Min pojkvän säger att han ”är sån” - depression

Hej. 

Nu vet jag inget om den här killen, men jag har ju själv gjort liknande saker som killen här gjorde. Jag har det man förut kallade aspergers syndrom, vilket linnebär att jag kan bli dränerad fysiskt och mentalt av umgänge med andra människor. Har jag umgåtts med människor, exempelvis på en fest eller på dagen, så kan jag behöva allt mellan några timmar till några dagars tid för återhämtning. Jag kan även drabbas av depressioner, från korta till lite längre sådana.

I mitt tidigare förhållande hade vi detta problem, där min sambo var väldigt social, och jag tyckte visserligen om umgänge, men behövde mycket tid ensam för att få samla energi och "få tyst i huvudet" efteråt. Då hade jag inte fått min diagnos ännu, så det blev ju givetvis många bråk om detta. Jag kunde heller inte förklara vad det berodde på. Jag älskade henne djupt, men förstår nu i efterhand att hon givetvis kände sig oälskad. 

Det slutade väldigt illa med otrohet från hennes sida, och jag mådde väldigt dåligt. Jag skambelade mig själv. Men efter att ha genomgått utredningen och fick diagnosen, samt en massa samtal med psykolog har det lett till en större självförståelse och insikt: 

Vissa människor har olika behov helt enkelt. Är man beredd att förstå sin partner och försöka mötas halvvägs kan man klara det. Är man däremot inte beredd att kompromissa eller förstå, ja då blir det svårt. 

Du måste ta dig en funderare över hur mycket du älskar din partner, och vad du är beredd att göra för att få förhållandet att fungera. Kommer du fram till att det inte är värt det, så bör du lämna honom. Hur som helst kanske du inte behöver ta det personligt. Han kanske älskar dig djupt, men behöver tid ensam för att kunna orka?

Är det bra mellan er när det väl är bra då?

Jodå jag kunde vara romantisk, men kanske inte enligt normen eller hennes sätt att se på saken. Jag har ju fått "lära" mig vad som är rätt, och det tar extremt mycket energi. En vanlig missuppfattning är att vi "aspies" inte har några känslor, vilket är helt fel. Vi har väldigt mycket känslor, och det kan vara otroligt frustrerande och ledsamt när jag inte kan göra mig förstådd eller få fram mina känslor. Det har blivit många missförstånd genom livet.

Att han svarade så som du tycker verkade som att han "ryckte på axlarna" kan vara en typisk signal för asperger. Jag är likadan, då jag tar saker ganska bokstavligt. Om någon frågar: "Mår du bra?" så svarar jag på frågan utan vidare omsvep. Vill man veta mer måste man ställa specifika frågor. 

Jag bara gissar här såklart, men några andra frågor av rent intresse? 

Har han svårt med ögonkontakt? 

Har han väldigt specifika intressen som han "snöar in" på?

Är han lojal? 

Måste du ge tydliga instruktioner och förklara saker väldigt ingående om något ska göras?

När man är deprimerad blir man ofta just tillbakadragen och vill inte ha med någon att göra ( i alla fall inte jag ), men jag uppskattade såklart sms eller en kram för att få bekräftat att jag fanns och att någon tänkte på mig. 

Vet du om han har gjort någon utredning?

Nya idéer / maniska tendenser som växlar vecka till vecka kanske? 

Typiskt tecken, jag är ju sån. Ena veckan vill jag lära mig allt om opera, så då läser jag och lyssnar på allt jag hittar. Nästa vecka vill jag skriva en bok, men tröttnar. 

Hatar "small talk"? -check på den! 

Samma med mig. Jag har oerhört svårt att prata om triviala saker, framför allt sånt som jag inte är intresserad av. Har du märkt om han kan prata länge och mycket om saker han själv är intresserad av, men blir tyst och lite "vilsen" när ämnen berör sånt han själv inte bryr sig om eller förstår? 

Att "zona ut" när något är ointressant har jag gjort hela livet. Jag har vänner som sagt att det syns DIREKT när jag är ointresserad eller om ämnena blir för "lätta". Jag försvinner helt liksom. 

Läs lite om aspergers syndrom. Det finns väldigt mycket info på nätet, och forskningen har kommit rätt långt, 

aspergers-syndrom.se/aspergers-syndrom-symtom.html

www.autism.se/diagnoskriterier%5E2

Denna passage är rätt talande : 

"...bristande modulering av socio-emotionell ömsesidighet som visar sig genom nedsatt eller avvikande gensvar på andra människors känslor, eller bristande anpassning av beteendet till det sociala sammanhanget, eller en dålig integration av sociala, emotionella och kommunikativa beteenden;

Tack! 

Ja i mitt fall har jag ju helat tiden trott att det är nåt "fel" på mig, och mått jättedåligt över det hela livet, med flera kraschade relationer bakom mig. Min ambition är inte att ha diagnosen som en "snuttefilt" utan snarare att vara helt öppen med det för att min omgivning ska ha förståelse om jag beter mig vad de tycker verkar märkligt. Och framför allt för att folk inte ska ta saker personligt. 

Detta innebär givetvis INTE att jag inte måste jobba på mig själv, och med en sån här diagnos så kräver det att jag är alert hela tiden. Nästan 90% av min energi går åt till att tolka situationer, ansiktsuttryck, att fundera på vad som är rätt att säga, göra osv. Mycket sånt som kommer naturligt för andra blir som ett "nationellt prov" varje gång jag umgås med andra. 

Jag har ju lyckats hyfsat ändå. Jag har barn, har ett bra jobb, har en bra fritid, tränar regelbundet. Mitt problem är dock fortfarande varaktiga kärleksrelationer. 

Jag klandrar inte kvinnor som inte orkar med mig. Det skulle inte jag ha gjort heller...Däremot har jag läst om solskenshistorier där den ena i relationen har asperger, och de har hittat sätt att fortsätta leva ihop och älska villkorslöst.