Det där att lyssna o prata

Något som jag upplever är ett återkommande fenomen här på FL är att väldigt många verkar tro att "eftersom jag funkar såhär så förväntar jag mig att det är det rätta sättet att vara på och alla andra ska funka likadant.".

Att jag lyssnar på dig betyder inte att du är skyldig att lyssna på mig. Att jag frågar vidare när du pratar betyder inte att du är skyldig att fråga vidare när jag pratar. Jag gör detta ur eget intresse, inte för att den andre ska hamna i "skuld" till mig.

Det vi alla behöver göra är att skaffa någon eller några vänner som kan ge och ta på ett sätt som tillfredsställer våra egna behov.

Sedan så finns det en gräns för vad som är artigt, men jag vet inte om det är det du pratar om (du skriver "ofta i flera timmar").

Något som jag upplever är ett återkommande fenomen här på FL är att väldigt många verkar tro att "eftersom jag funkar såhär så förväntar jag mig att det är det rätta sättet att vara på och alla andra ska funka likadant.".

Att jag lyssnar på dig betyder inte att du är skyldig att lyssna på mig. Att jag frågar vidare när du pratar betyder inte att du är skyldig att fråga vidare när jag pratar. Jag gör detta ur eget intresse, inte för att den andre ska hamna i "skuld" till mig.

Det vi alla behöver göra är att skaffa någon eller några vänner som kan ge och ta på ett sätt som tillfredsställer våra egna behov.

Sedan så finns det en gräns för vad som är artigt, men jag vet inte om det är det du pratar om (du skriver "ofta i flera timmar").

Får dåliga vibbar att bara höra om dina "vänner" ts.

Du måste själv avgöra om de är mödan värt. Du vet hur de fungerar, så frågan är, tycker du de ger dig lika mycket som du ger de?

Alla behöver olika relationer men jag behöver djupa. Där man är äkta, och lika intresserade.

En person som inte frågar dig eller ger respons och bara pratar sitt sitt sitt, det är ingen vänskap alls du är bara deras kotterplank. Så känner i alla fall jag och känner jag så då säger jag fuck you jag kan må bättre av finare människor.

Hej forumet...

vill bara höra lite hur ni tänker o skriva av mig lite... 

Bryr man sig inte om ifall sina vänner har fått nytt jobb, brutit med relation osv?

Ska väl inleda med att säga att jag vet att vissa människor inte är verbala och uttrycker känslor eller frågar om saker högt - men de kan visa att de bryr sig på annat sätt. (jag har ett fåtal sådan relationer också, som tyvärr bor långt bort, som är fina och där jag känner att de bryr sig även om vi inte "pratar" om saker. men det är inte dem jag menar med det här inlägget... utan mina andra vänner där jag faktiskt inte är känner den där omtanken hos...

Så för att förklara: När en vän berättar om något är jag ju genuint intresserad, ställer frågor, lyssnar (ofta flera timmar) på vad de har att berätta. Men när jag börjar berätta något själv slutar de lyssna direkt ofta, eller svarar kort utan att undra något eller vilja höra något. Några av dem kan t o m sluta lyssna efter bara 30sekunder, trots att jag själv suttit i många timmar och lyssnat när de behövt prata av sig eller bara velat prata. och det trots att det var något viktigt jag höll på att berätta, exv när jag skulle berätta om att en anhörig blivit ganska allvarligt sjuk. Känslan att berätta något känsligt och personen som lyssnar bara "stänger öronen" mitt framför en är ganska jobbigt o man känner sig faktiskt jävligt fånig. Det blir ju att man avbryter sig o tystnar mitt i, o personen som "lyssnar" märker inte ens det. O jag är inte långrandig (även om jag nog blir det här, förlåt :P ), det kan hända som sagt inom en halv minut liksom, ibland efter några minuter... och om de faktiskt råkat lyssna får man oftast ett "ok, vad bra/dåligt" och de undrar inget mer alls utan börjar prata om något annat. 

Jag förstår helt enkelt inte. Jag är genuint intresserad av att veta hur mina vänner mår och vad som är viktigt som händer i deras liv - är inte alla det?? De verkar inte ens fundera över hur jag mår eller vad som hänt hos mig även om de tycker om o har behov att prata om det själva. Ändå är jag deras "närmsta" vän osv. . jag är en väldigt social och öppen person så visst skulle jag kunna babbla på om mig själv men då kan jag ju lika gärna prata med en vägg som inte heller lyssnar eller ger någon reaktion tillbaka? jag märker att jag börjar bli tyst o övergått till att bara lyssna på dem o inte säga något om mitt eget. Och att påpeka det till dem känns konstigt och onödigt, jag vill ju att de lyssnar för att de bryr sig och vill höra om mig, inte för att jag säger till dem att göra det. 

och jag gillar dem annars, men det känns ensamt och lite sårande. Speciellt med dem som inte ens lyssnar (de slutar ju bokstavligen, hör inte ens ett ord). speciellt när det hänt något jobbigt eller kanske något riktigt bra, ingen delar ens glädje eller stöttar en då... :(

Så hur gör ni? Vad tycker ni?? Undrar man inte hur ens nära o kära mår?? eller vad som hänt?? Jag tror inte att de kommer ändra sig, så det är inte frågan men jag försöker förstå varför? eller kanske är det så enkelt att de lever för mycket i sin egen bubbla? är det äkta vänskap då?