Varför duger inte jag?

Jag har aldrig skrivit här förr,skriver väl mest för att skriva av mig.

2001 träffade jag en kille,vi flyttade ihop ganska snabbt i min etta,vi var då 18 & 19 år.
Första hösten övertalar pojkvännens kompis honom att göra slut med mig,vilket han gör för att han tror på sin kompis,dessutom är han med en annan tjej under den tiden som han ljög och och fick dessutom klamydia på kuppen.

DÄR började min deppression och mina konstiga tankar,hur som helst blev vi tillsammans igen,men mitt självförtroende var borta för honom,och tanken att han varit med nån annan fanns fortfarande kvar,förhållandet blir mer och mer slentrianmässigt,jag börjar jobba på en ort 10 mil bort och kommer hem ca varje vecka,han bryr sig knappt om att jag kommer,vill knappast umgås med mig,går ut och festar istället för att vara med mig och tillsist händer det,jag var otrogen,inget sex utan mest mys,äntligen kände jag mig uppskattad vilket jag nog aldrig gjort innan.

Är dock ärlig och berättar det för min sambo som såklart blir ledsen,även jag blev ledsen när jag såg vad det gjort mot honom,vi gav det en ny chans och denna gånge satsade jag verkligen allt och han också trodde jag...efter några veckor gör han slut men bor kvar hos mig endå,jag får en depression till får medecin,skär mig,slutar äta,orkar och vill verkligen inte mera.Orkar inte veta hur det blir,han njuter av att han har "makten över mig".
Han vill varken säga BU eller BÄ...jag bara gråter och faller ner i min depression så långt så jag inte ens kommer ur sängen på morgonen,allt är ju endå meningslöst.
Han bryr sig inte.detta var Mars 2002 då slutade jag även mitt jobb
Juni 2003 börjar jag sommarjobba på samma ställe,vi bor ju fortfarande ihop,vet inte varför,vi tar inte ens på varann,han har slutat säga hej och hejdå tom,han går inte att nå fram till.
En dag ringer han mig på jobbet (övernattar de dagar jag jobbar på den orten) och säger att han inte vill bo med mig mer,att han försökt tillräckligt och att han skall söka egen lägenhet,han får tillsist tag i en lägenhet 20 m bort kanske.
Jag bönar och ber att han skall stanna att vi skall lösa detta men han vägrar,han får sin lägenhet i Juli,men flyttar dock inte,jag vet inte varför,mår jättedåligt av att åka & jobba veckovis och ber honom att iaf inte flytta när jag är borta,han vägrar lova att han ite gör det...han vill inte svara,han fortsätter betala hyra hos mig och till sin nya lägenhet.
I September flyttar han,efter ett ryck från mig att han bannemig får packa sina saker,har han bestämt sig för att flytta fixat egen lägenhet mm så har han ju bestämt sig ansåg jag.

Det kallas att vi fortsatte försöka,att vi skulle ses ibland,att vi skulle tänka på vad vi ville osv,han hörde knappt av sig,jag fortsatte min depression...min ångest fortsatte,kan inte slappna av,kan inte sova inte äta,vägde då 36 kg....
Vi ses ibland och festar ihop men han märker knappt mig,vi sover ihop,han vänder sig bort,vill inte se mig,hela tiden maler tanken varför duger inte jag,mina kompisar har tröttnat för längesedan på mig,som varken orkar nåt längre eller kan tänka på nåt annat än honom.Efter nyår 2004 vänder det,på en fest strular jag med en annan kille,något sker innom mig,någon såg mig,någon kunde vara med mig och faktiskt uppskattade mig för den jag var,någon kunde ta i mig,kyssa mig utan att bli äcklad,någon ville prata med MIG...Någon accepterade mig för den jag var.

DÅ vänder mitt ex,står gråtandes utanför min dörr,ber sååå mycket om ursäkt,vill inte leva utan mig,men något ändras hos mig,något som känns som hämnd...Hur mycket har inte jag fått gå igenom,jag säger att vi iaf kan vara vänner och det är vi.
Numera gör han allt för mig,men mitt intresse har svalnat.
Jag mår bättre,känner mig glad för första gången på många år,låter dumt kanske men har någon som läser detta upplevt liknade så vet ni vad jag talar om.Mitt liv kom tillbaka.

Lyckan fick vara nästan 2 mån,hade dejtat en annan kille i nån vecka då jag får ett talefonsamtal att min lillebror (18 år) hittats hängd.Han är död.
Killen jag dejtade gjorde slut han tyckte inte det var något att lipa över.
Mitt ex däremot ställer upp,följer med mig till föräldrarna,följer med på begravningen och är ett stort stöd för mig.
2 mån senare går min älskade farfar bort,och en månad efter det tar även en vän till mig självmord (sommar 2004)
Vet inte hur jag sall lindra smärtan,men med alkohol och piller dövade jag den,och jag gjorde ååå mycket dumt,slog mina vänner,ringt min mamma och anklagat henne för min brors död,jag har själv inget minne av det,så borta var jag hela tiden.Att få höra efteråt vad jag gjorde verkade bara att jag själv fick i mitt sjuka huvud det till att de ljög för mig,orkade inte betala räkningarna...när jag inte var full låg jag nog mest på sängen,eller kräktes.
Blev tvingad till en psykolog och var nära att bli inlagd,men jag lyckades ljuga mig ur det med att säga att självmordsbenägen var jag inte.
Killen (exsambon) strular runt med andra den sommaren,och även jag,allt för att döva min smärta,att någon bekräftade mig fick mig att tro att jag mådde bättre.

Fortsatte så,Börjar en utbildning hösten 2004,pluggade på exets data (hade ingen egen),pratade där med en kille på msn samstidigt som verkade trevlig,exet och jag kom dock inte överens,han hade sett mig strula med en och hade i den vevan trekant med en kompis till mig och hans kompis.

Träffade denna nätkillen i Okt 2004 EN gång...6 veckor senare får jag åka akut till sjukhuset för magsmärtor (troligtvis efter 7 månaders dagligt supande) får veta attjag är gravid,väljer att satsa på nätkillen och började vara lycklig över det lilla i min mage,något fick mig att börja leva igen.jag slutade att dricka helt och klarade det faktiskt!!!!!

Veckan efter dumpar nätkillen mig han vill inte bli pappa,jag börjar tveka på om jag vill ha kvar barnet,vilken mor skulle jag bli?
Något får mig att få oerhört starka känslor till mitt ex igen,vi strular till och från hela graviditeten,går hos en psykolog undet tiden också då exet säger att får jag barn så kan han inte acceptera det vilket fick mig att börja avsky det i magen,men min BM övertalade mig att behålla barnet och sa att vi fick göra vårt bästa och att det nog skulle lyckas,gick som en zombi hela graviditeten,allt som betydde något var att denna killen skulle tycka om mig,men det gjorde han inte,vi hade sex sedan bad han mig att gå hem.

Månaden innan BF dyker pappan upp och har ångrat sig,vill fötsöka att vi skall bli en familj,det funkar bra fram tills förlossningen...
Vid förlossningen försvinner mina kval,det var ju världens finaste bebis som legat i min mage,älskar honom över allt annat,dock fungerade det inte mellan pappan och mig så jag har varit ensam med sonen större delen av hans liv han föddes juli.05.

Börjar fixa med exsambon igen,strular litegrann,han verkar annorlunda denna gången,mer seriös,det gammla liksom lägger sig bakåt och det kändes som man kunde se frammåt,även barnet mitt verkar han förtjust i,senaste helgerna har han sovit här även haft sex,det kändes bra,var ju ett år sedan sist.Trodde och hoppades av hela mitt hkärta att det kunde bli något denna gång,förr helgen skulle han festa men sova hos mig sedan...MEEEEEEEEEEN han hamnade i säng med en annan tjej...och där står vi idag,först visste han inte om han ville försöka igen,men nu vill han inte...han skall åka utomlands i Nov och vill strula runt där,han tyckte också vi haft det bra och skämdes för att han varit med den andra tjejen dock,ber honom ge mig en chans men han vill inte,han vill vara fri när han reser (om 8 månader) mitt barn är helt plöstligt inte heller bra då det inte är hans barn (det var väl ingen nyhet) Det var idag han sa detta.

Men NU kommer all ångest krypande,de käsnlor jag förträngt så länge,känslan om att inte duga,att inte kunna koncentrea mig,sova eller äta...allt är bara kallt och mörkt nu...Mitt barn är 8 mån och jag kämpar för att vara en sån bra mamma jag bara kan för honom,men jag är RÄDD,tänk om jag skall få tillbaka min depression,inte se något ljust,kanske inte ens mitt barn.

Mina kompisar mest rycker på axlnarna,kan inte förstå eller tycker jag borde fatta att jag borde dumpa mitt ex....

Men vad gör man när det inte går?När man är rädd?När man känner sig oduglig och ingen kraft eller hjälp finns att få???

Jag trodde min depression var borta,att jag äntligen var fri,men det är det sista den är,den har bara vuxit sig starkare under natten....

Snälla vad gör man,jag duger ta mig fan inte till NÅGONTING,snart klarar jag väl inte ens att ha mitt barn...

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2006-03-10 03:03:51:
Strulet/förhållande har alltså pågått i snart 6 år med denna killen,alla säger att jag bara skall skita i han,men vad gör man om det inte går?
Detta kan ju inte vara normalt att må såhär sjukt dåligt,det försvinner ju aldrig...även om vi är ifrån varann så blir det ju endå såhär...