Vad är skäl nog att skiljas?

Det korta svaret är väl "när det dåliga med förhållandet överväger det som är bra".. Och man känner att man inte kan/orkar/vill göra något åt det "dåliga".

Vad som är en anledning för den ena behöver inte vara lila anledning för den andra.

Om du redan har listat upp föera anledningar och övervägande känner att du vill separera - så gör det. Många tror barnen blir lidande och till en början kan det vara en svår omställning. Men det är upp till föräldrarna att göra det bästa för barnen så dem mår bra.

Det är heller inte bra för barn att bo i ett hem där det inte finns någon kärlek mellan föräldrar. Barn är känslomässiga genier och känner av mer än vad vi vuxna tror.

Det är inte heller rättvist mot som partner att vara kvar i ett förhållande man inte själv vill vara i.

Jag och min man är båda skillsmässobarn. Mamma flyttade från pappa tidigt och jag har aldrig "lidit" eller hamnat i "kläm". Mamma och pappa har säkert bråkat X antal gånger men aldrig framför oss barn. Vi såg dem bara bråka när dem bodde med varann.

Min sambos föräldrar gick ifrån varann när han var 15år. Mamman hade vart otrogen och hennes ursäkt var "jag försökte leva kvar och tvinga mig att för er skull (sambon och papan).

Det var inte lätt för min sambo och han har haft svårt för tillit.

Jag och min sambo har vart tillsammans i 6 år. Väntar andra barnet. Vi vill vara med varann ocj älskar varann men vi båda är medvetna om att man kan växa ifrån varann. Man kan tappa känslor. Man kan bli kär i en annan. Man kan inte styra över sina känslor. Men vi båda är överens att innan vi sårar varann genom att exempel vara otrogen så gör man slut. Min partner kan självklart bli ledsen men jag behöver inte vara ett svin och såra honom. Han har trotts allt vart min kärlek (och är) och han är även far till mina barn.

Sätt dig ner och prata med din partner och tala om hur du känner.

Önskar dig ett stort lycka till och vad du än kommer fram till hopas jag ditt/ert liv blir bra

Först och främst så pratar man med sin partner. Mycket. Sen jobbar man på det. Hårt.

Är det ändå helt omöjligt, ja då får man väl separera och se till att alla inblandade kan ta sig igenom separationen bra.

Den som vill skiljas brukar ju hitta mer och mer fel ju mer den letar. Först behöver man ju liksom ändra det tankesättet lite. Som jag ser det, så de som gnäller över sin partner tittar bara på vad han eller hon inte gör, istället för att se det som görs. Små petitesser är inte skäl nog att skiljas kan jag tycka.

Tex en kvinna gnäller på att hon måste dammsuga varje dag och att mannen aldrig gör det. Där kanske hon först måste ändra sina krav och ändra så man bara dammsuger 2 ggr/vecka. Istället för att skiljas liksom... (ja det var bara ett exempel, men som sagt så brukar dessa personer hitta fler fel när de väl börjat)

Alla säger jämt att barnen är det viktigaste och att barnen kommer först, men när man väljer att separera är det ju inte riktigt så... Barn mår inte dåligt av att föräldrar inte knullar, de mår dåligt av föräldrar som slåss och skriker.

Ja, vad är skäl nog?? För mig var det att kärleken tog slut. När jag kände att jag inte längre ville vara nära min man, när jag blev äcklad av tanken på att pussa honom och jag mest var irriterad tog jag tillslut det beslutet att ge mig själv chansen att få känna kärlek/attraktion för någon och inte gå omkring så här resten av livet.

Bättre för barnen kan jag inte svara på... men eftersom jag känner mig piggare nu, känner att jag har mer lust att göra saker och inte drar mig undan lika mycket hoppas jag att barnen känner det också.

Vilket skäl som helst. Inget skäl också. Det finns inget alls som tvingar en kvar i relationer man inte själv vill ingå i. 

Tack för input. Åh vad jag tyvärr känner igen mig. :( skönt för dig att du vågade bryta upp! Har du kunnat känna kärlek o attraktion igen? Ibland undrar man ju om den förmågan dött totalt...

Ja, det har jag... tyvärr var den mannen gift så det blev inget av det. Men det gör egentligen inte så mycket, jag lärde mig att jag kan i alla fall.

Att man vill skiljas.

Har man barn så är man också deras förebild. Jag tror ingen skulle önska att deras barn offrade sin chans till ett lyckligt liv för någon annan, alltså ska man inte själv göra det.

När man inte vill att resten av ens liv skall se ut som det ser ut just nu tillsammans med denna person.

Jag tror inte att genom att prata med sin partner kan man förändra en. Jag i små konkreta saker som kanske ta mera ansvar för hushållet eller vad som helst konkret men det går inte att förändra ens personlighet. Och det är vad jag tror.

Om tex en person har mycket ilska och går och irriterar sig på en, för att man är nära till hands och man ta ut sina aggressioner på är det ingen idé att försöka vara till lags, en bra idé däremot att skicka sin partner dit peppar växer. Sådana personer har ingen insikt över sitt agerande, de är övertygade att felet ligger hos dig och dem bara reagerar på din dålighet.

Jag sa till min man i förrgår att jag vill skiljas av ovanstående anledning. Han sa OK och försöker utmåla sig som ett offer. Han tycker att det är mig det är fel på, jag irriterar honom och jag skall ändra mig och bli en bättre människa en som uppfyller hans behov bättre.

Det är visserligen sorgligt att skilja sig särskilt om man har känslor för sin partner med man få ta det goda så länge det varar och någon skit tänker inte jag tolerera. Det gäller som sagt för mig.