Jag tror att jag har tappat det helt.
Hej! Snälla inga dömande svar nu om mig som bonusmamma.
Lång historia.
Jag lever med en man sedan två år tillbaka. Han har tre barn sedan ett tidigare förhållande. Jag har tre barn.
När vi träffades har han alltid barnen och jag hade mina varannan vecka. Vi träffades allihopa under helgerna och jag bodde hos honom de veckor jag inte hade mina barn.
Hans ex, fick jag veta, var tablettmissbrukare med en smärtproblematik och många års helvete för barnen då hon kunde somna var som helst, "balla ur" inför andra vuxna, misshandla pappan framflr barnen, inga regler mm mm.
De blev anmälda till soc pga misstänkt omvårdnadssvikt hos mamman. Detta skedde 2013. Utredningen lades ner men de separerade så småningom.
Man hade för avsikt att ha barnen varannan vecka men det fungerade aldrig då mamman ständigt ställde in.
Jag förstod nog inte hur allvarliga problemen var utan tyckte jag och pappan gjorde ett bra jobb med barnen och var lyckliga ihop.
Men sedan vi flyttade ihop har hon ställt till det på alla sätt man kan tänka sig. Två av hans barn lider av ångest och jag stöttar och hjälper och pappan är världens bästa pappa.
Exet skriver hemska saker till oss båda samtidigt som hon bombarderade mig med bilder från deras liv ihop och berättade både om hur hon lärt upp honom i sängen och hur hon bjöd på resor till vilket som han var som var otrogen mot henne. Han förnekar detta helt och menar att hon bara har en sjuk gärna.
Jag blockerade henne I oktober från alla håll. Hon ska inte nå mig mer då jag märkte att jag höll på att bli utbränd av alla tokigheter. Kan berätta några sen om någon orkar läsa.
Nu sitter jag här i ett hus med hans barn på heltid. De har sporadiskt umgänge med mamman och varje gång de har det så blir det kaos. Barnen mår dåligt och är vända mot oss, mot mig. Säger hemska saker till mig. Skriker på mig.
Pappan gör sitt bästa för att hålla lugn i familjen.
Soc är inkopplade ggr flera de senaste åren med samarbetssamtal som inte gick att fullfölja med henne då hon ständigt hade ursäkter för att inte komma på möten.
Två år. Men med soc. Bråk med henne. Barn som mår dåligt. Jag mår dåligt. Pappan mår dåligt. osv.
På torsdag startar en rättslig process där pappan söker ensam vårdnad.
Jag har tänkt att äntligen ska det bli lugnare! Vi tar kontrollen och ansvaret som soc rekommendat.
Men kan man få till det så att hon inte får kontakta mig eller pappan på något sätt?
Umgänget har hon ju rätt till men så som hon pratar inför barnen om oss är inte okej.
Jag har bett pappan att säga åt henne på skarpen att hon inte får prata så, då får hon inte kontakta oss.
Men han bara ignorerar det dåliga beteendet. Vill inte göda det genom att gå in i en diskussion.
Jag har mina egna bekymmer. Jobbar treskift och har en pappa med nydiagnostiserad cancer, en dotter med autism och Adhd och ska liksom då allt at gå ihop.
Har jag fått göra om allt har jag fortsatt vara särbo men det är inget alternativ nu då vi måste skapa en trygghet, ett lugn och en förutsägbarhet för barnen. Dessutom älskar jag honom och barnen.
Jag känner att jag håller på att tappa det helt. Vill bara sova. Ångest av att hans barn ska komma hem. De påminner mycket om sin mamma och jag vet att det inte är deras fel. Jag känner det som att jag håller på att bli sjuk i huvudet. Det är bara gröt och mos där inne.
Orkar inte socialisera med vänner. Sjukskriven 2 veckor nu från jobbet eftersom jag brakade ade ihop.
Kan det bli bra? Jag gör allt jag kan. Behandlas för depression, går i terapi. Gått på alla möten med soc en gång i veckan eftersom hans barn inte mått bra.
Jag har bara kört på och nu är jag slut.
Vet inte vad jag vill med detta men kan man få till detta på något sätt så hon inte trakasserar oss med massa skit?
Alla råd är välkomna! Eller bara någon att bolla med.
