ensamstående tonårsförälder

eftersom jag inte är helt anonym på mitt vanliga konto så skapade jag faktiskt detta för att kunna skriva om det här utan att lämna ut min dotter. för det är hennes privatliv det handlar om.
Min dotter har just fyllt 14 år. hon har en pojkvän sen några månader och igår kväll berättade hon att de dagen före haft sex för första gången.
jag tror vi hade ett rätt lugnt bra samtal. frågade med lite öppna frågor, ville försäkra mig om att hon var okej, att de både hade valt, att det inte fanns tvång eller press eller något... har svårt att uttrycka mig kring det här. i vanliga fall är jag nog rätt cool men det här var svårt. jag tänka jag borde sett det komma, legat steget före. men... jag vet inte vad jag skulle gjort då heller liksom. hon säger och verkar klar över att hon ville, de ville, de pratade med varann, stämde av, allt var ok och de var båda nyktra, hade skydd osv. det var däremot ingen höjdarupplevelse, men det förstår jag ju. hon känns liksom lugn och öppen då vi pratar om det. jag föreslår att om de ska göra det igen så behöver hon gå till ungdomsmottagning för p-piller också så hon inte riskerar bli gravid. (att de kan gå tillsammans, hon kan gå själv eller jag kan följa med osv) vi pratar (som vi gjort förut före det här med) om hur viktigt det är att ha koll på sina gränser, följa känslan. att ja kan bli till ett nej plötsligt och då backar man. dialog och lyssna på varann och vara rädd om sig.
men. jag är skraj. jag är ensamstående, mina vänner känner min dotter så jag vill inte prata med dem, det är ju om hennes privatliv.
vad borde jag tänka på? något jag borde göra säga förutse...jag vet liksom inte. mellan mig och min dotter känns det ok och lugnt men inom mig rusar oron.

jo och en sak till, det verkar som tt de inte behåller det för sig själva, utan kompisar i klassen vet och rykten lär gå och det känns inte bra? min dotter ser lätt på det och menar att jo de var överens oma tt låta andra veta och de har koll på vad de berätta och inte... är det så det går till?

förlåt jag förstår att jag ställer skumma frågor, jag är skraj och vilse och behöver andra kloka föräldrars råd och tankar så jag hanterar de här på bästa sätt.

Ina82

Äldre 8 Apr 15:24

#1

Jag tycker det låter som du hanterat det bra. Jag tror ju den där öppna dialogen är det viktigaste. Ibland är det att försöka styra dessa tonåringar med silkesvante in på olika spår. Går man ut för burdust förstör man bara.

På min ort får man p-pillet först från 15 år. Kan vara olika på orter. Men p-piller är en bra ide' när hon är i en fast relation.

Mian1973

Äldre 8 Apr 16:00

#2

Oj så frågan är hur man kan resonera om det? att det är helt enkelt ingen bra ide att ha sex för man är femton, för gränsen finns där för attt man vet att de flesta är inte riktigt redo före dess? på något smidigt sätt... men jag tänker att om jag säger att hon inte "får" ha sex så riskerar jag bara att hon gör i smyg och blir lämnad ensam i det. hellre att vi har dialog och öppenhet och att hon känner sig trygg att prata med mig. men himla balansgång... jag hoppas väl lite på att hon liksom har "provat" nu och inte är så intresserad av att fortsätta, på länge... kanske blåögt av mig men samtidigt lite den känslan jag får då vi pratar. jag försöker förhålla mig väldigt lugnt, inte fråga för mycket och inte ge henne en känsla av att det var dumt att hon lät mig veta...

Ina82

Äldre 9 Apr 07:16

#3

Mian1973 skrev 2018-04-08 16:00:33 följande:

Oj så frågan är hur man kan resonera om det? att det är helt enkelt ingen bra ide att ha sex för man är femton, för gränsen finns där för attt man vet att de flesta är inte riktigt redo före dess? på något smidigt sätt... men jag tänker att om jag säger att hon inte "får" ha sex så riskerar jag bara att hon gör i smyg och blir lämnad ensam i det. hellre att vi har dialog och öppenhet och att hon känner sig trygg att prata med mig. men himla balansgång... jag hoppas väl lite på att hon liksom har "provat" nu och inte är så intresserad av att fortsätta, på länge... kanske blåögt av mig men samtidigt lite den känslan jag får då vi pratar. jag försöker förhålla mig väldigt lugnt, inte fråga för mycket och inte ge henne en känsla av att det var dumt att hon lät mig veta...

Jag har en 14-åring hemma också, en kille. Jag kan förstå ditt dilemma och jobbigheten i det. Och jag hade agerat som du. Jag hade också fokuserat på öppenhet. Man håller ju inte alltid med sin tonåring. Åtminstone inte jag. Vi vet båda att vi har olika åsikter ibland även om vi inte grälar. Saker vi upplever problematiska, antingen för att vi tycker olika eller att han/eller jag anser att det finns problem så brukar vi diskutera ingående. Ibland i flera, flera omgångar. Somliga saker kan vi inte lösa, inte kompromissa. Det är svårt med relationer och en 14 åring har kommit i den där åldern när de börjar agera mycket självständigt (säkert inte alla, men många).

Bara tiden kan utvisa om hon väljer göra det igen, eller nöjer sig i nu läget med att testa en gång. Du kan inte göra så mycket mer än att fortsätta prsta med henne.

Mian1973

Äldre 9 Apr 15:41

#4

Ina82 skrev 2018-04-09 07:16:00 följande:

Jag har en 14-åring hemma också, en kille. Jag kan förstå ditt dilemma och jobbigheten i det. Och jag hade agerat som du. Jag hade också fokuserat på öppenhet. Man håller ju inte alltid med sin tonåring. Åtminstone inte jag. Vi vet båda att vi har olika åsikter ibland även om vi inte grälar. Saker vi upplever problematiska, antingen för att vi tycker olika eller att han/eller jag anser att det finns problem så brukar vi diskutera ingående. Ibland i flera, flera omgångar. Somliga saker kan vi inte lösa, inte kompromissa. Det är svårt med relationer och en 14 åring har kommit i den där åldern när de börjar agera mycket självständigt (säkert inte alla, men många).

Bara tiden kan utvisa om hon väljer göra det igen, eller nöjer sig i nu läget med att testa en gång. Du kan inte göra så mycket mer än att fortsätta prsta med henne.

Tack, det är mycket skönt att få svar här i tråden, få höra era tankar. jag talade med dottern igen igår kväll och hon bromsade då lite och jag fick en känsla av att jag behöver backa, hantera hennes förtroende med försiktighet. så jag får helt enkelt bita ihop och stå ut med min oro en tid och hoppas att dialogen vi haft åren före, om att vara rädd om sig själv, lita till sitt ja och nej, alltid respektera sig själv och andra.... bär också nu. Invänta tillfälle för fler samtal och hoppas att hon bromsar sin takt lite nu... vi gör på liknande sätt som du beskriver. och har en rätt öppen dialog om att ja så här kan det vara, det är mammans job eller det är tonåringens jobb... vi försöker se våra roller lite utifrån och skämta lite om att ja det hör tilla tt vi drar lite olika och får kämpa lite... Men det här var svårt. För mig. TACK för era tankar och svar.

ensamstående tonårsförälder

INNEHÅLL