Inte överens med sambo

Knäckfrågan i det här är väl om han/ni ser er som en familj eller som en familj med en inneboende familj. Tyvärr verkar det ju som att din sambo ser det som att du och dina barn är inneboende och får hålla till godo med det sämsta.

Jag skulle aldrig acceptera ett sånt upplägg som du beskriver, jag skulle inte vilja att mina barn levde så. Det handlar ju om principen att fördela för- och nackdelar jämnt i en familj eller tillskansa sig på andras bekostnad.

Det upplägg som du beskriver hade jag hos min pappas fru. Pappa och jag flyttade in hos henne och hennes två barn. Jag fick ett litet "rum" som egentligen var en klädkammare, utan fönster. Där ställdes en 80-säng in (jag var 16 år) och i övrigt fick det plats en liten hylla och ett sängbord. Garderob fick jag på nåder ha i ett av fruns barns rum. I mitt rum förvarades också strykbrädan när jag inte var där, men det vara ofta suck och stön var den skulle stå när jag var där. Fruns barn hade vanliga rum med vanliga möbler, det var aldrig tal om att omfördela. Utan fruns 10-åring hade ett stort fint rum medan jag bodde i en skrubb. Det dröjde naturligtvis inte länge innan jag slutade vilja komma till pappa. Både han och frun blev väldigt sura över det och tyckte att jag var bortskämd och krävande. 

Jag undrar vad du och din sambo har för relation där ni väljer att ha det såhär? Hur ser ni på varandra och varandras barn? Hur gick diskussionerna när ni valde att flytta ihop?

Jag är tyvärr helt utpinkad ur deras revir vid det här laget. På bekostnad av min relation med pappa, hans relation med mig och mina barn. Men för honom var det viktigt att vara frun till lags och inte på något sätt riskera relationen till henne. hans val. Jag är inte så säker på att det skulle blivit annorlunda i ett gemensamt boende, jag hade ändå varit utbölingen som inte hörde hemma.