju det genom att gå tillbaka till honom en andra gång. Och i 3,5 år. Hur ska bo isär hjälpa då?
Jag tror tyvärr att jag måste inse att han står högre i kurs än vad jag gör, även om hon lever med mig fortfarande. Och samma sak här; jag kommer aldrig att veta varför hon gör det. Är det för att hon verkligen älskar mig på det sättet och vill leva med mig? eller är jag bra att ha, tills hennes ex lämnar sin fru? Är det för tryggheten och det praktiska? Jag kommer aldrig känna att jag vet vilket. Jag kan bara välja att tro på det ena eller det andra. Och efter det hon gjort, är där inte så många alternativ.

Nu är inte detta min tråd, så jag ber om ursäkt för att jag skriver så mycket om min egen situation.
Jag hoppas bara att min öppenhet kring den, kan hjälpa någon i liknande situation.
Min fru och älskaren, skrev totalt runt 30 000 mail till varandra, nu den andra rundan. Och då har vi inte räknat med alla Messenger-meddelanden, samtal, chats, osv.
Innehållet var blandat. Ofta med väldigt mycket känslor.
Texten nedan skrev min fru till honom en dag när de diskuterade huruvida de var otrogna eller inte. Hon tyckte att han visade för lite känslor och "bara" var intresserad av sex. En av alla texter som ligger till grund för att jag inte tror att bo i sär kommer hjälpa något.

"Det känns som ett slag i magen när du skriver att du förnekar att vi är otrogna. Jag är i allra högsta grad otrogen mot min man och är en dålig förebild för mina barn. Men det är ett val jag gjorde tillsammans med dig innan allt blev fel. Och när vi tog det beslutet så hoppade jag rätt ut i känslohavet. Och nu är jag ensam där... För du förnekar och väljer annat... (hans fru, menar hon här)
Och här är jag. Otrogen och glad över mitt beslut att vara det. För det är det som gör mig lycklig. Du är värd det. För mig är du viktigare än allt det där andra."

Tankar kring det?
Är där någon som inte förstår att jag känner att vi inte kan vara rätt för varandra?
Och detta är bara en text av 1000-tals med liknande kärleks- och känsloutfall.
Men min fru gav mig historien att det aldrig var några känslor inblandade.

Ni skulle bara se vad hon skrev i sina egna anteckningar...

Ensombryrsig

Äldre 15 Feb 14:12

#136

Anonym (Anonym3) skrev 2018-02-15 12:05:13 följande:

Har polletten äntligen börjat ramla ner i dig?...Efter alla hundratals råd att lämna eller konfrontera.

Ja, jag har följt din tråd både här och på andra platser, och du har konsekvent vägrat/inte varit mogen, att följa andras råd.
Folk som haft sympatier för din situation, har till slut tröttnat på din obeslutsamhet och besviket slutat skriva/svara.

Det är bara att gratulera om du börjar komma till ett beslut. Jag har full förståelse för din obeslutsamhet, för det är oftast inget lätt beslut att ta. Men nån gång måste bara koppen rinna över.

Men... Jag skulle inte avsluta med att bara "rinna ut genom dörren", utan en MEGA KONFRONTATION !!!
Hon är faktiskt skyldig dig en förklaring till allt svek.

Jag vet inte vem du är. Men tack snälla, för att du följt mig genom alla forum och alla trådar. Som jag skrivit så ofta, så vet jag hur tröstlöst velig jag har varit och är. Men jag lovar att inga råd eller tips, har gått mig förbi. Inte överhuvudtaget.
Men jag har befunnit mig i en väldigt djup och mörk förnekelse. Det gör jag fortfarande men saker går upp för mig mer och mer. Tack och lov!
Under tiden, kan jag kanske berätta denna historia för andra, för att de ska veta vad som kan hända om man låter handligsförlamningen gå för långt.

Jag får se hur det slutar. Jag är inte mycket för att bråka. Ett uppbrott kommer att ske dels för vad hon har gjort. Men också för hennes känslor, som uppenbarligen får henne till att göra idiot-saker. Vi behöver inte bråka eller konfronteras om det. Det kommer hon att förstå ändå. Men känner jag min fru rätt, så kommer det ta hus i helvetet.
Då får vi bara hoppas att jag är stark nog att stå emot...

Tack för att du fortfarande följer mig

Ensombryrsig

Äldre 15 Feb 14:29

#137

Anonym (Kris) skrev 2018-02-15 13:02:40 följande:

Skriv på. Läser allt!

TS, jag ser nu att jag kanske ledde in till att någon skulle be mig skriva mer om det min fru har skrivit. Detta är din tråd om din tragiska situation och det är absolut inte min mening att kapa den från dig. Ber om ursäkt!

Men nu var det du som bad mig visa, så då förutsätter jag att det är ok

Min fru har i sin telefon, skrivit anteckningar. Hon har skrivit sina tankar och känslor, för sig själv. Som en dagbok. Detta kom jag över av en tillfällighet och har det sparat. En av mina "favorit-anteckningar" är en väldigt lång text. Inget hon har visat eller skrivit till honom, utan bara sig själv. Den är skriven i omgångar. Jag vet inte när hon började skriva den men jag vet att hon skrev i den som senast 1 månad innan jag konfronterade henne. Och det är naturligtvis inte mig ho skriver om. Mig nämner hon inte en enda gång...

Glöm nu inte bort att när jag konfronterade min fru, gav hon mig "sanningen" att där var INGA känslor inblandade alls i hennes förhållande med ex:et. Det var bara kul med bekräftelsen...

JAG VARNAR ALLA REDAN NU FÖR ATT DET ÄR MYCKET TEXT!
Orkar ni inte läsa långa texter, sluta då läsa redan nu.

Ni som orkar, får gärna återkomma med tankar och tycken.

"Jag älskar dig" är orden som ekar i mitt huvud. "Jag behöver dig" är orden som värker i mitt bröst. "Jag saknar dig" är orden som fyller min själ.
Varje dag, timme och minut är som en evighet utan dig, och jag vet inte hur jag ska stå ut en enda sekund till.

Snälla älska mig så djupt som jag älskar dig, sakna mig så innerligt som jag saknar dig, och behöv mig så desperat som jag behöver dig...
Jag är vilsen utan dig, jag är tom, jag är ensam, jag är halv, jag är bara jag... Jag vill vara din.

Jag tänker på dig hela tiden. På vad du gör, hur du mår, vad du tänker på. Om du är glad eller nere...hur mycket du tänker på mig...tänker du på mig alls? Finns jag med dig så som du finns med mig? I allt du gör, i allt du drömmer, i allt du tänker, vill och önskar?

Jag vill ge dig allt. Hela mig. Precis så som jag är. Trött, slutkörd, färdig, förbrukad, frustrerad, vilsen, förvirrad, orolig och rädd. Jag hade velat att du fångade mig, höll om mig och berättade att nu är det du och jag. Bara vi. Sen hade jag velat att du älskade mig. Mig, bara mig.
Då, bara då, kan jag ge dig mig.
Det är min stora dröm, min hemlighet.

Jag saknar känslan av att vara din. Känslan att vara det du vill ha, det du beundrar, den du längtar efter, den du prioriterar främst. Jag älskar känslan du kan fylla mig med. En känsla av att vara den mest fantastiska människan som finns... Bara du kan få mig känna så. Men bara du kan få mig känna mig oönskad som jag gör just nu.

Jag hatar att jag inte fungerar utan dig!!!! Jag avskyr att känna sorgen och saknaden äta upp mig. Jag föraktar mig själv för jag inte kan kontrollera mina känslor. Jag skäms för att jag är så svag. Jag vill inte behöva dig för att fungera. Jävla du!!

När längtan blir såhär svår, såhär smärtsamt naken och blottad...känns det som om jag ska drunkna... Klumpen i halsen värker, luften i lungorna spänner, sorgen i hjärtat ömmar, tankarna dansar i mitt huvud...snubblar, faller, reser sig igen, bara för att åter igen trassla in sig i varandra och falla.
Med bulor, skrubbsår och tårar som strömmar ner över mina kinder fortsätter jag min kamp, min resa... Mot att finna kraften att leva utan dig.

När man inser att drömmarna blivit din verklighet och verkligheten som en dröm man vill vakna upp från. Då förstår man hur sorglig man blivit.

Från början ville du att jag hela tiden skulle berätta hur jag kände. Att jag detaljerat skulle beskriva, för du sa du ville förstå och du ville inte jag någonsin skulle känna så. Du fick mig till och med att lova att alltid göra det.
Nu, om jag gör det, så svarar du inte ens. Om jag skriver mail så lämnar du de mailen obesvarade. Om jag tar det med dig i telefon så avslutar du samtalet och sen hör jag inte från dig på flera dagar... Hur ska jag kunna känna att jag är viktig för dig? Hur ska jag våga satsa mina känslor på dig?

Jag rev upp mina sår, slet upp mitt bröst och blottade mitt hjärta... Jag öppnade upp igen...för att låta dig välja...men du valde fel ???? och jag sa hejdå... jag tror det va mitt livs misstag. Vad har jag gjort? Vad har Du gjort...? Varför väljer du aldrig Mig? Jag är ganska underbar.
Nu ligger jag här igen, som i en hög av misslyckanden, på golvet. Fylld av självförakt, saknad och längtan. Snälla älska Mig. Välj mig. Ta mig. Jag är din

Fuck. Jag saknar dig så jag mår illa. Fan fan fan. Aldrig igen. Jag trodde ju jag hade kommit över det mesta..att jag byggt upp styrka ???????? Jag är så svag. Så ensam. Så oerhört vilsen.

Jag är så besviken över att du inte slåss för oss... Att du inte ens försöker fixa detta

Gud vad jag saknar dig

Saknar dig vansinnigt idag. Känns ledsamt. Sen tänker jag riktigt noga på vad det är jag saknar med dig och framförallt är det nog den du va förr... Den bekräftelsen du gav, det du fick mig känna, hur du fick mig att må... Men det försvann för länge länge sen. Jag måste försöka komma ihåg det, när det känns såhär svårt.

Jag saknar dig så mycket. Känns som om mitt hjärta aldrig kommer läka. Snälla hör av dig till mig. Jag står inte ut med tystnaden....

Jag behöver höra dig min kärlek. Saknaden äter upp mig. Jag står inte ut utan dig

Önskar du ringde mig, eller sökte upp mig på något vis. Vill känna dig nära. Jag behöver dig

Livet är så tråkigt utan dig. Dagarna är så långa, känns som om de aldrig tar slut.

Jag saknar dig. Allt känns meningslöst

Jag orkar snart inte mer. Känner mig fullkomligt ofullständig utan dig.

Jag älskar dig

Jag mår illa av längtan och saknad...

Du är borta... och verkar inte komma tillbaka till mig. Antar det är över nu ???? min själ, mitt hjärta, min glädje har slocknat utan dig.
Men i mina drömmar är det vi. Så kommer det alltid vara. Jag är din när du vill ha mig.

Nu hörde du av dig...vet inte om jag vågar...

Jag vågade...men du svarade med tystnad. Än en gång valde jag fel. Varför fortsätter jag utsätta mig för detta...?

Sitter och funderar...är det så att jag behöver dig för att vara lycklig? Kan jag verkligen inte bli det utan dig? Hur kan det vara så...?

Kontakten är igång, åh lycka. Ångesten börjar lätta och jag har sovit hela natten för första gången på flera veckor. Det känns härligt... Hoppas så att han ger det en rättvis chans nu.

En dag, en dag fick jag känna mig önskad och efterlängtad.
Sen återgick du till att låta mig vänta...vänta och undra.

Jag bad dig ju inte höra av dig förrän du va redo...förstår du inte att du gör mig ledsen. Du krossar mitt hjärta...jag vet inte hur jag ska hantera situationen. Du kallar mig älskling och säger att du vill ha mig, men visar mig motsatsen. Varför gör du så när du vet att jag blir ledsen?
Ditt jävla rövhål

Ok...se det som en sysselsättning. Ett tidsfördriv. Plocka ut känslorna och tillfredsställ dina begär istället. Han kan inte ge dig kärleken du saknar och önskar...men han kan ge njutningen.
Kom bara ihåg att inte ge mer än du får! Önska inget, hoppas inget. Lek, bara lek. Eller gå.

Jag leker men det gör ont. Jag vill ha allt. Men ändå inte. Jag skulle aldrig byta. Finns inget förtroende men ändå är det den enda jag vill ha. För tusan vad ska jag ta mig till... Nu är han här men jag vill bara han ska gå. Jag känner inte att han ger tillräckligt. Är jag aldrig nöjd...? Jag känner mig som ett tidsfördriv. Jag vill vara allt. Hela hans värld.

Beslut... Vi kan leka. Hålla lusten brinnande och slippa längta hjärtat i bitar.
Men det är svart & vitt.... Jag träffar dig och ger dig det du vill ha när jag fått det jag vill ha. När du får mig att känna som jag gjorde i början. Som den viktigaste. Som den enda.

Vad är det du vill mig? Varför drar du igång allt igen när du inte är redo? Förstår du inte att jag blir ledsen?

Du ger mig ingen tid. Jag känner mig oviktig. Varför vill du inte prata med mig?

Jag gjorde det. Jag sa åt honom att jag inte ville mer. Att han va självisk. Att han inte fanns här för mig när jag behövde honom. Att jag inte kan stanna. Att jag vill avsluta helt. Han sa okej och bad mig inte bli arg och radera mailen om några dagar... Vad menar han med det...? Varför är han en sån hemsk människa? Varför måste jag vara förälskad i en sån? Vad är det för fel på mig!?
Och nu...nu har jag så ont. I varje cell. Jag känner att jag faller itu. Inte bara mitt hjärta. Utan hela jag, varje cell... Jag kan inte andas, jag kan inte finnas. Han älskar inte mig. Han har aldrig gjort det. Han har bara velat erövra ett sista ligg... Hur kan jag låta mig känna så här? Jag hatar mig själv. Hatar hatar hatar.
Jag behöver hjälp... Och jag vet inte vart jag ska få den."

Ensombryrsig

Äldre 15 Feb 20:25

#145

Tack alla för era svar!

Jag söker inte aktivt efter något längre. Klart att jag kollar om jag för chansen, men behovet av att ha mer bevis försvinner mer och mer.

Jag har levt (och lever) i en vansinnig förnekelse. Som en annan skrev här, så har jag under snart ett år, säkert fått över 500 tips och råd för att ta mig ut förnekelsen. Men den har tagit hårt fäste i mig. Men jag inser mer varje dag, vad han betyder för henne.

Jag kom över det av ren händelse. Jag kunde hennes kod till telefonen förr. När jag hittade mailen, sökte jag vidare på andra ställen i telefonen.

Men som jag skrivit innan, så bytte hon kod.

Så nu kan jag bara gissa vad där finns i den.

Sen vet jag att om de fortfarande har kontakt, så ör de ännu mer försiktiga nu. Jag hade aldrig fått mer bevis, ens om jag fortsatte söka.

Ensombryrsig

Äldre 15 Feb 21:40

#146

TS, hur mår DU?

Var är du i dina känslor?

Hur går det för dig/er?

Många svar, tankar och andras historier i tråden.

Hjälper det dig något?

Ensombryrsig

Äldre 16 Feb 16:31

#148

Anonym (Kris) skrev 2018-02-16 15:33:53 följande:

Vi kämpar vidare. Det kommer jag/vi göra. Vart det leder vet ingen, men jag älskar honom. Söker svar öberallt. Bli ledsen för alla trista slut som många har, men ser också hopp. Vart vi hamnar vet ingen av oss, men nu vill jag överleva det här. Bli av med det mest smärtsamma. Det kommer jag få kämpa med. Vet inte längre vad som hjälper och inte hjälper. Har väl tappat mig själv lite där.

Bra val, TS!
Det du gör, är inte att ta ett förhastat beslut som du riskerar att ångra sen.
Det går att komma förbi en otrohet, det vet jag. Jag har gjort det en gång.
Och du verkar förstå att det inte blir lätt, att det kommer göra ont och att inget blir som det en gång var. Men med den vetskapen, verkar du ändå känna att det är värt det. Och då ÄR det värt det.

Jag håller alla tummar och tår för er!
Fortsätt skriva av dig under resan om du orkar eller om du bara vill ha andras syn och åsikt om saker.

Styrkekramar till er!

Ensombryrsig

Äldre 17 Feb 11:21

#152

Anonym (Hej) skrev 2018-02-17 09:14:54 följande:

Jag har precis fått veta att min man har haft kontakt med den andra. Han säger att det bara var för att hon ville prata lite för att hon mådde dåligt. Samtidigt ser jag ju att han ser orolig ut. Kanske han oroar sig för henne? Vet inte riktigt hur jag ska känna just nu...

Efter hur lång tid tog era respektive upp kontakten igen med den andra? Det kanske finns ett mönster?

Jag ska försöka skriva utan att fläka ut mina åsikter allt för mycket. Men kort sagt; fy f**! För log, med min erfarenhet, betyder den kontakten inget annat än ett fortsatt svek. Och på exakt samma nivå som otroheten i sig. Om grundproblemet är att han har varit oärlig och haft kontakt mes nån annan bakom din rygg (oavsett kontaktens natur) hur kan då detta ses som något annat?

Svineri i sin renaste form, enligt mig. Och jag är verkligen ledsen för din skull.

Svårt att veta när lin fru tog upp kontakten. Vad jag VET, så tog det 5 år. Men om jag skulle gissa, så var det tidigare. Jag tror inte att kontakten tog helt slut efter första rundan.

Ensombryrsig

Äldre 18 Feb 11:02

#155

Anonym (härdad) skrev 2018-02-17 12:45:36 följande:

Nähä, tror du det kan finnas ett mönster?

Få se han ljuger och är otrogen, och nu visar det sig att han fortsatt ljuga, hmmm kan det finnas ett mönster där?

Jag tror det faktisk inte spelar någon roll hur mycket bevis du, Ensombryrsig eller TS får, ni lever i förnekelse för att ni helt enkelt inte vill se verkligheten. Givetvis är det upp till er hur ni vill leva så men för en utomstående blir det lite lätt irriterande att se människor förstöra sitt liv på det sättet för människor som inte förtjänar det och jag tror som sagt inte det finns några råd som kommer hjälpa så det finns inte så mycket mer att tillföra i tråden.

Jag önskar er alla lycka till och hoppas ni någon gång blir lyckliga.

Härdad, jag om någon får nog skriva under på att folks misstro till att min situation inte någonsin kommer ändras. Jag har fått, och får fortfarande, många människors råd och tankar, hjälp med att tänka annorlunda, hjälp med att se saker på andra sätt. Men trots det är jag kvar, velig, feg och osäker.

Jag förstår hopplösheten utomstående kan känna när vad de än säger, så verkar mottagaren inte ta det till sig.

Jag kan bara tala för mig själv men jag tror att fler kanske känner som jag.

Ingenting av det ni utsomstående skriver, går omärkt förbi. Allas tankar, råd och tips har hjälpt, i alla fall mig, enormt mycket. I en situation som denna är det bara svårt att se klart. Det är svårt att känna att känslorna man känner, är ?de rätta?. Och sveket man råkat ut för, tar oftast ens självkänsla ifrån en helt, och man tappar sitt egenvärde. Och när allt blir för svårt, det är då förnekelsen tar sitt grepp.

Det handlar inte om att avfärda era tips och råd. Det är bara för svårt att hantera, när man mer och mer förstår att ens situation förmodligen inte kommer att lösas. Man hoppas ju envetet att ens egen situation ska vara ?undantaget som bryter regeln? och inte sluta som andras har gjort. Hoppet är ju trots allt det sista som lämnar.

Jag är tacksam för alla dina tankar och råd. Och jag är övertygad om att jag inte är ensam om att vara det.

Ensombryrsig

Äldre 18 Feb 12:27

#157

Anonym (Orolig.) skrev 2018-02-18 12:12:17 följande:

Jag vill inte komma in här och våra pessimistisk, men jag har sett väldigt mycket "från andra sidan" så att säga, och det jag sett är ju att de som är långvarit otrogna och blivit påkomna bara blir bättre på att ljuga... Om deras älskare/älskarinna vill fortsätta träffa dem så kommer de fortsätta träffas tills älskaren/älskarinna sätter stopp. Och förr eller senare hittar de nån ny...

Jag har en relation med en upptagen man. Allt kom ut i november. Han har ju (antar jag) bönat och bett om att hon inte ska lämna honom och två månader senare vill han träffas igen..

En vän/kollega till mig hade en relation med en annan kollega

Hennes man fick reda på det och hon fortsatte ändå träffa den andra tills hon tröttnade på alla bråk (och förälskelsen lagt sig). Nu har hon börjat stöta på andra män istället...

En man jag träffar har en relation med en gift kvinna. Hennes man fick höra rykten om detta och hon förnekade allt och klamrade sig fast vid sin man samtidigt som hon skickade sms till sin älskare om hur mkt hon älskar honom och att hon bil lämna sin man....

Det här är de tre färskaste otrohetshistorierna bland folk i min närhet som jag känner till. Jag tror defibitivt att det kan vara så att förhållanden kan bli bättre ett tag efter en otrohet, men det brukar ju vara för att den som är otrogen är livrädd för att bli lämnad ensam och gör allt för att undvika detta. De är ju även sjukt bra på att manipulera och ljuga, annars skulle de knappast kunna komma undan i flera år (för det är garanterat längre än de säger!!) med att bedra någon de påstår sig älska..

Jättebra skrivet och tack för att du kastar dig in i tråden!

Det låter kanske konstig, men det var lite av en befrielse att få höra från den sidan också. Jag har själv ?bara? hört från de otrogna eller de drabbade. Men det finns ju såklart en tredje part som kanske lätt glöms bort.

Kan du inte berätta mer från din synvinkel?

Om du orkar och vill.

Ensombryrsig

Äldre 26 Feb 15:59

#160

Anonym (härdad) skrev 2018-02-26 10:54:18 följande:

Ursäkta att jag säger det men vad hjälper information, nya infallsvinklar och andras erfarenheter och råd om du inte kan ta till dig informationen och göra något vettigt av det? Är inte det som att samla på sig ett helt bibliotek med böcker och sen låta dem mögla i källaren?

Den tredje partners synvinkel är i grunden densamma som den otrognes, gränslös egoism. Man vill ha något och man tar det man vill utan att bry sig det minsta vem det drabbar. Innerst inne vet du redan vilken egoist din fru är och vilken egoist hon bedrog dig med. Den stora frågan är varför DU med all den vetskapen väljer att stanna?

Härdad, all information, alla tips och råd jag får, hjälper mig enormt mycket.
Jag tar till mig mer än vad det ser ut som. Utan det, hade jag varit ännu värre däran.
Jag, som person, har bara svårt att gå vidare. Jag ältar och gör mig själv osäker.
Osäker på om jag har egen skuld i detta och i så fall hur mycket, om jag förstorar upp saker, om jag kan leva med vad hon har gjort eller inte osv osv.
Jag lurar mig själv till att hela tiden se på saken från min frus synvinkel, även när jag vet att hon inte förtjänar att jag gör det.
Jag gör inte detta med vilje. Jag försöker inte medvetet nättrolla för att se hur mycket av allas gränser jag kan tänja. Jag sitter helt enkelt fast i ett stadie av min frus fuckup, som jag inte tar mig ur. Jag får inte känslan av att mina känslor är "rätt" och oroar mig för att jag kommer ta fel beslut. Jag oroar mig för hur barnen ska få det om vi går isär osv osv.
Och om det då kommer in en människa som kan ge sin bild av otrohet överlag, sett från en tredje synvinkel, blir det också högst aktuellt för en som mig att fråga frågor. Allt för att komma till den punkt där polletten äntligen trillar ner.

Jag är ledsen och vet att det är tröstlöst att läsa.
Men det är halva mitt liv som jag har med denna kvinnan. Det är bara så förbannat svårt att släppa, utan att verkligen ha vridit och vänt på allt.

När krisade ni som värst efter otrohet

INNEHÅLL