Richard1986 skrev 2018-03-04 23:22:47 följande:
Jag tycker att ni båda reagerar väldigt moget. Ni förmår att vara kloka och empatiska mot varandra i en situation där era viljor går isär. Det är en styrka.
Nej det är ingen idé att hålla på och älta någon skuldfråga och frågan om att/om/hur man skulle skyddat sig osv när man redan är gravid ! Det tänket för inget gott med sig, varken för dig eller för honom, snarare riskerar det tära på förhållandet ännu mer och göra att man i långa loppet blir bitter på varandra.
Jag kan säga ärligt att jag känner fler män som reagerade med bokstavligen talat skräck när dom fick veta att dom skulle bli far. Även i fall när graviditeten var planerad. Det är ju nästan den enda situationen i livet som vi män av biologiska orsaker inte kan ha någon som helst kontroll över så jag tror inte att det är så konstigt att man lätt känner skräck, maktlöshet och ibland kanske till och med förtvivlan och panik. Med det inte sagt att det alltid slutar dåligt för det gör det verkligen inte alltid.
Jag skulle vilja hävda att din sambos reaktion är ganska vanlig. Man känner ofta att nej snälla inte nu, det var ju så mycket mer man skulle ha velat göra, hinna med och uträtta. Men barn kommer sällan när det är 100 % lägligt. Och föräldrarna kan fortfarande ta en utekväll eller hemmakväll med grabbarna eller tjejerna då och då och man kan göra den årliga resan med kompisarna ändå. Man får bara lära sig att planera och strukturera sitt privatliv bättre än man tidigare gjort. Det är något alla föräldrar får lära sig själva vare sig man blir förälder vid 20 eller vid 40.
Ofta släpper en del av mannens oro under graviditetens gång och man känner stor lycka under förlossningen trots att man varit allt annat än positiv till en början. Ibland blir det inte så men det där är så individuellt från par till par.
Mamman till mitt första barn och jag hade inget seriöst förhållande men hamnade i situationen ändå så jag var helt frånvarande under stora delar av graviditeten och sa en del saker som jag i efterhand ångrat. Jag var ej med på förlossningen den gången. Våran kontakt blev bättre i efterhand för dotterns skull men idag är den bara sporadisk. Dottern och jag har däremot bra kontakt.
När min fru väntade våra första barn (tvillingar) så var jag väl inte så negativ men en konstant nervös och orolig. Både för framtiden och för min frus välbefinnande. Det blev bättre efter förlossningen då vi blev en familj på 4 men då var vi tillsammans och hade ett ordnat privatliv. Så var inte situationen med mamman till mitt äldsta barn.
Man utvecklar nästan alltid starka föräldrakänslor för sitt barn förr eller senare även om graviditeten inte var planerad. Det behöver du nog inte vara orolig över, men tyvärr funkar inte alltid kontakten mellan föräldrarna. Risk finns under småbarnsåren om man inte har ett stabilt förhållande men det får jag intrycket av att ni har ?
Vi har haft upp och nedgångar under förhållandet men alltid klarat oss igenom det och gått vidare. Vi har alltid känt att vi vill vara med varandra och aldrig velat ge upp om förhållandet. Det jobbiga nu är att vårt förhållande inte är lika dant. Jag ser på honom att han tänker på det här konstant. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra för att han ska må bättre. Han tror inte han kommer ändra sig under graviditetens gång men som sagt han kommer ta sitt ansvar. Det jag vill mest av allt är att vi ska vara en lycklig familj, att vi fortfarande ska vara kära i varandra och känna lika mycket kärlek för vårt barn.
Ville du inte ha det första barnet på grund av att det inte var rätt tjej eller var det för att du inte var redo för barn just då? Hur lång tid tog det innan du kände att du ville ha barn på riktigt?
Vad skönt att allt kändes bättre efter förlossningen och ni blev en familj!
