Din första mens, hur var det?

Tror jag var 12 när jag fick min mens. Jag var väl förberedd med att det skulle ske då min mor alltid varit öppen med sånt. Vill minnas att jag bara berätta för mamma att jag fått mens och det var inte mer med det. Det var dock pinsammare när jag ville ha tamponger (eftersom jag hade häst o red ofta var binda hemskt otrevligt). Mamma hade alltid varit motståndare till det och menat att man blir sjuk av dom, men hon gav mig bara en blick sen köpte hon dom åt mig. Det jobbigaste var mängden i början. Blödde igenom allt, då menar jag som en stucken gris!

Jag var 9 år och det var hemskt. Visste vad det var då min mamma inte är den hymlande typen men blev helt förstörd då jag inte kände mig som något annat än ett barn.

Jag lekte som ett barn och var ett barn. Trodde mitt liv var slut och att jag måste växa upp på en gång. Så blev det ju inte men det var väldigt jobbiga känslor ändå. Var som 10 åring väldigt utvecklad i övrigt också i kroppen så puberteten slog ordentligt på mig.

Att få mens och även bröst när man är 9 år är inte kul och jag var först i hela min klass och kanske i hela min årskurs. Kom ihåg hur jag gömde bindor och skämdes för mensen. Led när den kom och hatade den som pesten. Ville vara "barn" i MINSR 4 år till. Men så blev det inte. Skönare sen när alla andra flickor i klassen fick mens också och man inte var "den enda" längre. 

Kan väl säga att jag åkte hem till min extramamma(pappas ex) när jag fick mens och hon köpte bindor till mig och tröstade. Hon har alltid varit som en mamma för mig även fast hon inte är min biologiska mamma så jag har 2 mammor kan man säga.

Ingen stor grej alls, jag vet att jag borde fått  den när jag var kring 13 (alltså jag minns inte ens när jag fick den, så märkvärdigt tyckte jag det var). Det jag minns att det mest var besvärligt. På den tiden fanns det inte diskreta trosskydd. Så mensen var bara ett "jaha"

För mig var det tvärtom, jag var 17 och hade väl precis börjat oroa mig lite för att jag var sen men skolsköterskan tyckte vi skulle avvakta lite till.

Jag hade full koll och tyckte nog enbart att det var jobbigt rent praktiskt.

Jag fick mens när jag var 13,5, på sommarlovet, samma morgon som vi skulle bila till Norge, en resa på 10 timmar eller nåt sånt. Typiskt! Jag fick säga till mamma och jag fick en binda av henne. Jag förstod inte att det fanns tejp på baksidan så bindan satt inte fast vilket gjorde mig irriterad. När vi stannade för lunch fick jag en ny binda av mamma och då upptäckte jag tejpen. Det pratades aldrig om mens och sånt hemma, jag hade lärt mig det mest av Kamratposten. Min mamma brukade lägga ett paket bindor på min säng men jag minns inte riktigt om det var när jag hade mens eller om det var ungefär runt den tiden hon tyckte jag borde fått mens. Min mens var rätt så oregelbunden dom första åren.

Jag hade kanske önskat att vi hade pratat mer om vad det innebär att ha mens, liksom mer naturligt. Jag kände lite att jag blev tvungen att smussla när jag hade mens även om jag är säker på att mina föräldrar tyckte det var helt naturligt med mens, vi bara inte pratade om det. Idag är vi mer öppna med sånt och vi pratar om det mesta. Kanske ville dom inte göra mig generad (och det hade jag blivit!).

Nu som snart 40 åring försöker jag prata naturligt om sånt med mina barn. Jag har visserligen 2 pojkar, en snart 8-åring och en 18-månaders men även dom kommer få höra om mens, hormoner och förhoppningsvis kommer dom våga och vilja prata om sex och andra saker när dom blir äldre.

Jag var 12 år andra dagen i sjätte klass ny skola gympa den dagen samt slutade vid lunch pratade med min mamma och syster när jag kom hem.

Vi hade pratat en del om mens och skydd här hemma visste hur gammal min mamma var när hon fick sin första mens och räknade när jag skulle få den. Var 2 månader tidigare än vad jag trodde.

Såg fram emot det innan den kom men nu undrar jag varför jag såg fram emot det.

Har en liten flicka själv nu som jag kommer prata med om mens när det är några år kvar till det för henne.