Anonym (jadu) skrev 2018-04-19 17:43:51 följande:
Ärligt talat tror jag inte det känns lättare för att anhöriga är med. Tyckte även att förslaget var osmakligt. Skulle nog ha svårt att säga nej till att prova. Ena läkaren frågade om jag var intresserad jag sa nej ocu det accepterades.Men om det formuleras mer "tvingande" så är det nog bäst att "lyda" tänker jag?
Det är ju mycket ett spel, jag tyckte
överhuvudtaget att det var svårt att gå till läkare och be om sjukskrivning, fast jag var övertygad om att det var det enda som skulle hjälpa mig. Idag, två och ett halvt år senare, nu när jag inte mår så där dåligt längre, är jag än mer övertygad om att en sjukskrivning på kanske tre-sex månader hade gjort att jag kunde ha repat mig mycket bättre. Idag hade jag lätt kunnat argumentera för varför en sjukskrivning är det enda rätta men då när jag mådde så dåligt så kände jag mig bara så värdelös och som en stor bluff.
Jag lyssnade nyligen på ett radioprogram,
Kropp och själ på P1 om patienter som vet mer än sina doktorer, kanske tjugo minuter in i programmet är det en kvinna som under många år har vistats inom psykiatrin, varit inlagd och så där, och hon beskrev hur hon i alla år justerat sig efter läkare, vad hon ansett att hon måste göra för att få det hon själv ansett sig behöva, för att bli inlagd till exempel, om hon skulle ha tvättat hår, inte tvättat hår, verka glad, inte verka glad. När det en dag blev bestämt att hon själv skulle få bestämma när hon behövde bli inlagd så behövde hon inte ägna sig åt det spelet längre och det var då det vände och hon blev bättre.
Jag känner igen det där på nåt sätt, att jag gick till vårdcentralen och var så rädd att bli hånad för att jag ville bli sjukskriven från att vara arbetslös, hur jag skulle bli misstrodd, för när man är arbetslös gör man ju ingenting så vad skulle jag bli sjukskriven ifrån liksom. Jag funderade på hur jag skulle behöva framstå för att bli trodd. Nu gjorde jag väl inget särskilt för det, jag försökte inte få mig själv att verka sämre än jag var, jag fick en kortare sjukskrivning som jag fick tjata mig till och det var jag ju glad för till en början men jag hann ju inte göra några livsförändrande saker under den tiden, jag kände faktiskt knappt att det var den vila som jag behövde. Jag tjatade mig till några förlängningar men till slut gav kontakten med läkaren bara mer ångest än vad sjukskrivningarna gav vila att jag beslöt mig för att det var bättre att bara låtsas söka jobb i stället.
Idag kan jag tänka att det kanske hade varit bättre att ha låtsats ta de där tabletterna men jag vet ändå inte om jag hade fått mer sjukskrivning för det. Och så är jag så dålig på att ljuga.
Det var faktiskt jag som tog upp tanken på ssri till en början, då ville han inte skriva ut det med en gång, sen hann jag ändra mig till nästa gång vi träffades och vill inte längre ta ssri, då var det som att det var det enda som skulle hjälpa mig enligt honom. Eller om det var för att Försäkringskassan inte skulle ifrågasätta det hela.