Hjälp

Stackare. Jag förstår att du måste vara orolig. Men många har blödningar under sin graviditet utan att något är fel. Det är så mycket som händer i kroppen och ibland blir det en blödning som reaktion.

Det är nog bra att avvakta någon och se hur det utvecklar sig. Ofta slutar blödningarna ganska snabbt. Och om det är ett tidigt missfall så finns det ju tyvärr ingenting man kan göra åt det...

När jag var gravid i december började jag blöda i vecka 6. Trots att blödningarna inte var särskilt stora blev jag orolig och misstänkte att det var missfall. Så jag åkte in till gynakuten som konstaterade att allting var bra. Men dagen efter blev mina symptom ännu värre: magen krampade, blödningarna var större och jag såg några mindre klumpar i blodet. Så jag åkte in till gynakuten igen och då bekräftade de att det blivit ett missfall. Trots att allting sett bra ut ett dygn tidigare.

I efterhand är jag glad att jag besökte akuten vid båda tillfällena. Jag mådde så otroligt dåligt på ett mentalt plan att jag behövde klara besked, trots att det sista beskedet krossade mitt hjärta.

Men jag hoppas verkligen att dina symptom lägger sig och att det inte är någon fara! Så otroligt många får blödningar av varierande storlek och ofta kan inte ens läkarna förklara varför. Många har även menssmärtor under graviditeten utan att det är någon anledning till oro.

Håller tummarna för dig!

Tyvärr tror jag att det är så de flesta landsting resonerar. Om man vill ha hjälp vid ett misstänkt missfall så pass tidigt i graviditeten, utan att man har mer allvarliga symptom, måste man åka in till akuten. Och många avråder från det eftersom ett misstänkt missfall inte anses vara akut.

Som jag skrev tidigare så åkte jag in till akuten för att jag behövde besked. Jag mådde så otroligt dåligt av att misstänka ett missfall utan att veta. Men det måste man bedöma själv.

Jag är verkligen ledsen att du inte fick mer stöd! Håller tummarna för att symptomen lägger sig och att den lilla krabaten mår bra i magen!

Det förstår jag verkligen, det är klart att du är ledsen. Det är totalt hjärtekrossande att uppleva ett missfall. Och det är otroligt jobbigt att vara osäker på om det faktiskt är ett missfall eftersom man ändå vill fortsätta hoppas och tro att allting är som det ska.

När jag fick mitt missfall i december så var det en liten tröst att tänka att missfall är kroppens sätt att göra sig av med foster som ändå inte skulle ha utvecklats till ett barn. Det beror ju inte på någonting man själv har gjort. Man hade bara otur. Förhoppningsvis lyckas man nästa gång!

Har ni ingen gynakut? Usch då. Stackars dig. Även om det inte är något man kan göra efter ett missfall så önskar man ju att det fanns vård som kunde ge besked om vad som har hänt och stöd mentalt. Nu. Inte om tre veckor. Tänker på dig!