Ditt liv togs ifrån dig

Det här hade jag kunnat skriva ord för ord, utom att det för dig handlar om en älskad syster och för mig om ett älskat barn.
Tänk att sorgen som är så olika så individuell, ändå är så lika.
Det var två år sen lite drygt mitt barn dog och det är två år sen du förlorade din syster, men ändå inte, för precis som du är jag övertygad om att dom vi älskar finns kvar nånstans och dom väntar på oss när det blir vår tur, men än är vi inte välkomna, 
Vi har ett liv att leva först, det är vad dom hade velat.
Jag är bara så ledsen att du behöver gå igenom det här.
Jag hoppas att du kan finna tröst i känslan av att dom vakar över oss och dom finns kvar.
Häromkvällen var jag ute med min hund och det finns en gatlykta precis där min hund ofta vill stå en stund och nosa.
Ibland när vi står där min hund och  jag så släcks eller flimrar lampan till.
Så var det i fredags och jag sa är det du R (mitt barn) mår du bra, har du det bra.
Lampan flimrade till då.
Så jag fortsatte och sa det mitt hjärta kände, jag sa "Jag älskar dig ingenting, inte ens döden kan ändra det"
Då lös lampan upp, starkt och klart.
Då blev jag alldeles varm i hela kroppen, trots att det blåste hårt och kallt.
Sånt ger mig tröst och det var bara ett av många exempel på hur han visar sig och söker kontakt.
Sen får var och en tro som hen vill, men för mig är det här bevis nog gott.

Får jag fråga vad som hände med din syster? 
Sorgen är en manifestation av din kärlek till henne, på så sätt vacker på sitt vis.
Hon fanns, hon var viktig, hon är älskad. 

Tack för dina fina ord, dom värmer mig.
Så fruktansvärt med din syster det måste ha kommit som en total chock.
Jag kommer aldrig förstå hur man kan ta någons framtid från någon och inte bara det, även lämna anhöriga kvar som också får sin framtid förändrad för alltid.
Hur kan man ta sig den rätten, helt obegripligt.
Jag beklagar verkligen.

Du och jag verkar tro ganska lika om livet efter.
Jag läser just nu en bok som heter "Min son och livet efter detta", finns även en blogg om honom som hans mamma startat.
Jag tror väl inte på varje ord men det är en bok som ger tröst och en hel del tror jag på.
Ett litet lästips.

Har du varit hos ett medium nångång?
Jag gick till en och jag hade en tid på eftermiddagen hos henne, när jag kom dit klagade mediumet och sa att nästa gång skulle jag få komma direkt på morgonen.
För min son hade kommit dit redan på morgonen sa hon och drällt omkring henne och väntat på att jag skulle komma, han hade varit så ivrig. 

Hon berättade att min mormor hade varit mycket hos mig, hon ville trösta mig men visste inte hur.
Hon berättade om ett fotografi som R ville att jag skulle ta fram och sätta på hans minnesbord, nu hänger det i förstoring ovanför bordet. 
Och hon hälsade från min döda moster med hennes namn som är ytterst ovanligt.
Och mycket mer, men det bästa var att min son sa att han mådde bra nu och att han inte hade haft ont eller varit rädd när han dog, det hade gått så fort och han hade inte fattat själv hur sjuk han var.
Då kom tårarna, för det hade varit min största rädsla.
Det var fantastiskt och jag mådde så mycket bättre efter det mötet.

Precis som du så är jag inte längre rädd för döden, hur kan jag vara det när så många som jag älskar finns där och väntar på mig, framförallt får jag återigen vara med min son då. 
Men först har jag ett liv att leva här. 

Just den känslan, önskan om att det vore man själv istället som hade drabbats, den känner jag igen.
Ge mig sjukdomen, gör mig till kanonmat i Syrien eller låt mig gruppvåldtas till döds, vad som helst, bara låt honom få leva, vad som helst.
Jag har bett, vrålat, gråtit, förbannat och tiggt, men det går inte att förhandla med döden. 

Min son dog i influensan som skapade en lunginflammation som i sin tur gav en akut blodförgiftning.
Han gick från frisk till död på 48 timmar. 
Han kom från mig, jag har burit honom inom mig och han bar mina gener, när han dog, så dog också en bit av mig, det var som en vital kroppsdel slets bort från mig.
Och när jag begravde honom så begravde jag också en del av mig själv.
Idag lever jag som stympad, men jag har lärt mig att det går att leva även som stympad, men det blir aldrig som tidigare, jag kan aldrig bli hel igen. 

Ta hand om dig och kram på dig.