• Anonym (Förvirradfru)

    Kan inte prata med min man

    Vi har varit tillsammans i 10 år och har två småbarn som vi älskar mer än allt annat. Det här kommer inte som någon överraskning, har ju känt min man länge och sett ?problemet? och hur pass olika vi är, men senaste tiden har det blivit extra påtagligt och jag kan inte sluta fundera. Jag har en orolig, lite nervös känsla inom mig och känner mig inte harmonisk och försöker själv förstå anledningen.

    Jag och min man kan inte riktigt kommunicera med varandra. När vi träffades var vi inte det paret som låg uppe och pratade halva natten och ville veta allt om varandra, lära känna varandra på ett djupare plan. Märkte rätt snabbt att han inte kunde prata om djupare samtalsämnen. Han kan inte prata om oss, sig själv som person, värt förhållande (även om det inte är negativa samtalsämnen). Varje gång jag försökt har han blivit stressad, nervös, höjt rösten och sagt att jag bara vill bråka hela riden och börjar bråka utan anledning. Jag gör allt annat än att bråka. Låter glad, nyfiken, frågar saker.

    Är själv uppvuxen i en familj där vi öppet pratat och stöttat varandra gällande ALLT. Pratar, respekterat. Är en sådan person som gillar att ventilera, berätta hur dagen varit - både motgångar och positiva saker som hänt. Skulle älska om han gjorde detsamma, eller i alla fall lyssnade på vad jag har att säga.

    Har en stressig vardag med stress, negativ stress av småbarn som skriker, hinna lämna, hämta, vardagspusslet osv. På kvällen berättar jag om min dag och han verkar totalt ointresserad vilket får mig att känna mig så ensam. Om något är jobbigt eller gått emot mig berättar jag det. Då tycker han att jag klagar, att jag bara gnäller och klagar. Själv berättar han aldrig något negativt (eller knappt något positivt heller för den delen) får knappt veta om han är sjuk eller extremt trött utan att det får jag tolka in av att han ligger på soffan och är tystare än vanligt. Enligt mig klagar jag inte, jag delar med mig. Eller jag kanske berättar om hur bra träningen gått. Ni vet (eller kanske inte men ändå) man kommer hem efter ett pass som gick sådär bra och man är så glad efteråt. Häromveckan höjde han rösten och skrek att jag skiter i din jävla träning (efter jag kanske påpekat att urskrapa men du kan väl iaf titta på mig eller försöka låta intresserad någon gång när jag pratar).

    Igår tog jag faktiskt upp detta. Han stirrade rakt fram, blev stressad och nervös, sa att jag började bråka (som vanligt) och innan jag ens knappt hunnit prata sa han den vanliga standard-försvars-frasen i djupa samtal, okej men hitta någon annan då om du är så sjukt missnöjd. Men till slut, med lite like, lyckades jag få ur honom saker. Det framgick då att han inte tyckte att man behövde prata så mycket när man kommer hem från jobbet och jag fick ur honom att han inte tyckte att man behövde berätta för sin partner om det var något som gått fel eller varit jobbigt under dagen för det är det bäst att bara glömma och inte prata om och ja, han uppfattar sådant som gnäll.

    Jag kan ha så mycket djupare samtal med andra människor jag har runtomkring mig. De känns mer genuint intresserade av mig än vad min man gör, för han verkar uppenbarligen inte intresserad. Han verkar tycka att vi bara ska vara, ge barnen allt och inte behöva kommunicera så mycket med varandra. Han säger räven att alla män är så, även om jag själv vet massor av män som inte är så. Tror även det kan bero på sin egen uppväxt och min pappa har alltid varit motsatsen. Vad jag saknar är djup, känsla av värme, sympati, vilket för mig är att bry sig om, vara intresserad och ja, kärlek helt enkelt.

    I varje artikel om hur man får förhållanden att hålla är kommunikation en viktig punkt, och för mig är det oerhört viktigt. Jag vet dock att alla är olika. Men frågan är vad man står ut med? För mig har aldrig skillsmässa varit något alternativ men jag vet att han inte kan ändra sig. Får bara mer ångest när jag tänkte på att jag skulle förstöra vår familj för att jag inte är helt nöjd med hur min man pratar med mig...

    Någon som har någon slags erfarenhet, tankar eller annat?

  • Svar på tråden Kan inte prata med min man
  • Anonym (M)

    Förstår att det är jobbigt. Skulle själv aldrig stå it med att ha det så, skulle nog inte ens inleda en relation med en person som var på det viset. Men gjort är gjort, ingen poäng i att älta det. Tror precis som du säger att det är svårt eller rentav omöjligt att han kommer ändra sig. Dels för att du har ju levt och stått ut med det i 10 år och dels för att han inte själv verkar se något problem med det. Det du behöver göra är att fråga dig vad du själv vill. Du vill inte bryta upp skriver du, det kan jag också förstå - men ibland är det den bästa lösningen. Men det måste ju såklart vara ditt beslut. Kanske kan du få med honom på parterapi? Se om det finns möjlighet för en förändring och om inte annat kanske det kan hjälpa dig att fundera över tuffa frågor på ett annat vis.

  • AndreaBD

    Jo, jag har tankar, men tyvärr inga positiva. Jag har också haft en sån partner, men kanske bara hälften så ovillig att prata. Mitt ex pratade om saker men höll det ganska opersonligt. Han var bra på intellektuella diskussioner som inte blev riktigt personliga. Och innan dess när jag var väldigt ung hade jag även en pojkvän som tog alla såna samtal som "gräl" och blev provocerad av det. Min nuvarande man pratar om allt. Han frågar mig t.o.m. regelbundet om jag har något att prata om. Dvs. han vill inte riskera att vår relation skulle kunna bli sämre för att något inte uttalas. Och om jag någon gång har något att prata om, något som är ett problem, så tar han det verkligen på allvar och lyssnar, och dessutom vill han också göra något åt det. Vilket inte alltid är nödvändigt, ibland räcker det ju med att prata om det.

    Jag vill inte nonchalera din situation eller skryta med att min är bättre, utan det var bara tänkt för att kunna uppskatta hur allvarligt det är med din man jämfört med andra. Visserligen är det inte ovanligt att män är i genomsnitt mindre benägna att vilja prata (och det är inlärd, jag tror inte att det behöver vara så). Din man verkar ha en helt annan uppväxt än du och han ser det som det "normala", det är hans referensram och han har inga tankar på ändra på det. Han gör det lite grann när han ser att du börjar tröttna, men han inser inte vitsen med det, tror jag. Det vore lättare att ändra på det om han själv hade funderat på det och tyckt att det inte var så bra som han vuxit upp och att det kanske kommer därifrån och att hans föräldrars föräldrars sätt att kommunicera inte var bra, och att han skulle ville göra annorlunda. Men han har inte kommit så långt. Och även när man har kommit dit (vilket mitt ex gjorde) så lyckas många ändå inte att ändra på det.

    Vad du kan försöka, om du vill rädda relationen, det är att verkligen ställa ett ultimatum - antigen går ni i terapi (enklast till familjerådgivningen) och försöker få till en bra kommunikation eller så går ni isär. Då måste du förstås vara beredd att dra konsekvenserna om han inte är villig. Men det funkar absolut inte med små-försök, det ser du ju. Då ger han bara efter lite minimalt för ögonblicket.

    Du kan ju fundera om du verkligen vill leva med den mannen många år framöver. Det brukar ju bli allt jobbigare ju längre man saknar något som man egentligen vill ha i en relation.

  • Anonym (Förvirradfru)
    Anonym (M) skrev 2018-02-21 08:21:27 följande:

    Förstår att det är jobbigt. Skulle själv aldrig stå it med att ha det så, skulle nog inte ens inleda en relation med en person som var på det viset. Men gjort är gjort, ingen poäng i att älta det. Tror precis som du säger att det är svårt eller rentav omöjligt att han kommer ändra sig. Dels för att du har ju levt och stått ut med det i 10 år och dels för att han inte själv verkar se något problem med det. Det du behöver göra är att fråga dig vad du själv vill. Du vill inte bryta upp skriver du, det kan jag också förstå - men ibland är det den bästa lösningen. Men det måste ju såklart vara ditt beslut. Kanske kan du få med honom på parterapi? Se om det finns möjlighet för en förändring och om inte annat kanske det kan hjälpa dig att fundera över tuffa frågor på ett annat vis.


    Tack för ditt svar! Blev glad när jag såg att jag fått så fina svar. Det känns verkligen bra att kunna ?prata? med någon..

    Jag har liksom mer och mer börjat tänka på skilsmässa men vet ärligt talat inte om jag skulle kunna göra så mot min barn. Dels att låta dem flacka omkring men även att inte få se dem varannan vecka, började nästan gråta idag i bilen på väg hem från jobbet bara av att jag tänkte tanken! Att ha en mamma som inte trivs i sin relation och en relation som känns kylig är dock nog inte heller någon höjdare...

    Idag när jag kom hem struntade jag i att fråga eller berätta utan pratade bara med barnen. Haft en väldigt händelserik dag men efter gårdagens samtal tänkte jag att nä, nu får han prata. Vet även att han hade viktiga presentationer på jobbet osv som jag faktiskt trodde han skulle berätta hur det gick. Ingenting. Så vi har båda bara pratat med barnen. Det enda han sagt till mig var Vad är det här? Gällande en matlåda i kylen. Såå trevligt!

    Har tänkt tanken parterapi, eller kanske snarare att jag skulle behöva gå och prata med någon. Art föreslå det för honom tror jag faktiskt han skulle se som ett stort svek och har bara en känsla av att han hellre skulle ta ut skilsmässa. Nej, att sitta och prata om vår relation eller sig själv med någon annan vet jag faktiskt att han skulle vägra, han kan ju inte ens ha en djup dialog med mig eller sig själv.
  • Anonym (Förvirradfru)
    AndreaBD skrev 2018-02-21 08:43:28 följande:

    Jo, jag har tankar, men tyvärr inga positiva. Jag har också haft en sån partner, men kanske bara hälften så ovillig att prata. Mitt ex pratade om saker men höll det ganska opersonligt. Han var bra på intellektuella diskussioner som inte blev riktigt personliga. Och innan dess när jag var väldigt ung hade jag även en pojkvän som tog alla såna samtal som "gräl" och blev provocerad av det. Min nuvarande man pratar om allt. Han frågar mig t.o.m. regelbundet om jag har något att prata om. Dvs. han vill inte riskera att vår relation skulle kunna bli sämre för att något inte uttalas. Och om jag någon gång har något att prata om, något som är ett problem, så tar han det verkligen på allvar och lyssnar, och dessutom vill han också göra något åt det. Vilket inte alltid är nödvändigt, ibland räcker det ju med att prata om det.

    Jag vill inte nonchalera din situation eller skryta med att min är bättre, utan det var bara tänkt för att kunna uppskatta hur allvarligt det är med din man jämfört med andra. Visserligen är det inte ovanligt att män är i genomsnitt mindre benägna att vilja prata (och det är inlärd, jag tror inte att det behöver vara så). Din man verkar ha en helt annan uppväxt än du och han ser det som det "normala", det är hans referensram och han har inga tankar på ändra på det. Han gör det lite grann när han ser att du börjar tröttna, men han inser inte vitsen med det, tror jag. Det vore lättare att ändra på det om han själv hade funderat på det och tyckt att det inte var så bra som han vuxit upp och att det kanske kommer därifrån och att hans föräldrars föräldrars sätt att kommunicera inte var bra, och att han skulle ville göra annorlunda. Men han har inte kommit så långt. Och även när man har kommit dit (vilket mitt ex gjorde) så lyckas många ändå inte att ändra på det.

    Vad du kan försöka, om du vill rädda relationen, det är att verkligen ställa ett ultimatum - antigen går ni i terapi (enklast till familjerådgivningen) och försöker få till en bra kommunikation eller så går ni isär. Då måste du förstås vara beredd att dra konsekvenserna om han inte är villig. Men det funkar absolut inte med små-försök, det ser du ju. Då ger han bara efter lite minimalt för ögonblicket.

    Du kan ju fundera om du verkligen vill leva med den mannen många år framöver. Det brukar ju bli allt jobbigare ju längre man saknar något som man egentligen vill ha i en relation.


    Tack för att du delade med dig! Blev glad av det du skrev. Vet inte riktigt varför men kanske för att jag också vet att det faktiskt finns sådana män (även om just min hävdar motsatsen) så grattis!

    Så klokt skrivet. Nej, fungerar uppenbarligen inte med småförsök. Terapi känns rätt utesluter (som jag skrev ovan). Tyvärr tror jag inte att jag kan separera pga barnen, tror inte att jag skulle klara det. Jag kan ju heller inte ångra att jag inte gjorde slut innan vi fick barn för barnn är ju det allra finaste jag har! Och är så rädd att allt skulle bli som en mardröm efter en separation.

    Känns som att jag får fortsätta att leva med detta tills den dagen då jag verkligen fått nog? Skulle jag träffa en annan man skulle väl även han ha sina brister? Svårt att avgöra vad som är skäl nog för att gå isär men kommunikation känns rätt avgörande för att det ska fungera i längden.
  • Anonym (nästan lika)

    Min man pratar inte heller och känns sjukt ointresserad av mig. 

    Jag har nog frågat varje dag sedan vi blev ett par om hur hans dag har varit. Han har frågat mig högt räknat fem gånger på sex år. 

    Om jag struntar i att fråga kan han bli lätt irriterad och börjar prata om det själv. Nästan varje dag dessutom klagar han på sitt jobb...

    MEN han glimrar till då och då. Om jag spontant börjar berätta lyssnar han och kan kommentera/fråga. 

    I början brydde jag mig inte, men nu tär det en smula, det känns som om jag är projektledaren för vår familj, om inte jag styr upp både prat och sysslor så händer ingenting. 

    Han har bättrat sig, jag får se hur det håller i sig. Han var bättre för något år sedan också, då hade jag ett vik på ett ställe där det arbetade nästan bara män. En av männen och jag fick superbra kontakt, strikt vänskap, men jag pratade ju ofta om vad jag gjort under dagen och på ett gladare sätt än på mitt ordinarie jobb eftersom vi hade så kul ihop. Samma humor och vi drev rätt friskt med varandra. Men min man blev orolig och skärpte till sig helt självmant. Det föll tyvärr när jag återgick till mitt vanliga jobb. 

    Dig råder jag dock till att förbereda för skilsmässa vad gäller att kolla bostad etc, ställ dig i kö på alla ställen du kan bo på etc. 
    Gå och prata med någon om inte annat så för att reda ut dina tankar. Inget barn vill vara den som 'tvingar' en förälder att må dåligt. 

    Inget säger att du sen måste skilja dig, men har du allt förberett och någonstans att ta vägen så underlättar det OM man tar det steget. Även om man själv är den som lämnar är det inte så lätt alla gånger. 

  • AndreaBD
    Anonym (Förvirradfru) skrev 2018-02-21 20:30:20 följande:
    Tack för att du delade med dig! Blev glad av det du skrev. Vet inte riktigt varför men kanske för att jag också vet att det faktiskt finns sådana män (även om just min hävdar motsatsen) så grattis!

    Så klokt skrivet. Nej, fungerar uppenbarligen inte med småförsök. Terapi känns rätt utesluter (som jag skrev ovan). Tyvärr tror jag inte att jag kan separera pga barnen, tror inte att jag skulle klara det. Jag kan ju heller inte ångra att jag inte gjorde slut innan vi fick barn för barnn är ju det allra finaste jag har! Och är så rädd att allt skulle bli som en mardröm efter en separation.

    Känns som att jag får fortsätta att leva med detta tills den dagen då jag verkligen fått nog? Skulle jag träffa en annan man skulle väl även han ha sina brister? Svårt att avgöra vad som är skäl nog för att gå isär men kommunikation känns rätt avgörande för att det ska fungera i längden.
    Du kanske inte är redo än. Ibland får det ta den tid det tar. Jag känner igen det, jag gjorde också ett försök till och ett till....då kunde jag åtminstone känna att jag har försökt och att det verkligen inte gick. Och då hade vi också gått på samtal hos familjerådgivningen i flera omgångar. Att din man inte ens kan tänka sig gå dit, det är ju egentligen en deal-breaker för att ha en relation. Hur kan man ha en relation och inte kunna tänka sig att prata om det när man har problem? Att han kanske hellre skulle skilja sig än att prata med någon - hur känner du dig med detta? Min ex-man var också en som inte brydde sig så mycket. Jag sa ibland (även till honom) att det kändes som om jag var en möbel. Jag försökte påpeka t.ex. när han sa "hörredu..." så sa jag: "Jag heter inte hörredu!" Och han blev inte ens arg över sånt, men han tog det inte tillräckligt på allvar.

    Det du skrev att din man blir arg över att du glatt berättar något, det hade inte varit problem för mitt ex, däremot för en tidigare pojkvän när han var på konstig humör. Han blev en gång förbannad för att jag log (!!) under frukosten. Antagligen menade han att det var jättejobbigt att jag redan var pigg när han fortfarande var trött. Men sånt är ju faktiskt inte klokt! Hur länge ska du orka med detta? Det är ju inte så man ska ha det.

    Jag förstår att barnen är en anledning att du inte vill separera, jag avvaktade också i det läget. Fast jag tycker ditt läge är påtagligt värre. När det gäller att separera när man har barn, så hänger ju allt på hur man organiserar det. Om man ser till att man bor i närheten av varandra, så behöver det inte vara så farligt. Mitt och jag bodde drygt 2 kilometer ifrån varandra och barnens skola låg emellan. Och jag hade kontakt med mina barn varje dag även när de var hos pappa. I alla fall i början. Man pratar i telefon, eller man tittar förbi. Mina barn brukade titta in hos mig efter skolan och gå vidare till pappa efter en stund. Det går att organisera på ett bra sätt. Visserligen är dina barn yngre, mina var 10 och 8. Men det går att organisera.
  • Anonym (Förvirradfru)
    AndreaBD skrev 2018-02-21 23:12:58 följande:

    Du kanske inte är redo än. Ibland får det ta den tid det tar. Jag känner igen det, jag gjorde också ett försök till och ett till....då kunde jag åtminstone känna att jag har försökt och att det verkligen inte gick. Och då hade vi också gått på samtal hos familjerådgivningen i flera omgångar. Att din man inte ens kan tänka sig gå dit, det är ju egentligen en deal-breaker för att ha en relation. Hur kan man ha en relation och inte kunna tänka sig att prata om det när man har problem? Att han kanske hellre skulle skilja sig än att prata med någon - hur känner du dig med detta? Min ex-man var också en som inte brydde sig så mycket. Jag sa ibland (även till honom) att det kändes som om jag var en möbel. Jag försökte påpeka t.ex. när han sa "hörredu..." så sa jag: "Jag heter inte hörredu!" Och han blev inte ens arg över sånt, men han tog det inte tillräckligt på allvar.

    Det du skrev att din man blir arg över att du glatt berättar något, det hade inte varit problem för mitt ex, däremot för en tidigare pojkvän när han var på konstig humör. Han blev en gång förbannad för att jag log (!!) under frukosten. Antagligen menade han att det var jättejobbigt att jag redan var pigg när han fortfarande var trött. Men sånt är ju faktiskt inte klokt! Hur länge ska du orka med detta? Det är ju inte så man ska ha det.

    Jag förstår att barnen är en anledning att du inte vill separera, jag avvaktade också i det läget. Fast jag tycker ditt läge är påtagligt värre. När det gäller att separera när man har barn, så hänger ju allt på hur man organiserar det. Om man ser till att man bor i närheten av varandra, så behöver det inte vara så farligt. Mitt och jag bodde drygt 2 kilometer ifrån varandra och barnens skola låg emellan. Och jag hade kontakt med mina barn varje dag även när de var hos pappa. I alla fall i början. Man pratar i telefon, eller man tittar förbi. Mina barn brukade titta in hos mig efter skolan och gå vidare till pappa efter en stund. Det går att organisera på ett bra sätt. Visserligen är dina barn yngre, mina var 10 och 8. Men det går att organisera.


    Tack för ditt svar.

    Senaste dagarna har det faktiskt varit rätt bra. Som att han ?kände på sig?. Har faktiskt lyssnat (vet inte hur intresserad han har varit men) om vad jag haft för mig om dagarna, haft myskvällar med film och popcorn etc.

    Men så kommer dippar som att inte kunna kommunicera vad vi ska göra för dagen. Igår åkte han iväg på nöjen med sonen för han tyckte vi hade bestämt det dagen innan medan jag förklarade att jag var mer sugen på att göra något med hela familjen. Önskvärt från min sida hade varit att, istället för att säga nu har vi bestämt det när jag föreslog att vi skulle hitta på något tillsammans istället (han tycker det kan vara bra för syskonen att hitta på roliga saker själva med föräldrarna ibland och det kan jag väl iofs hålla med om), kanske lyssnat på mig i den situationen och kunnat ändrat sig. Fick i och för sig en mysig dag med dottern, till slut... (Jag var jätteförkyld, vi försökte åka pulka men hon ville inte och jag såg bara glada familjer överallt haha). Men sen gick vi hem och hade mysigt hemma.

    Eller som ikväll när vi alla kom hem från våra aktiviteter. Jag var pepp och glad och ställde frågor om hur det gått för dem, berättade glatt vad vi haft för oss. Fick väl mer eller mindre lirka fram några svar och han såg ut att lida sig igenom kvällen, var trött sa han. Jag kände mig pepp på olika saker vi ska beställa för att organisera upp barnens rum och kom med förslag. Han satt och tittade rakt fram och sa att det inte spelar någon roll. Det är rätt jobbigt när man själv är på bra humör... jag menar även om man nu är väldigt trött, för det händer det att jag också är, kan man väl i alla fall prata och låta lite snäll/mjuk?

    Men nej, jag känner mig nog inte redo och vacklar fram och tillbaka i mina tankar. Är inte redo för 1. Barnen (kan knappt tänka tanken som sagt) 2. Vårt boende, var bara ca 1,5 år sedan vi flyttade hit, stort, bra läge och skulle bo betydligt mindre vid separation, barnen skulle inte längre kunna ha egna rum osv.

    Antar att jag inte är den enda som haft sådana tankar så intressant att höra hur ni andra agerat.
  • AndreaBD

    Ja, så kan det vara. Att du inte är redo att släppa det än. Det får ta den tid det tar. Det är ändå inte bortslösat att du ältar det nu, det är en process. Hoppas det löser sig.

  • Anonym (Förvirradfru)
    AndreaBD skrev 2018-02-25 22:43:06 följande:

    Ja, så kan det vara. Att du inte är redo att släppa det än. Det får ta den tid det tar. Det är ändå inte bortslösat att du ältar det nu, det är en process. Hoppas det löser sig.


    Ja, tänker att om jag tar beslutet att gå isär senare så kanske jag skulle ångra att jag inte gjorde det tidigare. Men ska försöka att inte tänka så mycket på det just nu, ingen idé att älta för mycket. Får se till allt det fina jag har istället och njuta av det. Känner jag en dag att nu får det vara nog, då får det bli så då.
  • AndreaBD
    Anonym (Förvirradfru) skrev 2018-02-25 22:48:17 följande:
    Ja, tänker att om jag tar beslutet att gå isär senare så kanske jag skulle ångra att jag inte gjorde det tidigare. Men ska försöka att inte tänka så mycket på det just nu, ingen idé att älta för mycket. Får se till allt det fina jag har istället och njuta av det. Känner jag en dag att nu får det vara nog, då får det bli så då.
    Visst, så kan det vara. Men jag tror det att man ändå måste vara hyfsat säker på det innan man agerar.
Svar på tråden Kan inte prata med min man