Känner mig så ensam

Det låter som du har kompisar, inte vänner. Det är inget fel på att vara kompisar som pratar ibland och umgås och kan ha roligt ihop men det är inte samma sak som nära vänner som ställer upp för varandra, men det är inte samma sak.

Jag har själv en massa kompisar men bara två vänner. Min man och min mans syster som jag umgåtts med ända sedan vi var i dagisåldern.

Så jag förstår att du känner dig ensam trots att du rent tekniskt kanske inte är helt ensam.

Att det inte är riktiga vänner egentligen behöver inte betyda att det är dåliga människor eller en dålig relation du har med dem. Det är inget fel att du fortsätter umgås med dem, ha skoj ihop, prata lite skit, men det finns inget som säger att du behöver ställa upp så värst om någon av dem skulle få det svårt i framtiden. Inte som hämnd, utan för att du helt enkelt konstaterat att de är inte dina vänner, bara dina kompisar. 

Jo, om man inte är vänner då. Jag skiljer på vänner och kompisar där. Men jag vill säga att det inte är något fel att bara vara kompisar, och ha lite ytligt umgänge. Det verkar som att ts har kompisar inte vänner, och det är synd att det är så, men jag försöker få fram att man inte behöver bryta ändå eller att kompisarna är dåliga människor för det. "Bara" inte så nära som man kanske trodde.

Jag har vart med om svåra situationer jag med så jag vet vilka som är mina vänner och vilka som bara är kompisar. Jag har två vänner och två dussin kompisar. Jag var ganska bitter över detta men jag fann mig i att det här är människor som uppskattar mig och jag uppskattar tillbaks och det är ändå bra människor men inte alls så nära som jag trodde. Kompisar inte vänner.

Nu skulle jag ju givetvis inte använda det uttrycket inför dem, och det är inte uttalat men jag har funnit mig i att det är så det är.