Att inte bry sig om andra människor
Om man inte märkt det förut, så märker man när man kommer ut i arbetslivet ganska snabbt att det är meningen att man ska bry sig om och vara intresserad av sina kollegor och andra människor på arbetsplatsen. Det är liksom meningen att man ska vara intresserad av vad folks söner och döttrar sysslar med, vilka resor folk åker på, hur det gick med den där hotellbokningen och det borttappade bagaget, vilka evenemang person x, y och z ska iväg på, vad tonårsbarnet studerar till, hur gammal barnbarnet är, man ska hålla reda på alla släktband och väninnerelationer hos flertalet kollegor så man hänger med när de snackar om Anders och Johan och Sara och Ylva.
Jag kan väl omöjligt vara den enda som inte bryr mig för fem öre? Är inte ett dugg intresserad av kollegors eller ytliga bekantskapers privatliv. På grund av dessa (ofta hjärndöda och lätt skrytiga) konversationer blir det i stället att man sitter tyst, eftersom samtalen ständigt kretsar kring sånt man inte finner intressant eller värt att lägga energi på. Sånt är livet som introvert på en kvinnodominerad arbetsplats, I guess...
Känner ni igen er?