Så skönt att vara själv efter separation! Någon mer?

Så less också på att bo med en kvinna.

Kontrollbehovet.. Alla kläder överallt. Garderoberna överfulla och ändå klädesplagg lite här och var i hemmet. Kompromisslöseheten som ligger som en våt filt över förhållandet. Tjurandet och det dåliga humöret som kommer och går.. Oförmågan att kommunicera som en vuxen individ. Kravet på att man ska va nån slags tankeläsare. Självupptagenheten..

Sen ska man va terapeut också och lyssna och lyssna och lyssna och lyssna och lyssna på allt sambon har behov av att babbla om.

Aldrig det omvända! Det vore ju bögigt och omanligt men en man som är "needy" på något sätt. Man ska va som en känslolös robot utan egna behov, men så fort nån kärring på sambons jobb sagt nåt hon inte håller med om ska man blixtsnabbt koppla på det känslomässiga engagemanget.

Sen är det så himla jobbigt att va mamma tydligen så jag får ta så mycket ansvar för den biten också. Men hon vill ändå ha fler barn?

(Nä jag är inte bitter) Jag håller på att explodera!

När man tar upp det här då är oförståelsen total..

Min man är en fantastisk man men vi har för olika behov så det funkar inte längre. Vi kommer lösa detta på ett bra sätt och jag hoppas att han hittar någon ny kvinna för det behöver han. Det viktigaste är att vårt barn får det så bra det bara går, att jag har huset kvar så han har sin trygghet i det.