Pappa med extra allt

Tack alla för svar!

Just ekonomin kommer inte bli ett problem. Där har vi verkligen tur, han har en bra lön och jag har uppfunnit en produkt för barn där jag sedan sålde företaget och patentet. Och kan nu leva på dessa pengar och vara ledig och tillgänglig för mina barn. Detta har varit en stor lycka eftersom jag haft en jättestor hjärntumör (och har kvar en bit som inte gick attopetera bort) som gör att jag vissa dagar inte mår toppen. Att slippa tvinga mig till ett arbete totalt illamående och yr är en lyx som jag är evigt tacksam för.

2 dagar i veckan arbetar jag som volontär (en dag för Röda Korset, en dag på ett Hundstall). Det var så vi träffades, när han kontaktade mig eftersom hans företag ville göra en donation.

Men det finns ju så mycket andra fallgropar.

Han vill helst vara sambo men sade samtidigt att han inte vågat nämna det med tanke på antalet barn...

Inga av barnen har diagnoser. Vi kommer inte skaffa fler barn- jag är verkligen på gränsen till för gammal (46 år, fick barn sent. Han är 49). Och det känns ändå som det räcker...

Vi har båda turen att ha bra förhållanden till våra ex. Båda har gått vidare och har nya förhållanden. Hans ex har hunnit få ytterligare ett barn (!) och har ett i magen. Vi träffades på stan av en slump och jag märkte direkt vilka fina vänner och co-parents de är. En kvinna som jag lätt skulle kunna bli god vän med. Min date äter middag hos henne och hennes nya varje söndag då det är dags för byte av vecka för barnen. Mitt ex och jag har det ockdå bra. Vi var tillsammans i en massa år, och tillslut rann kärleken bara ut i sanden. Men vänskapen består. Vi träffad någon gång varje vecka och gör något mef barnen (och hans nya fru). Middag, bio. Vi har semestrat ihop några gånger.

Om barnen inte kommer överrens så är det såklart en showstopper både för honom och mig. Barnen kommer först. Då får vi bli särbos och fortsätta ses utan barnen.

Men vi har hursomhelst kommit fram till att ta det långsamt. Vi har trots allt bara dejtat i 2 månader. Planen nu är att om det fortsätter så här bra att låta barnen ses kanske efter 6 månader. Och diskutera samboskap efter något år. Vi har inte bråttom.

Tror det hela har potential att bli bra. Förutsättningarna finns. Nu håller vi tummarna för att barnen kommer gillar varandra massor när de väl får ses!

Kastrullresan: Tack! Så intressant att få höra från någon med erfarenhet.

Ja, jag uppfattar samma fallgropar som du. Vi har också bra ekonomi och kommer kunna unna oss enskilda aktiviteter, och dela upp barnen. Nytt boende är givet, tror inte heller det skulle bli bra annars.

Anonym och Xerxes: Han sade själv att han var ganska säker på att jag lagt benen på ryggen om jag ännu inte hunnit bli förälskad/mycket intresserad av honom.

Är inte säker på det- men det ligger säkert något i detta. Såklart det känns som något av en utmaning.

Samtidigt känns han som en härlig pappa på något sätt- som velat ha så många barn. Han och hans ex har delat föräldraledigheterna 50/50- något som jag också upplever mycket positivt.

Ja, de harannan vecka. Med stor flexibilitet för barnens önskningar.

Läser alla kommentarer. Börjar mer och mer luta åt särboskap. Bättre för barnen. I alla fall i några år- srn får vi se. Jsg har ju faktiskt ingen brådska. Är lätt att glömma det ibland. Jsg uppskattar verkligen era svar. En tankeställare.