Bonusdotter 13år?

Oj oj oj.... Jag förstår att du och styvdottern har problem om du försöker styra henne på den nivån när hennes mamma är ok med vissa saker.

Vad gäller respekten så får man ju förklara att man får respekt när man ger respekt och det gäller både vuxna och barn. Har ni förklarat varför ni gör roliga saker när hon är hos pappa? Att det är en konsekvens av hennes beteende? Vad svarar hon då?

Precis, men jag märker ju på mamman att hon blir stressad av att inte få 5min i lugn och ro för ett toabesök.
Jag tror dom flesta skulle tycka det är jobbigt, själv skulle jag bli skogstokig av att inte få skita ifred.

Men det måste hon ju få lösa själv! Vad du tror och inte är ju helt ointressant när det gäller en sak som den här. 

Men då är det HENNES fight att ta med dottern och att få dottern att lyssna och respektera det. Det är inte din fight att gå in i!

Jag har sagt någon gång att jag inte åker iväg och gör något roligt på en helg tex för det bara gnälls om allt.
Ja då blev det ju såklart gnäll och gråt för det.

Hon har ju lärt sig genom åren att få som hon vill genom att sura och grina och det är ju inte lätt att ändra på..

Ser jag tillbaka på mina söner när dom växte upp så hade vi en lite hårdare uppfostran.

Misskötte dom skolan med skolk tex så blev det utegångsförbud några dagar, kom dom inte ner för att äta middag efter några tillrop så blev dom utan mat.

Dom lärde sig ganska snart att det inte är lönt att missköta sig, och idag har dom jobb och egna boenden och sköter sig bra.

Har ju berättat för bonusdottern/mamman hur vi uppfostrade mina söner och då kan dom se helt förskräckta ut

Jag tycker inte att det verkar som om ts nödvändigtvis går in i situationen och agerar. Däremot verkar det, för mig, som om han samlar irritationen han känner över den här sortens situationer på hög och håller det emot 13-åringen när det gäller det mesta annat. Kanske tjatar han också på mamman om hur hon borde känna och göra i den här och liknande situationer vilket antingen sår spilt mellan honom och henne eller mellan mamman och dottern. Det senare förstås mycket olyckligare än det förra. 

Ts skriver också om hur 13-åringen uppvisar beteenden som de ("vi") önskar att hon skulle förändra. Det hade vrit intressant att veta hur mycket det där "vi" innehåller av mamman och vad hon egentligen tycker och hur mycket av det som består av styvförälderns åsikter och minimala förståelse för tonåringen och hennes olikheter med hans egna söner som han tydligen och till hennes nackdel jämför henne med. 

Och jag (med flera) blir skogstokig när ngn tar sig rätten att komma in och tycka - eller än värre säga till själv - om något som ligger på mig att bestämma och hantera.

Blir mamman stressad är det ju faktiskt så att problemet ligger på henne att lösa. Så länge hon låter dottern bestämma kommer hon fortsätta med det.

Ja, jag har ju varit den där 13-åringen som inte lyssnade för fem öre på mammas sambo (han hade ju inget vettigt att säga ). Jag tror ju att "vi" är en stor omskrivning för "jag". Att 13-åringen dessutom hela tiden kommer till korta i jämförelsen med TS egna barn gör det inte bättre.

Jag vet att jag var en stoooooor orsak till bråk mellan mamma och hennes sambo genom åren.

Det är så de är i den ldern, jag ville sälja mina döttrar när de var mellan 11 och 16 år, de var faktikt riktigt vidriga under den tiden...sen vände det och de blev super goa och i dag är de 24 och 26 år gamla och helt fantastiska unga damer :)

försök att inte ta åt dig allt för mycket och gå inte i klinsch med henne, låt hennes föräldrar ta det så slipper du lägga negativ energi på henne och försök ha kul med henne, det kommer ni att vinna p i längden :)

Trist att du ska behöva känna så och att det varit så. 

Just de här problemen är ju dessutom lätta att undvika. Det är bara att låta den som äger situationen och den eventuella konflikten fortsätta äga den. När min mans ena tonårsdotter vid något tillfälle blev arg på honom och betedde sig orättvist mot honom så fick de förstås lösa det själva. Han behövde inte mitt försvar och stöd, han hade ju känt henne i hela hennes liv och det var förstås inte en stor sak för honom även om hon i stunden behandlade honom tämligen skoningslöst. Det verkar som om många nya partners till föräldrar intar en sorts försvarsställning för partnern och ska skydda denne mot sina egna barn som av styvföräldern upplevs som en pina. Men för förälderna är ju vägen mot tonåren en process där stora känslomässiga investeringar gjorts för att palla med vilka överraskningar den än bär med sig. Och dramat är därmed oftast mycket mindre än det kan upplevas av åskådaren.

Jag tror att det mycket sällan är någon särskilt bra idé att som ny partner lägga sig i uppfostran. Den delen kräver att man blivit tillsammans när barnet var någorlunda litet och/eller att man skaffat sig en relation som innehåller mycket respekt, hänsyn, förståelse och goda känslor för varandra. Då kan även en tillrättvisning, upplysning eller en erfarenhet som utdelas av styvföräldern upplevas som om den personen faktiskt hade något vettigt att säga och som går att lita på.