Är jag ensam? (psykisk ohälsa,missbruk)

Jag vet inte riktigt var jag ska börja men jag försöker att beskriva lite nedan om mig själv och hur min situation ser ut och vad jag tänker om den:

Jag är en man i 30 års ålden, jag har missbruksproblem läs beroendesjukdom sedan ca tio år tillbaka. Mestadels alkohol och thc samt många centralstimulanta de senaste åren i samband med de två förstnämnda. Blandat helt enkelt. Kom detta så har jag upplevt symtom som enligt psykiatrin kallas för schizo affektiva syndrom eller drogutlöst psykos syndrom.

Det innebär helt enkelt förföljelsemani , rösthallucinationer och allvarlig nedstämdhet som i stunder yttrat sig i total apati.

Ny insikt och vilja att ta livet i sunda vägval har infunnit sig nu men symtomen kommer och går och i stunder då de är som kraftigast så är det väldigt svårt för mig att hålla kontrollen över mitt vardagliga liv.

Med det sagt så är mina tankar väldigt skeptiska till vetenskap om psykologi och diagnoser. Stundtals så känns det som"paranormala" krafter förföljer mig och vill mig illa. Jag har medicin och kontakt med psykiatrin men jag är desperat nu på att hitta någon som går igenom liknande scenario. Det finns upplevelser som inte går att förklara utan att låta galen . Man föds, sedan väljer man hur man ska leva och jag anser att valen utformar hur livet ser ut (kanske en självklarhet för de flesta) men jag har saknat konsekvenstänk och inte riktigt trott på det.

Är det försent att börja om?

Får man en hundrade chans efter allt man ställt till eller ska man sluta kämpa och inse att man är körd? Jag vet inte vad jag tror om specifika religioners bestämmelser men för att citera en person jag talat med så "världens elände är en realitet" och låt oss säga att det citatet förvisso har en väldigt negativ ton så ligger det sanning i det. Det är också grunden till att jag spånar om negativa krafter som kan liknas med "ondska". Håller den på att ta över ? Nu ska jag sluta skriva innan jag spånar iväg för mycket. Men för att avsluta detta inlägg så är jag verkligen i nöd av råd och tips på hur man ska klara av verkligheten utan att tappa kontrollen och impulsivt skada sig själv.

Ni som orkat läsa mitt gnäll fram hit tänker "det låter som att du bör prata med en psykolog eller söka akut psykiatrisk hjälp" men låt oss bara för en gångs skull se bortom psykiatrin. Jag gör vad jag kan där men om det finns en underliggande fara som faktiskt drabbar människans själ pga dåliga val, synder , snedsteg ,ja vad man än vill kalla det. Hur ska jag gå tillväga för att rädda den?

Tacksam för svar. Kritik. "Bedömning", en elektronisk kram, vad som helst :). Är jag ensam?