Han vill ha mig men ändå inte - är han oärlig mot sig själv?

Efter mycket grubbel och reflektioner den senaste kvällen vänder jag mig nu i hit och hopp om att få lite klarhet i min ganska udda relationssituation.

Jag har de senaste fyra månaderna träffat en kille som jag fattat stort tycke för. I början av relationen sågs vi endast sexuellt och det var vi båda på det klara med. Men redan någon månad därpå började vi ses av andra skäl än sexuella. Vi insåg ganska snabbt att vi funkar bra ihop inom andra områden också och att vi har väldigt mycket gemensamt samtidigt som vi också är väldigt olika. Vi har helt enkelt utmanat varandra i livets många och stora frågor samtidigt som vi har utvecklat, drömt om och planerat allt vi har gemensamt. 

Relationen utvecklades fort och redan efter den första månaden hade vi bestämt att vi ville göra en lång bilresa ihop senare i år så vi köpte en bil ihop (JA, efter en månad. Jag blev chockad själv över hur jag kunde få för mig nåt sånt, han med, men det kändes bara rätt med varandra). En och en halv månad i relationen gjorde vi vår första weekendresa ihop, utomlands. Vi bor på skilda orter så vi har "bott" hos varandra i omgångar, jag mest hos honom. Han har till och med bjudit in mig till att bo hos honom i sommar. Ja, ni hör ju. Mycket har utvecklats på kort tid och vi känner verkligen starkt för varandra. När jag har pratat om detta med honom, att jag faktiskt känner mig kär i honom, då är han rak och snabb och tydlig med att vi bara skulle vara vänner ju (här refererar han alltid tillbaka till vår sexuella relation i början), och att han inte är intresserad av någon kärleksrelation.

Det är här som jag blir mycket förvirrad. För å ena sidan säger han rakt och tydligt att han bara vill vara vän med mig men å andra sidan ger han mig signaler som tyder på det motsatta: 

- ger mig kärleksfulla komplimanger

- säger att han har förändrats till det bättre sen han träffade mig och att han aldrig vill tillbaks till den han var för några månader sen (läs: sexmisbrukare som endast ägnat sig åt flyktiga möten och relationer)

- säger att jag är den enda som accepterar och respekterar honom för den han är och att han känner sig lyssnad på för en gångs skull (han har vissa åsikter som ej anses vara pk, och jag försöker förstå mig på det typ)

- han spelade upp låten "Right down the line" med Gerry Rafferty för mig en gång och sa att den beskriver mig och att han alltid tänker på mig när han hör den (lyssna på låten och ni kommer förstå varför den här killen ger mig huvudvärk...)

- och det senaste: han skrev ett kärleksbrev till mig (på franska, på en skrivmaskin.... jo tjena, vi är bara "vänner") där han i princip lyfter mig till skyarna och beskriver hur mycket jag betyder för honom och att han alltid kommer finnas vid min sida.

Ååååhhhhhhhhh... jätteromantisk. Han är ju uppenbarligen kär också, eller hur?! Men nej. Varenda gång vi ska reda i vad vi håller på med så säger han att alla de sakerna jag listat ovan endast är något han gjort i egenskap av en bra vän. Och jag kan inte köpa det alltså, jag känner inte att han är ärlig mot sig själv, varför jag också varit kvar i relationen fastän jag är oerhört ledsen över att vi inte kommer vidare. Till slut så fick jag nog och sa att jag inte klarar av den här limbon av kärlek och vänskap som pågått i tre månader. Jag förklarade vad jag kände. Att jag vill ha honom och att jag vill utforska "mer" med honom, och om han vill gå den riktningen med mig skulle jag bli glad men om han inte vill så får jag respektera det och släppa det här. Hans svar var som vanligt: "jag vill bara vara vänner, inte ha någon kärleksrelation". Så där vart det slut för mig, för jag orkar inte plåga mig själv och hoppas på nåt mer för att bara bli besviken.

De senaste dagarna har jag dock grubblat ihjäl mig, för jag känner att han omöjligen kan vara ärlig mot sig själv om att han ser mig som en vän när han beter sig på det viset jag nyss beskrivit. Vad är hans problem? Jag anar ju en stor osäkerhet och rädsla hos honom, att han inte vågar binda upp sig, han har själv sagt att han inte har tid, ork eller energi för ett förhållande just nu och att det finns annat han vill göra först, innan dess. Men helt ärligt så känns det endast som något han intalar sig själv för att han är är rädd för vad det vi har innebär? 

Såååå till min stora undran, hur tolkar ni hans beteende? Snälla, hjälp mig analysera för jag är så rädd att hans osäkerhet förstör något som skulle kunna bli helt amazing. Kan inte släppa att det ska vara över.