Min man har lättare till tårar än mig när han blir rörd. Som när barnen föddes, när han fick sitt barn i famnen kom tårar. Medans jag själv (kvinna) har svårt för att gråta, minns inte ens hur många år sedan jag grät.
Kan dock påpeka att jag hade väldigt lätt till gråt som barn, lite för lätt. Det släppte i tonåren. Dock betyder det inte att jag inte kan känna mig sorgsen eller ledsen över något, men ibland kan jag dock känna mig lite för kall. Som de senaste begravningarna jag vart på, alla stört gråter och jag bara sitter där, kan t.om le för jag tänker på något rolig minne med den avlidne. Jag har inte behov av att gråta när en gamling dör, som nu senast farmor. Hon har ju fått leva 89 krya år, fått se både barn och barnbarnsbarn växa upp. Hon hade ett bra liv och nu var det hennes tur att gå vidare, det är inget att gråta över.