Kan inte prata med min man
Vi har varit tillsammans i 10 år och har två småbarn som vi älskar mer än allt annat. Det här kommer inte som någon överraskning, har ju känt min man länge och sett ?problemet? och hur pass olika vi är, men senaste tiden har det blivit extra påtagligt och jag kan inte sluta fundera. Jag har en orolig, lite nervös känsla inom mig och känner mig inte harmonisk och försöker själv förstå anledningen.
Jag och min man kan inte riktigt kommunicera med varandra. När vi träffades var vi inte det paret som låg uppe och pratade halva natten och ville veta allt om varandra, lära känna varandra på ett djupare plan. Märkte rätt snabbt att han inte kunde prata om djupare samtalsämnen. Han kan inte prata om oss, sig själv som person, värt förhållande (även om det inte är negativa samtalsämnen). Varje gång jag försökt har han blivit stressad, nervös, höjt rösten och sagt att jag bara vill bråka hela riden och börjar bråka utan anledning. Jag gör allt annat än att bråka. Låter glad, nyfiken, frågar saker.
Är själv uppvuxen i en familj där vi öppet pratat och stöttat varandra gällande ALLT. Pratar, respekterat. Är en sådan person som gillar att ventilera, berätta hur dagen varit - både motgångar och positiva saker som hänt. Skulle älska om han gjorde detsamma, eller i alla fall lyssnade på vad jag har att säga.
Har en stressig vardag med stress, negativ stress av småbarn som skriker, hinna lämna, hämta, vardagspusslet osv. På kvällen berättar jag om min dag och han verkar totalt ointresserad vilket får mig att känna mig så ensam. Om något är jobbigt eller gått emot mig berättar jag det. Då tycker han att jag klagar, att jag bara gnäller och klagar. Själv berättar han aldrig något negativt (eller knappt något positivt heller för den delen) får knappt veta om han är sjuk eller extremt trött utan att det får jag tolka in av att han ligger på soffan och är tystare än vanligt. Enligt mig klagar jag inte, jag delar med mig. Eller jag kanske berättar om hur bra träningen gått. Ni vet (eller kanske inte men ändå) man kommer hem efter ett pass som gick sådär bra och man är så glad efteråt. Häromveckan höjde han rösten och skrek att jag skiter i din jävla träning (efter jag kanske påpekat att urskrapa men du kan väl iaf titta på mig eller försöka låta intresserad någon gång när jag pratar).
Igår tog jag faktiskt upp detta. Han stirrade rakt fram, blev stressad och nervös, sa att jag började bråka (som vanligt) och innan jag ens knappt hunnit prata sa han den vanliga standard-försvars-frasen i djupa samtal, okej men hitta någon annan då om du är så sjukt missnöjd. Men till slut, med lite like, lyckades jag få ur honom saker. Det framgick då att han inte tyckte att man behövde prata så mycket när man kommer hem från jobbet och jag fick ur honom att han inte tyckte att man behövde berätta för sin partner om det var något som gått fel eller varit jobbigt under dagen för det är det bäst att bara glömma och inte prata om och ja, han uppfattar sådant som gnäll.
Jag kan ha så mycket djupare samtal med andra människor jag har runtomkring mig. De känns mer genuint intresserade av mig än vad min man gör, för han verkar uppenbarligen inte intresserad. Han verkar tycka att vi bara ska vara, ge barnen allt och inte behöva kommunicera så mycket med varandra. Han säger räven att alla män är så, även om jag själv vet massor av män som inte är så. Tror även det kan bero på sin egen uppväxt och min pappa har alltid varit motsatsen. Vad jag saknar är djup, känsla av värme, sympati, vilket för mig är att bry sig om, vara intresserad och ja, kärlek helt enkelt.
I varje artikel om hur man får förhållanden att hålla är kommunikation en viktig punkt, och för mig är det oerhört viktigt. Jag vet dock att alla är olika. Men frågan är vad man står ut med? För mig har aldrig skillsmässa varit något alternativ men jag vet att han inte kan ändra sig. Får bara mer ångest när jag tänkte på att jag skulle förstöra vår familj för att jag inte är helt nöjd med hur min man pratar med mig...
Någon som har någon slags erfarenhet, tankar eller annat?