Hoppas för mycket
Vet inte om inlägget hamnar rätt, men är i ett läge där jag bara måste få skriva av mig där det kanske rör sig andra som känner likadant.
Jag fyller snart 32 och har velat ha barn de senaste 5 åren. Jag och exet gjorde slut till stor del för att det tärde på vårt förhållande att inte lyckas bli gravida. Med majoriteten vänner som har minst ett barn känner jag att jag inte kan öppna mig, mycket för att känslan av att det känns så orättvist skulle få mig att totalt bryta ihop.
Nu hade jag jag ÄL 16 mars och beräknad mens är nu på fredag. Till detta hör att jag känt mig illamående under förra veckan, så jag knappt hann hem, varit ovanligt trött och haft ömmande bröst (vilket jag aldrig brukar ha vid mens). Så nu har jag verkligen gått och hoppats ännu mer än vanligt, vågar egentligen inte hoppas, men gör det ändå. Jag kommer bryta ihop om morgondagens test är negativt och jag inte är gravid, jag orkar inte gå och hoppas och försöka längre. Jag får kämpa för att inte börja gråta när jag ser en barnvagn...
Har ni några "strategier" som gör det enklare för er att hantera helvetet som den här ibland otröstliga väntan innebär?