Doktorand och forskningsuppehåll utomlands som ensamstående förälder?
Några föräldrar här som forskar eller har andra jobb/studier där längre utomlandsresor ingår? Hur löser ni det?
Jag är doktorand, singel och har ett barn boende hos mig varannan vecka. Det "förväntas att jag helst bör resa på ett längre forskningsuppehåll (runt 2-3 månader) någon gång under de närmaste åren, och då är det antagligen ett universitet i USA som är mest aktuellt.
Barnet är i skolålder och kommer vara runt 10-11 år när det isåfall blir aktuellt. Jag är kluven angående vad som faktiskt är möjligt att genomföra, och om jag kan/bör ta med hen eller om jag kan resa utan barn.
Det som talar för att ta med barnet är att det skulle vara en fin och lärorik upplevelse, men så är det samtidigt mycket krångligare att få ihop logistiken utan hjälp av familj/vänner, och dyrt med skolgång (?) (och kanske inte säkert att skolan ens godkänner det när det bara gäller några månader/max en termin).
Det skulle klart vara enklast att resa utan barn men det känns otroligt länge att vara borta så länge.
Jag MÅSTE ju inte resa men det hade varit en stor fördel för mitt projekt och jag vill väldigt gärna försöka få det att gå ihop.
Min dotter har två vänner vars föräldrar är forskare och bortresta på fältarbete i långa perioder (utan barnen) ibland, men de bor med bägge föräldrarna från början. Jag känner att det på något sätt blir annorlunda när jag är ensamstående. Pappan till mitt barn är flexibel och hade nog gått med på både att hen var kvar hemma med honom eller att jag tog med barnet.
Är mest orolig över att, om jag nu reser bort några månader utan barnet, hen kommer känna sig övergiven. Klarar barn flest i den åldern att vara borta från ena föräldern så länge? Hen kan givetvis komma på besök under uppehållet t.ex. med pappa/farmor/mormor men antagligen begränsat hur länge åt gången med tanke på att hen går i skolan.
Någon som har erfarenheter av detta eller synspunkter?