Någon mer som inte reagerar "som man ska" på bedövning?

Bedövning i form av sprutor har aldrig fungerat normalt på mig, de två enda (mycket små och "ytliga") operationer jag gjort i mitt liv (när jag var 9 och 16 år) kan jag fortfarande få mardrömmar från då läkarna efter många bedövningsförsök tyckte typ att "nu måste det ju garanterat vara bedövat, det är nog bara psykiskt" och körde på.

Min tandläkare har numera rutinen att ska jag laga nåt så lägger han 3-dubbel dos bedövning, skickar ut mig i en timme medan han tar en annan patient, och sen brukar bedövningen faktiskt ha tagit (ja, det tar betydligt längre för bedövningen att släppa sen också än för "normala" människor, så det har aldrig varit något problem att laga så långt efter). Så jag har nu senaste åren äntligen lyckats bli av med min tandläkarskräck.

Medan datumet då jag och min man hade bestämt att jag skulle sluta äta p-piller kröp närmare fick jag dock mer och mer panikkänslor, typ tänk om de tvingas göra snitt och inte vill söva mig? Jag vet ju inte ens hur jag ska förklara problemet?? "Hos min tandläkare är det såhär" känns inte som mycket att komma med =/ Och vem ska man ens säga det till i förväg? Nu äter jag p-piller i smyg på jobbet och så kan det ju inte fortsätta.. jag vill ju liksom att vi ska ha barn egentligen...

Så, jag undrar väl mest om någon har haft det liknande? Eller om typ "halvimunitet" mot bedövning kallas något särskilt? Kan man få det utrett på något sätt så jag skulle kunna känna mig (i alla fall i teorin) trygg med att läkarna har koll på problemet och vad det innebär när det är dags? Jag vet att man kan få Aurora-samtal vid rädsla när man väl är gravid, men just nu vågar jag inte ens ta mig så långt... tänker även att om man ska göra någon utredning kanske det endast kan ske innan då man inte vill utsätta barnet för experimenterande med bedövning eller vad en utredning nu skulle kunna innebära?