Unga föräldrar är det mest optimalt.

Visst finns det fördelar med att vara lite äldre när man får barn! Inte för att det kanske är just åldern i sig som är avgörande, men kanske framförallt för att man som du är inne på oftare har en mer ordnad situation och stabil ekonomi (vilket man naturligtvis kan ha äve som yngre och sakna som äldre, men det är nog vanligare när man inte är väldigt ung).

Jag var inte direkt gammal men knappast ung när vi fick barn, jag var 28 och min man 30. Kan helt klart se att situationen då var mer lämpad för barn än tidigare. Vi har båda avslutat längre högskoleutbildningar och har välbetalda arbeten, god ekonomi, hus och dessutom hunnit vara tillsammans i 10 år vilket naturligtvis är en fördel när man får barn då man känner varandra väl och förhoppningsvis hunnit bygga en stabil relation. Jag är glad över att inte behöva fundera över de kostnader ett barn medför, och att kunna köpa det min dotter behöver utan att vända på slantarna.

Det är väl klart att det finns många och stora fördelar att få barn vid 36. Särskilt om det är i jämförelse med att få barn som 16-åring... Sedan tycker jag mig se gnället om egentid lika frekvent hos 30 och 35+are som hos 20-25 åringar som är småbarnsföräldrar. Nästan mer hos äldre som är vana att ha sin fritid... Men där antar jag att vi har olika erfarenheter!

Nej unga föräldrar är antaligen inte optimalt, men det är ju inte skilda/separerade heller och det verkar ju du vara. Så kan man vara en bra förälder trots att man misslyckats med sitt förhållande kan man säkert vara det som ung också.

Sen kan man titta på statistiken och säga det ena och det andra ang sannolikheten för olika saker. Att inte vara för gammal tycker jag känns skönt iaf, vi var 29 och 30. Jag hade gärna varit något åt yngre men så blev det inte.

Tja, vad som är mest optimalt är väl olika för olika människor. Det finns såklart strukturer och statistik, som att det är vanligare med separationer bland yngre föräldrar och svåra förlossningar och missbildningar bland äldre. Det är såklart en avvägning av olika faktorer men framförallt får man nog se till sina egna livsförutsättningar. Jag är 23, väntar ett mycket planerat och efterlängtat barn och jag och min man kommer absolut att kunna vara hemma i tre år om vårt barn behöver det, vi har tillräckligt bra ekonomi och har sparat en hel del för att slippa oroa oss för ekonomin. Jag är jättenöjd med att bli ung förälder, har haft en lätt graviditet, är glad över att ha gott om tid på mig att skaffa fler barn och att mina föräldrar och svärföräldrar är så unga och pigga fortfarande. Både jag och min man känner oss 100% redo att skaffa barn och har förberett oss så gott vi kan. Kul att du också är nöjd med ditt val!

Vad gäller att plugga, resa och så vidare är det olika vad man vill. Nu har både jag och min man pluggat, men jag personligen är inte ett dugg intresserad av att resa eller festa. Jag tycker sånt är tråkigt. Trivs bättre med att ta hand om barn, jobba och vara hemma. Detta är ett val jag har gjort. Jag vet att jag ska vara förälder hela återstoden av mitt liv, att barn kan kosta mycket pengar och att man förlorar i princip all sin fritid. Men det är såhär vi vill leva, och vi vill inte sitta och vänta på att skaffa barn, som är det vi önskar mest av allt i världen just nu, i femton år, vi känner oss redo nu.

Allt har sina för-och nackdelar. Så är det ju i livet. Jag hade själv ganska "gamla" föräldrar (de var 34 vid första barnet), så jag ville börja tidigare. Jag var 23 när jag fick mitt första barn. Numera kan jag tycka att det inte spelar så stor roll. Antigen har man egentid innan man får barn eller så har man det efter. Vissa kanske tycker att det är viktigt att vara tillräckligt ung och ha mer ork, andra tycker de orkar bättre när de har gjort vissa saker och har kommit till ro.

Och det betyder ju i grunden att man ska skaffa barn när man själv känner att det är rätt tidpunkt. Och det är individuellt olika.

Gillar hur du skriver att äldre föräldrar har haft mycket egentid och ?behöver det aldrig igen?????

Tror för övrigt mer på inställningen hos föräldrarna än hur länge man levt.

Vi har en bra ekonomi nu men jag växte upp med lite mindre och har aldrig tagit skadad av det, tvärtom!

Jag är ungförälder oplanderade graviditeter båda gångerna första vid 16 och andra vid 20. Jag var hemma med första i 1,5år innan jag började på gymnasiet (bodde hos mamma då) andra graviditeten blev till under sista terminen. Då hade jag eget boende. Tog csn. Andra graviditeten blev tuff så var inlagd mycket på sjukhus. Hemma med det barnet i 1år sen började jag jobba direkt.

Blev fastanställd och har idag ca. 50 000 i buffert 10 000 på barnens konto 15000 på bilkontot och 20000 på nöjessparandet, vi bor i en 3a där barnen har egna rum och jag har min säng i en större garderob. Vi har en hyffsat ny och välfungerande bil. Vi har djur och aktiviteter och jag ser oss inte som fattiga.

Jag och barnens pappa bor nära varandra och har en stark vänskap så våra barn har det väldigt bra trotts att vi inte lever ihop. De bor varannan vecka.

Det här året till exempel har vi kryssning, 2 dagar på kolmården och Spanien på semesterschemat och förra året hade vi årskort på en djurpark, bodde i husvagn och var till skara sommarland. + alla gratid aktiviteter som skogen, bad och alla grillningar man gör varje sommar.

Livet blir vad man gör det till. : )

Jag tycker man ska skaffa barn när man är redo för det själsligt, inte beroende på vilken ålder man har. Jag har aldrig känt mig redo förrän nu och jag är 28 år. Jag har fortfarande barnasinnet kvar och kommer förmodligen alltid ha. Vissa är redo när de är 19 år, andra 25 och vissa när de är 35!

Jag tror att äldre är bättre föräldrar (även om 36 varken är så gammal eller ungt). Jag tror att man är mindre egoistisk, säkrare i sig själv, bättre ekonomi, har stabilare relationer med sin omgivning, mer tålamod osv. Jag upplever äldre som mer nöjda helt enkelt, och därför blir de bättre föräldrar.

Jag är ung pappa, men enligt folkbokföringen 20 år äldre än TS. Vi fick vår senaste baby i julas. Personligen har jag inte upplevt några nackdelar alls med att vara så pass ung (eller gammal om man hellre vill se det så) förälder. Det är en återkommande diskussion här på FL om vad som är rätt ålder för att bli förälder men åldern är ju egentligen bara en siffra. Det är andra kvaliteter som bestämmer om man blir en bra förälder eller inte. Några nyckelord är: intresse, engagemang och kärlek. Som TS skriver är det många saker som ofta blir bättre med åldern: ekonomi, kunskaper och erfarenheter och för egen del känns det som att sömnbristen och att bli väckt 5 gånger per natt inte är riktigt lika besvärlig som när jag var 25.

Jag tycker att det ibland verkar som att ofta många yngre har många fördomar om hur det är att vara en lite mer årsrik förälder.

Man kan ju också skaffa barn mellan 25-30, det funkar med.

Det är väl inte själva åldern som styr vad som är bäst egentligen. Men är man alltför ung är det ju många som inte är mogna för allt som det innebär att ha barn. Vi fick första barnet vid 24 år och det är ingenting jag ångrar. Men visst känner jag mig mer mogen nu, fick tredje barnet vid 33 år. Man blev ju helt klart mer stressad med första barnet, nu är jag mer lugn. Rent materiellt är det såklart tråkigt för ett barn att växa upp om det är väldigt fattigt. Samtidigt så är det kanske inte saker och resor som ett litet barn behöver mest. När vi fick första barnet hade vi väldigt lite pengar för att vi båda studerade då. Samtidigt var vi hemma med honom jättemycket bägge två så han behövde inte gå så mycket hos dagmamma. Men nu när barnen är större är det ju helt klart en fördel att ekonomin är bättre så vi har råd med semestrar och sådant.

Detta är nog väldigt individuellt, jag tycker man skaffar barn när man känner sig redo för det, och såklart måste man veta att man inte kommer få den egentid man haft innan. Jag fick mitt första barn när jag va 21 år, har barnvakt ibland men det är mest för att mormor/farmor vill passa. Var hemma med honom i lite mer ön två år, började sedan plugga på distans, vilket gjorde att jag bara behövde lämna honom några timmar i veckan på dagis. Pga min unga ålder nör jag fick honom så hade jag inte hunnit resa jorden runt innan han föddes, men sen han kom har vi rest 1-2 gånger per år, o han har sett de flesta världsdelar, o för mig finns det inget finare än att kunna göra det tillsammans med min son (o sambo såklart). Nu väntar vi barn nummer två och ekonomin är inget jag kan klaga på. Så allt är nog völdigt individuellt, såklart en ung mamma som inte ens har jobb eller boende inte klarar av barn på samma sätt, jag tror de enbart handlar om när man är redo för det. Jag var redo tidigt och ville det tidigt, andra väljer i en annan ordning, tycker inte det är fel nått utav det men jag är glad att jag fick barn tidigt o orkar leka o hitta på saker (säger inte att äldre mammor inte orkar/gör detta)

Äldre föräldrar är bättre föräldrar.

Nu gäller dessa punkter inte alla men en hel del stämmer de in på. Så nu väntar jag på alla påhopp. Kom igen!

Barn till äldre:

Väluppfostrade

Når långt i livet

Mår psykiskt bra

Barn till yngre:

Gapiga

Skrikiga

Ouppfostrade

Mår psykiskt sämre

Ofta white trash

Sämre skolgång

Vad är yngre föräldrar och vad är äldre föräldrar?