Döende hund - HJÄLP!!!

För en hundmänniska utan barn så är hunden ofta lila viktog som ett barn är för en förälder, så jo, det är precis som att förlora ett barn.

Jag skulle absolut inte dra med henne till en kennel utan att först prata med henne om vad hon vill!

Fast trots detta så vet man att hunden inte kommer leva för evigt. Att förlora ett barn är en katastrof. Det är fruktansvärt jobbigt att förlora sitt djur. Men nej, det går aldrig att jämföra smärtan som man får leva med resten av livet då man mist sitt barn.

Fast nu skrev hon för eh hundmänniska UTAN barn. Om man itne har barn kan man inte veta hur det är att ha barn och kanske förlora ett barn. För många hundägare är deras hund viktigare för dom än dina/mina barn tex. Och dom skulle itne tveka två gånger om dom bara kunde rädda en av dom. Då skulle många välja sin hund före någons barn.

Nu känns ju detta väldigt OT, men jag kan inte låta bli...

Ingen kan för en annan specifik individ säga vad förlusten av en hund, en mormor, en undulat eller ett barn betyder. MEN är man normalt funtad så är (i generella termer då förstås) rimligen förlusten av ett barn, ett mycket större trauma är förlusten av en 97 år gammal farfar eller en gammal hund. Allt annat är bara tramserier!

Nu känns ju detta väldigt OT, men jag kan inte låta bli...

Ingen kan för en annan specifik individ säga vad förlusten av en hund, en mormor, en undulat eller ett barn betyder. MEN är man normalt funtad så är (i generella termer då förstås) rimligen förlusten av ett barn, ett mycket större trauma är förlusten av en 97 år gammal farfar eller en gammal hund. Allt annat är bara tramserier!

Är hon så fäst vid hunden och den är ?allt hon har?, då måste det in en ny hund innan/i samma veva som den gamla dör. Att en redan nedgången människa ska behöva uppleva tomheten efter sin hund kan innebära en katastrof.

Valp är bra, för den kommer kräva så mkt uppmärksamhet att hon inte har tid för den allra djupaste sorgen

Jag skulle absolut inte dra med henne till en kennel utan att först prata med henne om vad hon vill!

Jag hade nog sett till att hon fick en ny hund. Dock kanske inte direkt på den gamlas bortgång men ganska snart. Och INTE en valp då dom är jopbbiga och kräver en massa träning bla med rumsrenhet. Nej en ung vuxen omplacering skulle vara bättre. och sen en mindre hund så ingen stor bamse. 

Har hund själv och jag älsksar henne enormt mycket. Nej det är inte samma kärlek som för mina barn men inte långt ifrån. Hon är bästa hunden i hela värdlen. Så jo kärleken för sina djur kan vara enormt stor. Så jag förstår din vän att hon lever för sin hund. Det är nästan som ett barn.

Tack alla för era svar!

Ja, det är väl lite i de här banorna jag tänker... att hon behöver verkligen nånting med en gång, för utan hunden har hon ingenting. Hon har ju mig, men jag har å andra sidan mina fyra ungar och är dessutom är ensamstående, så jag kan ju inte finnas där för henne 110 % tyvärr... Några andra vänner har hon inte just, och ingen familj. Jag är - för att nu vara brutalt ärlig - på riktigt rädd för att hon kommer att ta livet av sig om hunden dör... samtidigt som jag är osäker på om det bara vore tortyr för henne att "utsättas" för nya hundar...

Problemet är bara att hon är inte i ett tillstånd där hon kan säga vad hon vill och inte vill. Hon är djupt - och då menar jag DJUPT - deprimerad, och om hunden dör så kommer hon inte att vara kontaktbar. Det är där jag tänker att ett faktiskt, bokstavligt "placerande" av henne bland valpar vore det enda som skulle kunna nå fram. Men då är det ju viktigt att det som når fram är positivt, inte bara tortyr. 

Du säger precis motsatsen mot vad CrazyTown säger (se översta citatet), och jag vet ju inte vem av er som har "rätt" (om det nu finns rätt och fel här)... så jag undrar: i ditt svar, tänker du då på en frisk människa som älskar sin hund otroligt mycket, och som, så klart, skulle bli knäckt av att hunden dör, eller tänker du på en djupt deprimerad person, som förlorar den sista gnuttan av livs-mening om hunden dör?