Passiv-aggressiv sambo?

Jag har en fråga här till att börja med men vill bara höra vad ni tycker. Jag förklara senare.

Om jag blivit ledsen och försmådd av något som min sambo gjort eller underlåtit att göra, ska jag bara låta det bero eller bör jag ta upp det med honom?

Jag förstår att svaret är givet här men inte för min sambo. Kan förklara lite mer.

När jag har tagit upp det med min sambo så har han i sin tur blivit kränkt. Han ser bara till sig själv och tycker att jag är tjafsig eller har krav som han inte kan leva upp till och att jag hoppar på honom med anklagelser och säger att han bara gör fel. Allt blir kretsat kring hur han känner sig för att jag tar upp det här med honom. Han vill inte kännas vid att han har gjort fel och han tycker att jag kommer med krav som är helt orimliga.

Jag har mången exempel på olika händelser där jag står på mig eftersom jag vet att jag inte är osund i min fråga. Det är helt vanliga saker som jag tror de flesta kvinnor kan känna igen sig i.

Istället för att mötas i en lösning där vi jämkar och kommer överens och blir sams och kärleksfulla mot varann så urartar bråken till galen ilska och skrik som inte går att förstå. Hur blev det så här? Jag ville bara framföra en önskan om förståelse och att vi är till lags för varann.

Efter ett antal såna här bråk har det gått så långt att vi måste bryta upp, göra slut. Han menar att för varje tjafs och påhopp jag gjort så har hans känslor försvunnit.

Jag vill istället mena att hans känslor troligen varit på väldigt låg nivå eller till och med obefintliga och att det är därför han har haft så svårt att ta till sig min önskan om gensvar och bekräftelse.

Vi har inte varit tillsammans mer än 1 1/2 år men hunnit flytta ihop, köpt hus och börjat jobba i hans firma tillsammans.

Jag hänner att jag verkligen älskar honom men får aldrig den känslan tillbaka och aldrig har han sagt det till mig uttryckligen, att han är kär eller älskar. Istället håller han igen, liksom straffar mig, låter mig gå i osäkerhet och nu har han sagt att det är slut. På riktigt. Hans känslor har blivit förstörda av allt mitt tjafsande, säger han.

Fast jag vet att jag inte har inlett med nåt tjafs, det är han som drar igång bråken för att han känner sig påhoppad.

Det är som i en mardröm nu. Vårt liv som vi planerade ihop och var så överens om har gått i kras. Jag har ingenting att falla tillbaka på utan står på bar backe utan jobb och bostad.

Kan även säga att han har en personlighet som stämmer rätt bra in på många punkter på detta:

www.lunganistormen.com/artikel/kanner-du-ingen-passiv-agressiv/

Säg, vad tycker ni?