Gjort slut pga olika syn på barnuppfostran

Jag har under lite mer än ett år träffat en man som har barn. En pojke på 6 år och en flicka på 8 år.

Nyligen har jag gjort slut då jag inte ser någon framtid med honom och en stor del beror på hans barnuppfostran.

Barnen i sig är väl stundvis väldigt charmiga. Men de kan också vara direkt odrägliga på ett sätt som gör det väldigt svårt för mig att se hur jag på lång sikt skulle vilja vara en del av familjen.

Orsaken till deras beteenden är hans uppfostran, eller snarare brist på uppfostran.

Det är ganska många punkter där vi ser väldigt olika på detta och då jag i framtiden vill ha biologiska barn känner jag att det ändå är viktigt att man är på samma våglängd och delar dessa åsikter så långt det går eller att det går att nå en överenskommelse.

Innan jag gjorde slut pratade jag med honom om hur jag kände och att jag hade svårt för just dessa bitar.

Han sa att han kunde ändra sig och tänka om, försöka bli bättre på det jag upplevde problematiskt. Under en tid gav jag det ett försök men fick inte alls känslan av att han var beredd att driva igenom.

Istället blev det så att när vi umgicks tillsammans och det började bli kväll så säger han till barnen att "Nu måste ni tyvärr borsta tänder och gå och lägga er för Ullis tycker att barn ska lägga sig i tid när det är skoldag i morgon".

Barnen blev sura på mig och det blev dålig stämning.

"Nu äter vi mat hos Ullis och då måste ni ställa in i diskmaskinen för annars blir Ullis sur på mig".

Sådana uttalanden gjorde bara att jag kände ett stort NEJ.

Ja, jag tycker att så unga barn bör lägga sig tidigare än 22-23 en söndagkväll. Ja, jag tycker att barn i den åldern har förmågan att hjälpa till att plocka undan osv.

Att han inte tycker som jag är okej. Han får sköta det på sitt sätt. Men det blir ju svårt för mig att se hur vi skulle kunna leva tillsammans och skaffa gemensamma barn när vi har så olika uppfattning.

Då är det bättre att vi inte försöker slå ihop oss.

Han kan dock inte acceptera att det är slut utan fortsätter att böna och be om att vi ska fortsätta tillsammans. Han lovar att ändra sig och ta tag i sin föräldraroll. Men sedan kommer det jag tycker är jätteskumt. Han säger att han behöver någon som jag i sitt liv. Någon som påminner om läxor, bad och att klockan är mycket. Då blir jag ännu mer anti. För om han inte klarar det nu, hur skulle det då se ut senare om vi lever tillsammans med gemensamma barn. Ska jag vara den som styr upp allt och kommer med regler och ordning? Nej nej nej.

Jag kommer inte att ta honom tillbaka.

Men min undran är om detta är vanligt bland singelpappor? Pratade nämligen på jobbet med ett par kollegor om det här och de sa att i stort sett alla de känner, inklusive de själva har haft samma problem när de träffat män som redan har barn och att det är mer regel än undantag.

Stämmer det? Bör man som singelkvinna utan barn undvika att träffa män som redan har barn?

Jag är 30+ och drömmer om en stor familj men inser att åldern inte direkt är till min fördel i det fallet. Det lär dröja innan barn blir aktuellt i en relation liksom. Och då har jag sett det som ett litet plus i kanten att han redan har barn.