Första barnet BF november 2018

Hej allihopa.

En nervös tjej som skriver sitt allra första inlägg här på familjeliv. Jag vill gärna vara med i denna gruppen då det verkar som att det allra största i livet äntligen händer mig och min sambo, jag plussade i förra veckan och vågar fortfarande knappt tro det är sant! Jag är 27 och min kille är 21, jag slutade med piller i mitten av oktober ifjol och vi har försökt aktivt bli gravida sen januari i år. Jag trodde aldrig vi skulle plussa så här fort med tanke på att jag ätit p-piller i över 10 år och vi även har fertilitetsproblem i familjen så detta är verkligen en underbar nyhet. Alltihop är så himla överväldigande och jag tog nog tre test innan jag vågade tro att det är sant. Min sambo blev så glad så han blev tårögd och han har kallat miraklet för bönan från första stund <3 enligt Natural Cycles är jag i vecka 6 (5+0) idag och jag känner mig trött exakt hela tiden och har ett galet luktsinne. Humöret svänger på en millisekund känns det som och tårarna är ständigt nära haha.. Jag trodde jag hade blivit galen innan jag tog testet så det var skönt att veta att det finns något som orsakar detta konstiga mående. Mat är äckligt och jag har ingen matlust men kämpar på med att äta. Inget desto större illamående dock så det är jag väldigt tacksam över! Känns pirrigt och overkligt att skriva det här inlägget..

Kram på er alla och grattis till era plus! <3

Hur mår ni alla? Jag mår oförskämt bra faktiskt, så bra att jag började tro att jag inte alls var gravid längre. Jag nojade så mycket att min älskade sambo insisterade på att jag skulle ta ett test bara för att jag skulle kunna lugna ner mig. Testet visade starkt positivt och bara någon timme efter att jag tagit det slog världens illamående på och jag blev konstigt nog bara tacksam över det haha! Den 11.4 är det äntligen dags att se den lille på ultraljud, jag orkade inte vänta till RUL så jag bokade in ett tidigt ultraljud på privat klinik. Men nu är jag ju så himla nervös inför det och tankarna löper amok. Jag är livrädd för att vi inte ska höra ett hjärta slå, men det kanske är helt normalt att oroa sig över allt och inget?

Skönt att läsa att det finns fler med likadana tankar som en själv. Jag försöker att inte läsa så mycket om just missfall och sånt nu för jag är sjukt lättpåverkad verkar det som. Ju mer jag tänker på det desto mer nojar jag så jag kör faktiskt lite out of sight out of mind metoden just nu hehe. Jag tycker dagarna sniglar sig fram, vill bara att det ska vara nästa vecka nu så vi kan få se att allt är bra med bönan!

Nu är vi i vecka 10 (9+3) och jag mår oförskämt bra. Nästan så jag inte tror på att jag är gravid men jag bestämde mig efter VUL i vecka 7 att nu måste jag sluta noja över det här. Jag lider av ångestsyndrom och panikattacker och är en mästare på att övertänka och katastroftankarna tar lätt över om jag inte försöker behärska mig. Jag kan liksom ändå inte påverka hur det går, så därför försöker jag vara lycklig nu över det faktum att jag faktiskt är gravid och får må så här bra. Vi hade inskrivning på mvc för två veckor sedan och fick världens härligaste barnmorska. Samtalet var över en timme och så fick vi tid till RUL den 17.5 på min födelsedag, då är jag i vecka 13 :)

Idag ska jag till läkaren för en massa blodprov och urinprov, inte så himla kul kanske men så tycker jag allt som rör bönan är spännande. Hur mår ni nu?