Tror inte på varaktig attraktion men hur lyckas vissa få hålla ihop i evighet och inte andra?

Jag tror själva föreställningen om att attraktionen ska falna är det största problemet av alla, det brukar bli som man har tänkt att det ska bli!

Själv har jag aldrig sett nån anledning till att det ska bli så, sexet är ju bara nytt några fåtal gånger med någon och sedan handlar allt om kompabilitet, förmågan till kåthet och variation. Så om jag skulle byta partner skulle jag inte vinna något på det känner jag, speciellt inte när jag redan har en man som det funkar så bra med. Vi blir inte stressade av att det finns nedgångar heller, de kommer ju i alla förhållanden, huvudsaken att de varvas med uppgångar och att det för det mesta är stabilt.

Vi har båda ett naturligt vi-tänk. 95% av alla framtidstankar inkluderar min man och/eller barnen och det faller sig liksom naturligt. Kanske lika naturligt som ett striktare jag-tänk är det naturliga för några andra. Kanske är det medfött? Kanske är det så att vi bara är rätt för varandra, hur klyschigt det än låter.

Vi blev tillsammans i övre tonåren, levde utan barn i 10 år och är idag snart 40år med två barn.

Felet många gör (nästan alla) är att tro att kärlek och attraktion lever kvar utan ansträngning och när de upptäcker att det inte är så letar man ny partner och så börjar man om igen. Utan att se varför...

Det verkar vara svårt att fatta att man ständigt måste jobba på förhållandet för att attraktion och kåthet och kärleken ska finnas där.

Det är ju bara att se på sig själv. Varför ska min partner tända på mig och älska mig om jag inte aktivt gör något för att hålla lågan vid liv? Hur sexig och rolig är jag själv efter 10 år i joggingbrallor typ...?

Folk uppfyller sin egen profetia.. "jag tror inte på evig kärlek/attraktion så varför anstränga mig när det ändå går åt skogen"

Fel nr två är att alldeles för många lever med en partner de faktiskt inte vill ha. Attraktionen är sisådär redan från början och man nöjer sig hellre än att leva singel och faktiskt stå för de krav man har. "ja han är ju snäll och vill ha barn, det duger åt mig" Tre år senare skaver förhållandet och kraschar...

En annan sak där många tänker fel är att missta förälskelsen och nypirret som den känslan som alltid ska vara där. Att det är detsamma som kärlek.

När sen pirret byts ut och blir den djupa rotade kärleken och passionen så känner man inte igen det utan tror att nu är det kört. Pirret försvann och då får man panik.

Otroligt många som jagar nyförälskelsen i nya partners och därmed missar hur den djupa kärleken ska och bör kännas.

Vi är väl alla olika när det gäller känslor men du har en poäng.

Jag kan få tillbaka pirret ibland i vissa situationer och det kan även min man. Tror det sitter i förväntningar och tanke/känslomönster som man har och skapar åt sig.

Jag tror kanske helt enkelt att vissa inte har sex efter ett tag, eller väldigt sällan.

Om mannen inte är speciellt attraktiv för andra kvinnor, vilket män sällan är, så är det ändå säkrast för honom att stanna i relationen, då har han ju ändå en kvinna utan att behöva kriga och misslyckas i skyttegravarna som är modern dejting.

Kvinnan kanske är rätt nöjd med livet utan så mycket sex så hon gör inte slut heller.

Tillslut har 10 år gått, sen 20, sen 30 och för varje decennium blir det mindre troligt att de gör slut.

Och bredvid står människor som hyllar det där fina paret och deras härliga kärlek till varandra.

Det är svårt att veta hur man blir mest lycklig, men långa djupa relationer ska vara bra, så de är kanske lyckligast.

Jag tror mer på att vi har så olika personligheter. Vissa har bättre förutsättningar än andra, dom kanske prioriterar trygghet framför personlig utveckling t.ex.

Och just det där med attraktionen är ju inget man väljer. Håller det i sig är det bra, försvinner den finns inte så mycket att göra. Vi gör olika val i livet som grundar sig på hur vår hjärna fungerar. Jag är av den åsikten att vi faktiskt egentligen inte gör några "val", vår hjärna är redan programmerad på ett visst sett och därför är egentligen alla val förutbestämda. Men det är inget vi själva kan förstå eller göra något åt. Vi är i grunden bara "datamaskiner" som styrs av hur vi är programmerade.

Haha det var precis den inställningen som jag menade i första inlägget :D

Vi har sex flera gånger i veckan (om inte barnen är i en krävande period) och jag vet att vi har sex mycket oftare än min närmsta vän fast de bara varit tillsammans i två år (viket såklart inte måste vara fel, det är ett konstigt standardmått på förhållandekvalitet). Jag kan tro att sexet kommer börja minska successivt kring 50+ pga ork och att hormonerna minskar för båda könen men det gör det ju oavsett vilken typ av partnerskap man har.

Om du är nöjd med att inte ha en livspartner så är ju det helt rätt för dig men gå inte och tyck synd om folk helt i onödan som kanske har det precis sådär jättebra som de säger eller verkar ha det.

Hur tänker du nu?

Vad är det som gör att man blir attraherad av någon och vad styr våra val av partners? Ibland väldigt lite.

Det kan ibland nästan vara slumpen.

Många som träffas, särskilt i unga år, drabbas av förälskelse utan att veta så mycket om varandra. Man träffas, har sex. Förälskelsen gör en "hög" så man tänker inte så mycket på hur bra man egentligen passar ihop. Klart det inte håller i lägnden. Kan även hända längre upp i åren.

Många människor kan känna sexuell attraktion trots att det saknas kärlek. Väljer man sin partner pga spänning och attraktion är det inte så konstigt om det fallerar.

Jag tror folk är för dåliga på att prata om kärlek och tänka på kärlek som en viktig ingrediens. Många par här på familjeliv skriver att sex är det som skiljer mellan kompisrelationer och kärleksrelationer och det är någonstans här problemet uppstår. Är det verkligen så låga krav folk har? Eller hur nära relationer har ni med era vänner?Jag tror man måste fungera mer på hur är en kärleksfull relation är, på ett bra sätt. (Inget osunt dyrkande från ena hållet). Sedan tror jag man kan fånga känslan av attraktion när man gör nya saker, roliga saker, tillsammans, och när man ser den andre interagera med andra. Jag upplevde även att dessa saker var positivt i min förra relation.

Det andra är, hur viktigt är "pirret"? Det är klart att det inte blir lika mycket "pirr" efter 10-20 år, men måste man känna så? Inte känner jag samma pirr som i början, men jag känner mer kärlek.

Våra kroppade är skapade för sex. Det går utmärkt att få igång kroppen till stark kåthet och njutning även om det inte börjar med "pirr". För min del är sexlivet så mycket bättre efter 4 år. Om man tror /känner att man ska bli kåt på samma sätt av samma sak efter många får man det nog svårt.

Jag är skild, men jag har lätt att se att det var mycket på det mentala planet, det personlighetsmäsiga, som problemen låg. Det avspeglade sig i sexlivet, men det var bara en del av mycket annat.

Tom med honom upplevde jag sexet bättre i början... Varför. För att det var nytt och varje beröring kändes kul, men egentligen var aldrig sexet så bra. Man har liksom så låga krav i början.

Man måste jobba både med sig själv och sin relation.
Hur man beter sig och hur man vill ha det.
Att komma till ro och acceptera varandra för den man är och de brister man har, men även att komma till ro med sig själv.

En relation är upp och ned oavsett om det är en relation till en partner, föräldrar, barn, vänner osv.
Det viktiga är att glädjas åt det man har och jobba för att det ska fungera än att kasta in hatten vid minsta motgång och fly.
Man måste respektera varandra och relationen. Ge och ta!

Självklart ska man inte stå ut med misshandel osv. men man behöver kanske inte sticka direkt i en "normal" relation eftersom gräset sällan är grönare på andra sidan

Vi har nu dragit runt på varandra i 24 år och visst har jag haft lust att strypa honom långsamt någon gång, men det har ordnat till sig och nu är det flera år sedan jag var riktigt arg på honom.
Just för att han har mognat på andra plan och jag kommit till ro med mig själv.