Ni vars föräldrar har dött

Min sambo var hemma med mig.

Jag grät oavbrutet varje dag i 14 dagar sen torkade ögonen ut.

Efter några dagar orkade jag inte gråta mer. Jag kunde inte göra nånting så jag köpte en handkontroll typ handhållen nintendo så jag skulle ha något att ockupera gråten och sorgen med.

Det första året är värst för då ska man gå igenom alla högtidsdagar.

Sorgen finns alltid där men det blir lättare.

Nu är det nio år men fortfarande tungt och jag kan fortfarande gråta.

Och såna hagalna svin folk blir när någon dör. Så många bråk. Sen har man ett antal släktingar färre. Den naturliga hophållaren är ju borta och folk slutar höra av sig.

Mina vänner och arbetskamrater hjälpte till med tröst och närhet.

Blundar och tänker på annat. Har insett att livet är grymt och jag kan inte påverka det. Mina vänner som får ta smällarna när jag blir för ledsen.

Jag har ju en förälder kvar. Kanske det underlättar ändå? Då måste jag liksom fokusera på att ta hand om henne förutom mina egna barns sorg. Det är svårt att hinna bryta i hop då.

Genom att redan vara/bli superwoman. Fixade allt runtom, såg till att alla andra hade det bra, sedan stack jag för att plugga. Jag hade inte tid eller ork att vara ledsen eller känna något (det kom senare).

Japp. Efter 17 år gråter jag numera sällan, men kommer tankarna ibland, kan ögat fortfarande bli vått...

Jag var 12 när mamma dog, blev helt känslokall, typ som i chock. Tog några år innan det släppte (fick ingen hjälp)

Var 23 när pappa dog, typ samma där, satt och spelade MMORPG när jag fick samtalet, sa till mina vänner att pappa precis dött, sen spelade jag vidare. Grät på begravningen när jag såg mina syskon gråta.

Nu är jag 34 och känner ofta sorg över att mina barn får växa upp utan mormor och morfar.

Min mamma dog för 4 år sedan och jag var ensam i allt. Bröderna bor långt bort och pappa och mamma var skilda, dålig kontakt med pappa.

Jag hade fullt upp med att fixa allt praktiskt. Låg dessutom i separation samtidigt, med barn osv...

vi hade varit tillsammans i 10 år. Jag var TVUNGEN att hålla ihop. Sorgen kom sen, eller så har den inte ens kommit än. Jag la locket på länge. Men gick hem från jobbet och har varit sjukskriven sedan augusti. Det var väl allt som kom ikapp mig tilllslut. Sorgen kommer då och då.

Jag vet fortfarande inte hur jag klarar det.

Miste min Mamma för några månader sedan. Smärtan och sorgen är total.

Men på någotvis överlever jag. Vissa dagar helt okej. Andra dagar drunkar jag.

Man kommer nog aldrig över det... Nu 4.5 år senare vill jag fortfarande ringa henne mer eller mindre varje dag. det är inte lätt... Kan fortfarande gråta ibland. 

Men jag försöker koncentrera mig på det fina, den underbara relation jag hade med min mamma. 

Min mamma dog plötsligt utan förvarning. En stroke... Min syskon bor utomlands och jag och min pappa har sådär relation sedan mina föräldrar skildes.

Men sanningen är att man måste klara det. De flesta av oss kommer förlora våra föräldrar under vår livstid. Och även om man inte förstår hur man kan leva utan dem så måste man göra det.. 

Sorgen kommer jag aldrig över, den är jämnt fördelad över tid. Man får leva med den och vara tacksam för den tid som varit. Lever helt i det förflutna. Men är även fullt upptagen med en rad tilltagande bekymmer och svårigheter som uppstått  sedan dess. Då jag år ensambarn och ej träffar släkt eller andra kan man inte göra så mycket mer.

Min pappa gick bort för 4 år sen i september.

Har syskon som fanns där. Även partner då.

Men trots åren går är det vissa dagar tuffare än andra. Högtider är inte alls lika roliga längre..

Finns dagar man förstår. Andra dagar förstår man fortfarande ingenting. Brukar vara den sista för mig mest..

Förlorade min mamma för 4 månader sedan och sorgen är fortfarande där... den kommer och går 

Låter väldigt tufft :( 

Men vem bråkade om arv (som jag antar det rör sig om) ifall det finns en arvinge och inga syskon? Antar att du var enda barnet? Låter inte klokt att folk tror sig ha rätt till ditt arv :/

Min pappa dog för snart 12 år sedan (väntat dödsfall, han hade cancer). Min mamma finns kvar men hon är alkoholist och vi har en väldigt ansträngd relation.

Man klarar sorgen för att man måste gå vidare. Det finns ju liksom inga alternativ... Min bror var det som hjälpte mig mest, att vi hade varandra, men även mina vänner. Har ingen stor släkt i övrigt. 
Jag tänker nuförtiden att det faktiskt är meningen att föräldrar ska dö före sina barn. Det vore ju fruktansvärt att överleva sitt barn. Och sen har jag gått och pratat med en psykolog i ett par år efter att pappa försvann, det rekommenderar jag varmt...

Hade inte barn när pappa dog men har det nu, och det är väldigt trist att mitt barn aldrig fick träffa sin morfar. De hade verkligen älskat varandra... 

Jag är ensambarn och genomgår just nu en outhärdlig sorg efter att min mamma nyligen gått bort. Jag vet stundtals inte vart jag ska ta vägen. 

Min mamma dog i höstas, bara 58 år. Jag är ensam barn. Jag var vid hennes sida in i det sista. Det har varit en tuff tid. Början av året gick jag under. Nu kämpar jag mig tillbaka. 

Låt det ta tid. Det tar tid. En dag kommer du bara att komma på dig själv med att inte ha tänkt de där jobbiga tankarna på flera dagar. Och sen kommer du att kunna skratta och le åt minnen istället för att gråta över dem. Det blir som att bara det fina finns kvar. Men det tar tid. Tillåt dig själv att bryta ihop. Glöm inte att vara snäll mot dig själv, men försök att ändå leva på som vanligt. Din mamma betydde inte mindre för dig bara för att du inte lägger dig under täcket och gråter hela dagarna. Även om det är okej att göra ibland såklart. Kram <3 

Pappa dog tidigt och har bleknat i minnet. Mamma dog för åtta år sedan och jag tänker på henne ofta. Häromnatten var hon med i en dröm och var precis som hon brukade vara. Lite underfundig och skämtsam. Ibland brukar jag komma på mig att det här måste jag ringa och berätta, det skulle hon skratta åt. Men jag har inte kvar henne att ringa till. 

Mina föräldrar dog för en massa år sedan aldeles för unga. Var naturligtvis jättejobbigt och sogen finns fortfarande kvar. Det som har hjälp mig är att båda var väldigt sjuka på slutet. De slipper lida längre. Sen också att jag har ett ansvar för mig och min familj. Livet måste gå vidare.